Someone Like You, Chapter 10 - Get your ass back home.
Previously: Vi hoppade in i bilarna och dem körde oss till hotellet. Därifrån fick vi ta taxis hem. Jag skulle åka med Harry eftersom Cheshire som han bor i ligger tio minuter från Oxford.
Jag längtade efter Lillian, Matthew, Amber, Haley och Chelsea så mycket! Jag kunde inte vänta att få se dem igen.
Abigail's perspektiv:
- Jag har längtat efter er så mycket! pep jag och omfamnade Chelsea och Haley i en stor kram.
De hade varit hemma hos Lillian och Matthew hela kvällen för att vara här när jag kom hem. Men dem var inte den enda överraskningen. Justin, mamma och pappa var där också!
Harry klev in genom dörren för att lämna min sista väska. Vi hade kommit överens med Lillian och Matthew att han skulle stanna här fem dagar och sen åka vidare hem till Cheshire. Gissa om Chelsea blev glad när hon fick höra att hon skulle få träffa Harry... Haley blev smått sur att Cher inte följde med också. Jag skrattade när jag
Men Lillian och Matthew hade ingen aning att mamma, Justin och pappa skulle komma så de blev genast chockade men samtidigt lite skraja, hur Harry skulle reagera att Justin Bieber stod i vårt hus.
Mamma slängde en chockad blick på honom när han kom in och Justin sprang iväg. Jag skrattade till.
- Det är lugnt Justin, han vet! sa jag och flinade.
Justin dök fram och suckade lättat.
- Det här är Harry. Harry det här är mamma, pappa, Lillian, Justin, Matthew, Haley och Chelsea, presenterade jag.
- Iiiiip, pep Chelsea och tog skydd bakom Haley.
- Stort fan, suckade Haley och log lite.
Harry flinade.
- Välkommen Harry! sa Lillian och log stort.
- Tack! sa han och kramade henne.
En timme senare så satt jag, Chels, Haley, Justin, Harry och Amber i vår stora källare. Det var ingen källare, det var mer som ett extra vardagsrum. Harry och Justin kom jättebra överens, vilket jag var glad över.
Jag tror att Harry fortfarande var lite chockad över att min tvillingbror är Justin Bieber. Men hey! Man kan inte klaga. Tänk om hans tvillingsyster var Emma Watson? Då skulle jag vara exakt likadan.
Klockan var halv tolv och vi bestämde oss för att gå upp till de vuxna. De satt i vardagsrummet och alla vi slog oss ner. Jag satte mig på en fotölj och Justin satte sig i mitt knä. Jag skrattade.
- Gått upp lite sen senast Bieber? flinade jag.
- Muskler du vet, sa han.
Amber fnös och Justin gav henne en ond blick. Harry satt och pratade med Chelsea, eller han försökte prata med henne. Hon satt och pep och såg ut som om hon var på "cloud nine" med ett stort leénde på sina läppar.
Dagarna flög förbi. Vi ungdomar sov i källaren. Det var redan en svinstia efter andra dagen. Men vi var ju sex tonåringar som delade ett vardagsrum... Det slutar inte alltid så bra. Jag och Harry tränade låtar och sånt varje förmiddag, sen på eftermiddagarna så gick vi ut eller hängde i parken. Chelsea var den sportigaste tjejen jag någonsin mött/känt. Hon spelade fotboll i Englands bästa ungdomslag och var duktig på alla andra sporter också.
Jag däremot hade en enorm bollskräck; jag skrek nästan alltid så fort jag såg någon skjuta en boll åt mitt håll.
Vi satt i parken. Chelsea spelade fotboll med Justin och Harry medans jag och Haley satt och kollade på. Jag sms:ade med Zayn. Han var hemma i Bradford och jag saknade honom väldigt mycket...
Ett gällt skrik avbröt mina tankar. Chelsea var bättre än Justin på fotboll så han hade slängt henne över sin axel och sprang runt. Det såg väldigt lustigt ut, Chelsea är väldigt liten. Alltså kort och smal så hon såg nästan ut som en liten docka på hans breda axlar. Jag och Haley skrattade högt.
Fyra dagar senare/Abigail's perspektiv:
- Välkommen hit Abigail! sa Harrys mamma och kramade mig.
- Tack Mrs Styles, sa jag och log.
- Kalla mig Anne, sa hon och log.
Jag och Harry hade åkt till hans hem i Holmes Chapel, Cheshire. Killarna och Cher skulle komma dit också, men egentligen skulle killarna bara vara där för att lära känna varandra bättre. Men de frågade om vi ville komma, så vi sa ja. Vi skulle bo i Harrys styvpappas stuga de två sista veckorna av 'lovet' tills finalerna började.
Anne ledde oss till stugan som låg längre bort från huset. Det fanns stora fält utanför och hästar! Jag älskade att rida. Mammas morfar hade en bondgård, så vi började vara där två veckor varje sommar.
Killarna skulle komma inom en timmes tid så vi började packa upp. Jag skulle dela rum med Cher så jag började packa upp.
Harry kom in i rummet.
- Är hästarna era? frågade jag nyfiket.
- Rider du? frågade han.
- Ja, jag älskar det! log jag.
- Jag tror inte det, men du får rida på dem om du vill, sa han. Finns det något du inte gör? flinade han.
- Jag kan verkligen inte sy, jag har kass bollkontroll och jag kan verkligen inte rita, sa jag och flinade.
Han skrattade och gick ut ur rummet. Värmen var olidlig, speciellt om man hade på sig en hoodie och tjocka jeans. Jag bytte snabbt om till en vit sommarklänning som jag köpte nån gång i våras. Sen gick jag ut ur huset. Harry satt på uteplatsen och höll på med mobilen. Han smsade säkert med Chelsea, det hade han gjort hela vägen på tåget.
Jag sprang till hästarna och fick ögonen för en vit hingst.
- Men du var ju så söt! sa jag med ljus röst och pussade den på mulen. Undrar vad du heter.
Jag skakade på axlarna och hoppade upp på honom. Jag gillade inte att rida med sadlar, jag föredrog barbacka. Jag satte iväg i skritt och log för mig själv. Holmes Chapel var underbart. Inte alls stort, långt ifrån storstaden, det var helt tyst. Påminde mig mycket om min hemstad Stratford Hela landsbygden skulle höra om jag tappade en synål.
Harry kollade upp på mig med ett leénde.
Tjugo minuter senare så kom de andra. Jag hade fått reda på att hästen hette Snowball. Hemskt namn om jag får tycka till... Han betade nu fritt i hagen och jag omfamnade Cher i en hård kram.
- Jag har missat dig också, men försök att inte döda mig! flinade hon.
- Ska försöka, skojade jag.
Zayn kom plötsligt fram runt hörnet bärandes på sin väska. Han log när han fick se mig och jag släppte Cher direkt. Jag sprang mot honom och hoppade upp i hans famn.
- Hon dissade mig! sa Cher med en låtsasledsen röst.
- Jag har saknat dig, viskade Zayn i mitt öra.
Jag svarade inte utan kysste honom. Varje gång, kändes som den första. Även fast jag var berusad så kommer jag ihåg det som om det var igår.
De här två veckorna skulle bli galet roliga. Redan den kvällen så hade Louis och Harry kastat i Zayn i poolen. Han låg och sov. Det ville såklart inte Harry och Louis. Undrar om jag vågar somna efter det...
Vi grillade även marshmallows över brasan ute på deras uteplats.
Jag huttrade till i min tunna cardigan, så Zayn gestade att jag skulle komma och sitta i hans knä. Jag gosade ner mig i hans famn och han svepte en filt över oss.
- Tänk. Vi är deltagare i Stor Britanniens största sångtävling, och jag skulle inte ha kunnat tänka mig andra personer att dela det här med, sa Cher.
- Aww! utbrast jag och kramade henne.
- Aaawww! Va gullig du är Cher! sa Louis med en tjejig röst och kramade om oss hårt.
Vi skrattade åt Louis och hans roligheter. De kommande månaderna skulle bli grymma!
DAAAAMP
Jag HATAR blogg.se just nu! Den radera halva kapitel 10!!!!!! x'(
Blir tyvärr inte två delar idag, utan ni får en idag. Sorry ppl! Eller kanske, vi får se... Men inte speciellt långa isåfall...
:'(
/maddeddeeedeeddeedde
Someone Like You, Chapter 9 - Beach time.
Previously: När vi äntligen hade landat så gick vi av planet och möttes av varm Los Angeles värme. Det stod bilar utanför flygplatsen som skulle ta oss till Judges Houses'. Jag kände hur nerverna började krypa fram. Tävlingen hade börjat på allvar nu... Jag blickade mot Zayn som kollade på mig med varma ögon; min mage bubblade och ett leende kröp fram.
"Jag måste fokusera på tävlingen nu. Zayn får inte stå i vägen." tänkte jag men insåg hur svårt det skulle bli...
Abigail's perspektiv:
- Undrar vem som blir vår coach, sa Cher.
Vi hade precis packat upp det sista och vi satt utslagna på våra sängar. Huset var gigantiskt och vackert! Vi hade fått reda på att vår coach i år skulle vara Cheryl. Vilket ledde till att alla vi tjejer skrek som tokar; alla älskade Cheryl... Hennes gästdomare var Will.I.Am från Black Eyed Peas, vilket ledde till ännu mer skrik.
Imorgon skulle vi sjunga framför dem och jag kunde inte vara mer nervös. Jag kunde nästan inte äta något heller. Vi skulle få reda på resultaten på eftermiddagen och så skulle vi mötas upp med killarna, om dem gick vidare... Men det skulle dem göra! Dem var otroligt duktiga.
*
- Hej Abigail! sa Cheryl och log stort.
- Hej, sa jag lågt.
- Vad ska du sjunga idag?
- Love song av Sara Bareilles.
- Börja när du känner dig redo, sa hon och log stort.
Egentligen skulle jag aldrig vara redo, men det kan jag ju inte säga så jag började sjunga istället.
Det gick helt okej, satte alla toner på det höga partiet utan att skrika halsen av mig. Pianot kompade i bakgrunden och jag försökte att inte överrösta det totalt...
Jag avslutade låten och Cheryl log stort mot mig. Jag tackade och gick snabbt ut ur rummet och in i Cher's armar. Katie Waissel var före henne, sen var det hennes tur. Jag drog upp telefonen och slog in numret till Haley.
Hon svarade nästan direkt.
- Hur går det?! skrek hon.
- Bra hoppas jag. Lugna ner dig Hales, flinade jag.
- Jag sätter på högtalaren, sa hon.
- Hej Abi! hörde jag Chelsea säga.
- Hej tjejer! Jag saknar er så himla mycket! pep jag. Förlåt att jag inte kunnat ringa men det har varit fullt upp med tävlingen och allt.
- Hänger du ofta med Harry Styles? frågade Chelsea.
- Ja, vi är typ jättebra kompisar. Hurså?
- Chels har en mega-crush på honom, suckade Haley. Kan inte sluta prata om honom... Harry det och Harry där.
- Är hans lockar äkta? avbröt Chelsea.
Jag skrattade till.
- Ja, hundra procent äkta, flinade jag.
- Åååh! Du anar inte hur lycklig du är! suckade hon. Hälsa honom från mig.
- Det ska jag. Men jag måste gå nu, Cher är snart klar!
- Cher? Cher som i Cher Lloyd?! skrek Haley.
- Fan eller? flinade jag.
- Kanske, sa hon generat.
- Haha, älskar er! Vi hörs, sa jag och vi la på.
Resten av kvällen spenderade jag till att trösta Cher. Hon hade en halsinfektion och kunde därför inte sjunga bra. Just nu satt hon och grät ut på min axel. Det var som en win win för båda. Hon blev tröstad och jag glömde mina bort mina nerver.
Självisk, jag? Pffsh!
*
Morgonen därpå var Cher på sitt allra sorgsnaste humör någonsin. Hon mm:ade till svar på allt jag frågade, använde nästan bara ja, nej eller kanske som svar. När jag vaknade hade hon redan packat sina väskor.
Hon trodde att hon skulle åka hem. Varför är inte Louis här så han kan göra henne gladare?
Ingen är där när man behöver dom som mest. That sucks...
Jag släpade mig ur sängen och bytte snabbt om till en klänning med blomster mönster, drog på mig mina vita ballerinor och några accessoarer. Jag älskade mitt morgonrufsiga hår så jag lät det hänga över mina axlar.
Vi gick ner till nedervåningen och satte oss bland de andra. Stämningen var spänd mellan alla.
- Abigail, började hon. Du är otroligt duktig, det är du. Men du är så ung. Jag undrar om du kommer klara pressen?
Jag kunde nästan inte lyssna mer och tårarna brann bakom ögonen. Jag ville nästan skrika ut "Ja, jag kan klara det här! Det här är mitt liv! Jag vill sjunga för resten av mitt liv!"
- Men du är otroligt begåvad och därför kommer jag ge dig en chans. Du är kvar i tävlingen, sa hon och log.
Jag flög på henne och grät. Glädjetårar. Jag viskade gång på gång att jag inte skulle svika henne och dylikt.
*
- Var är ni? frågade jag Harry i telefonen.
Vi la på. Cher vände sitt huvud mot killarna + Aiden och log. Det såg så roligt när de kom gående med sina t-shirts längda över ena axeln, typ som en livvakt reklam eller något. Zayn log stort mot mig och omfamnade mig i en kram.
- Hej Abs, sa han och kysste mig på kinden.
Vi hörde ett gällt skrik och såg att Louis hade slängt Cher över sin axel och var på väg till havet med de andra killarna hack i häl. Louis slängde i Cher och de började ett vattenkrig.
- Raaaeeee! skrek Harry och kom springande mot mig. Genomblöt.
Han sprang mot mig och omfamnade mig i en blöt kram. Jag skrattade.
- Men Harwee! Nu är jag ju blöt, suckade jag.
Han gav mig en läskig blick och då kände jag hur två par starka armar tog tag i mig runt min midja. Harry lyfte mina fötter. Jag skrek/skrattade att dem skulle släppa mig. Men det tänkte dem inte göra. De kastade i mig i havet och jag ställde mig upp. Jag torkade bort vattnet från mina ögon och puttade Louis, som hade lyft mig, så han ramlade framåt. Killarna behövde inte kasta i Zayn, han sprang i frivilligt. Ett vattenkrig bröt ut, alla mot alla.
Två dagar senare:
Vi hoppade in i bilarna och dem körde oss till hotellet. Därifrån fick vi ta taxis hem. Jag skulle åka med Harry eftersom Cheshire som han bor i ligger tio minuter från Oxford.
Tja alla små söta! Drama kommer, promise! ;) Blir nog ingen update imorgon från min sida, jag har träning och måste plugga till prov. Sorry loves! :(
Jag suckade lätt.
"Jag måste fokusera på tävlingen nu. Zayn får inte stå i vägen." tänkte jag men insåg hur svårt det skulle bli...
- Undrar vem som blir vår coach, sa Cher.
Vi hade precis packat upp det sista och vi satt utslagna på våra sängar. Huset var gigantiskt och vackert! Vi hade fått reda på att vår coach i år skulle vara Cheryl. Vilket ledde till att alla vi tjejer skrek som tokar; alla älskade Cheryl... Hennes gästdomare var Will.I.Am från Black Eyed Peas, vilket ledde till ännu mer skrik.
Imorgon skulle vi sjunga framför dem och jag kunde inte vara mer nervös. Jag kunde nästan inte äta något heller. Vi skulle få reda på resultaten på eftermiddagen och så skulle vi mötas upp med killarna, om dem gick vidare... Men det skulle dem göra! Dem var otroligt duktiga.
*
- Hej Abigail! sa Cheryl och log stort.
- Hej, sa jag lågt.
- Vad ska du sjunga idag?
- Love song av Sara Bareilles.
- Börja när du känner dig redo, sa hon och log stort.
Egentligen skulle jag aldrig vara redo, men det kan jag ju inte säga så jag började sjunga istället.
Det gick helt okej, satte alla toner på det höga partiet utan att skrika halsen av mig. Pianot kompade i bakgrunden och jag försökte att inte överrösta det totalt...
Jag avslutade låten och Cheryl log stort mot mig. Jag tackade och gick snabbt ut ur rummet och in i Cher's armar. Katie Waissel var före henne, sen var det hennes tur. Jag drog upp telefonen och slog in numret till Haley.
Hon svarade nästan direkt.
- Hur går det?! skrek hon.
- Bra hoppas jag. Lugna ner dig Hales, flinade jag.
- Jag sätter på högtalaren, sa hon.
- Hej Abi! hörde jag Chelsea säga.
- Hej tjejer! Jag saknar er så himla mycket! pep jag. Förlåt att jag inte kunnat ringa men det har varit fullt upp med tävlingen och allt.
- Hänger du ofta med Harry Styles? frågade Chelsea.
- Ja, vi är typ jättebra kompisar. Hurså?
- Chels har en mega-crush på honom, suckade Haley. Kan inte sluta prata om honom... Harry det och Harry där.
- Är hans lockar äkta? avbröt Chelsea.
Jag skrattade till.
- Ja, hundra procent äkta, flinade jag.
- Åååh! Du anar inte hur lycklig du är! suckade hon. Hälsa honom från mig.
- Det ska jag. Men jag måste gå nu, Cher är snart klar!
- Cher? Cher som i Cher Lloyd?! skrek Haley.
- Fan eller? flinade jag.
- Kanske, sa hon generat.
- Haha, älskar er! Vi hörs, sa jag och vi la på.
Resten av kvällen spenderade jag till att trösta Cher. Hon hade en halsinfektion och kunde därför inte sjunga bra. Just nu satt hon och grät ut på min axel. Det var som en win win för båda. Hon blev tröstad och jag glömde mina bort mina nerver.
Självisk, jag? Pffsh!
*
Morgonen därpå var Cher på sitt allra sorgsnaste humör någonsin. Hon mm:ade till svar på allt jag frågade, använde nästan bara ja, nej eller kanske som svar. När jag vaknade hade hon redan packat sina väskor.
Hon trodde att hon skulle åka hem. Varför är inte Louis här så han kan göra henne gladare?
Ingen är där när man behöver dom som mest. That sucks...
Jag släpade mig ur sängen och bytte snabbt om till en klänning med blomster mönster, drog på mig mina vita ballerinor och några accessoarer. Jag älskade mitt morgonrufsiga hår så jag lät det hänga över mina axlar.
Vi gick ner till nedervåningen och satte oss bland de andra. Stämningen var spänd mellan alla.
Katie som annars var så glad, satt nu och bet på sina naglar. Jag visste inte vad som hade hänt med Treyc. Hon fräste och gav mig blickar hela tiden. Inte bra blickar, utan mer som "jag gillar verkligen inte dig" blickar. Jag visste inte vad jag hade gjort mot henne...
Cheryl kom in i rummet med en allvarlig blick. Hon ropade upp Annastasia och de gick ut. Efter en halvtimme var det min tur och jag höll på att dö av nervositet. Vi satte oss i en hammock på den stora altanen och hon började prata.
- Abigail, började hon. Du är otroligt duktig, det är du. Men du är så ung. Jag undrar om du kommer klara pressen?
Jag kunde nästan inte lyssna mer och tårarna brann bakom ögonen. Jag ville nästan skrika ut "Ja, jag kan klara det här! Det här är mitt liv! Jag vill sjunga för resten av mitt liv!"
- Men du är otroligt begåvad och därför kommer jag ge dig en chans. Du är kvar i tävlingen, sa hon och log.
Jag flög på henne och grät. Glädjetårar. Jag viskade gång på gång att jag inte skulle svika henne och dylikt.
Tillslut släppte jag henne och flög på Cher som satt i huset. Hon var redan igenom. Vi ställde oss upp och hoppade runt och skrek. Katie var också kvar så vi tre hoppade runt som små grodor. Efter en stund kom Cheryl och vi pratade glatt med varandra.
*
- Var är ni? frågade jag Harry i telefonen.
- Vi är på parkeringen nu, svarade han.
- Okej, ni kommer se oss, sa jag glatt.
Vi la på. Cher vände sitt huvud mot killarna + Aiden och log. Det såg så roligt när de kom gående med sina t-shirts längda över ena axeln, typ som en livvakt reklam eller något. Zayn log stort mot mig och omfamnade mig i en kram.
- Hej Abs, sa han och kysste mig på kinden.
- Hej Zayn, sa jag och log.
Vi hörde ett gällt skrik och såg att Louis hade slängt Cher över sin axel och var på väg till havet med de andra killarna hack i häl. Louis slängde i Cher och de började ett vattenkrig.
Jag ställde mig på tå och kysste Zayn. Jag visste inte vad vi var än, men jag visste i alla fall att vi betydde mer än vänner...
- Raaaeeee! skrek Harry och kom springande mot mig. Genomblöt.
- Hazza! skrek jag och släppte Zayn.
Han sprang mot mig och omfamnade mig i en blöt kram. Jag skrattade.
- Men Harwee! Nu är jag ju blöt, suckade jag.
Han gav mig en läskig blick och då kände jag hur två par starka armar tog tag i mig runt min midja. Harry lyfte mina fötter. Jag skrek/skrattade att dem skulle släppa mig. Men det tänkte dem inte göra. De kastade i mig i havet och jag ställde mig upp. Jag torkade bort vattnet från mina ögon och puttade Louis, som hade lyft mig, så han ramlade framåt. Killarna behövde inte kasta i Zayn, han sprang i frivilligt. Ett vattenkrig bröt ut, alla mot alla.
Jag blev fälld av Niall, fick minst femton kallsupar och blev nedstänkt av alla. Jag hoppade upp på Aidens rygg som gjorde att han ramlade.
Två dagar senare:
Tiden hade flygit iväg. Vi hade landat på Heathrow och var på väg ut. Vi möttes av paparazzis, lite konstigt att de är här klockan elva på kvällen. Har inte de familjer att vara hemma hos? tänkte jag.
Lördagsfinalerna skulle börja om tre veckor och jag var lite nervös. Jag skulle ju uppträda live, inför miljontals människor. Hela Stor Britannien och Irland.
Vi hoppade in i bilarna och dem körde oss till hotellet. Därifrån fick vi ta taxis hem. Jag skulle åka med Harry eftersom Cheshire som han bor i ligger tio minuter från Oxford.
Jag längtade efter Lillian, Matthew, Amber, Haley och Chelsea så mycket! Jag kunde inte vänta att få se dem igen.
Tja alla små söta! Drama kommer, promise! ;) Blir nog ingen update imorgon från min sida, jag har träning och måste plugga till prov. Sorry loves! :(
Kommentera det best hesta ni kan så kommer det två delar på tuesday :)
/Maddeeeeee (somärbästhäst)
Someone Like You, Chapter 8 - Caught.
Previously: - Jag måste ha en cappucino, sa jag plötsligt. Vill nån ha något från Wayne's?
Hans hand kom i kontakt med min och han flätade våra fingrar. Jag log lite och kände hur pirret var tillbaka.
Även fast jag inte kunde erkänna det så höll jag på att falla för en Mr Zayn Malik...
Kön var oändligt lång på Wayne's, det tog nästan tjugo minuter tills vi kom fram till kassan.
- En cappucino och en svart kaffe, mumlade jag.
Den unga kassörskan nickade och gick iväg. Jag vände mig mot Zayn och suckade. Han omfamnade mig i en kram.
Undrar om det finns paparazzis här? tänkte jag.
- Mitt huvud, stönade jag och masserade mina tinningar.
- Någon drack lite för mycket igår? frågade Zayn och flinade.
- Ha-ha, sa jag ironiskt.
Han skrattade lågt och jag betalade för kaffet och vi gick därifrån. Fast vi stannade till vid ett bord lite längre bort. Jag smuttade lite på mitt skållheta kaffe och blåste lite. Jag kände hur Zayn stod och kollade på mig. Jag lyfte mitt huvud och kollade in i hans bruna ögon. Just då, så ställde han ner min cappucino, tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig. Mina händer slöt sig om hans midja och det var magiskt... Hans läppar mot mina var som magi.
Om pirret i min kropp förut var mycket, var det ingenting gemfört med det här; mina knän höll på att ge vika.
Han drog ifrån och kollade in i mina ögon, och jag in i hans. Mitt leende var nog läskigt stort, men jag kunde inte hindra det. Jag var så himla glad. Hans läppar pressades mot mina igen.
- Zay... hördes en röst säga.
Vi drog oss genast ifrån och såg att Harry och Cher stod bakom oss och stirrade på oss. Oh shit...
Zayn verkade inte det minsta generad, tillskillnad från mig. Mina kinder var säkert blodröda. Jag begravde mitt ansikte i hans t-shirt.
- Ni...? Vaa..? sa Harry förvirrat.
- Alltså, började jag.
- Det är inget mellan oss, än, avbröt Zayn snabbt.
- Precis.
Cher fick ett stort leénde på sina läppar och hon kollade läskigt på mig. En blick som betydde "Varför har du inte berättat?!" Det fanns inget att berätta om egentligen, tänkte jag.
Jag kollade på Harry som kollade ner i marken, med ett underligt uttryck. Vi gick tillbaka till dem andra. Cher berättade genast vad som hade hänt till dem andra. Typiskt Cher...
Matt satt och flinade och Niall satt och log läskigt. Zayn satte sig ner och drog ner mig i hans knä. Efter några timmar av prat och skratt så tog jag fram mig gitarr som jag hade med mig.
- Spelar du gitarr? frågade Niall.
- Ja. Min bror lärde mig spela när jag var åtta, sa jag och log när jag tänkte på Justin.
- Har du en bror? frågade Harry.
Gud vad dålig skådespelare han är...
- Jaaa... sa jag långsamt.
- Vad heter han? Är han snygg? Hur gammal är han? frågade Cher snabbt.
- Justin. Ehumm... rätt så. Som jag, vi är tvillingar, sa jag undvikande.
- Tvillingar?! pep Louis högt. Jag har alltid velat träffa tvillingar.
- Louis lugna ner dig! flinade Harry.
Jag drog några ackord och började spela Livin' On A Prayer av Bon Jovi.
Det hade tagit mig nästan tre hela veckor att lära mig denna. Justin hade såklart hjälpt mig jättemycket, så jag hade honom att tacka. De andra kollade på mig med chockade/förtjusta blickar.
Jag avslutade låten och kollade upp.
- Wow! Jag känner mig dålig, mumlade Niall.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det så jag drog några ackord. Jag hade aldrig varit den som gillat att få komplimanger. Eller, jag gillade att få det. Men jag trodde inte på dem...
- Vad mer spelar du? frågade Liam.
Det hände mig ofta. Om någon pratade med mig när jag spelade gitarr eller piano så lyssnade jag aldrig riktigt, jag var så inne i att spela. Jag hade nog ärvt lite av Justins talang att spela instrument...
Efter många timmars väntande så gick vi äntligen på planet. Jag satte mig ner bredvid Harry för Zayn hade lovat att sitta med Liam. Bromance ni vet... Jag gled ner i sätet bredvid Harry och drog upp min mac från min väska. Jag var ett stort fan av The Vampire Diaries, Team Delena såklart... Jag satte på säsong 1 från början och började kolla. Jag skulle nog kolla klart på hela, jag hade en 16 timmars lång resa framför mig!
- Vad? frågade jag men höll blicken kvar på skärmen.
Vi började kolla och Harry kollade intresserat på det. Jag trodde han skulle dö av tråkighet först. Men han verkade gilla det...
När vi äntligen hade landat så gick vi av planet och möttes av varm Los Angeles värme. Det stod bilar utanför flygplatsen som skulle ta oss till Judges Houses'. Jag kände hur nerverna började krypa fram. Tävlingen hade börjat på allvar nu... Jag blickade mot Zayn som kollade på mig med varma ögon; min mage bubblade och ett leende kröp fram.
"Jag måste fokusera på tävlingen nu. Zayn får inte stå i vägen." tänkte jag men insåg hur svårt det skulle bli...
KOMMENTERA! :D <3
- Svart kaffe, sa Matt och log.
- Sorry dricker inte kaffe, sa Niall.
- Jag följer med, sa Zayn snabbt och vi gick iväg till Wayne's.
Hans hand kom i kontakt med min och han flätade våra fingrar. Jag log lite och kände hur pirret var tillbaka.
Även fast jag inte kunde erkänna det så höll jag på att falla för en Mr Zayn Malik...
- En cappucino och en svart kaffe, mumlade jag.
Den unga kassörskan nickade och gick iväg. Jag vände mig mot Zayn och suckade. Han omfamnade mig i en kram.
Undrar om det finns paparazzis här? tänkte jag.
- Mitt huvud, stönade jag och masserade mina tinningar.
- Någon drack lite för mycket igår? frågade Zayn och flinade.
- Ha-ha, sa jag ironiskt.
Han skrattade lågt och jag betalade för kaffet och vi gick därifrån. Fast vi stannade till vid ett bord lite längre bort. Jag smuttade lite på mitt skållheta kaffe och blåste lite. Jag kände hur Zayn stod och kollade på mig. Jag lyfte mitt huvud och kollade in i hans bruna ögon. Just då, så ställde han ner min cappucino, tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig. Mina händer slöt sig om hans midja och det var magiskt... Hans läppar mot mina var som magi.
Om pirret i min kropp förut var mycket, var det ingenting gemfört med det här; mina knän höll på att ge vika.
Han drog ifrån och kollade in i mina ögon, och jag in i hans. Mitt leende var nog läskigt stort, men jag kunde inte hindra det. Jag var så himla glad. Hans läppar pressades mot mina igen.
- Zay... hördes en röst säga.
Vi drog oss genast ifrån och såg att Harry och Cher stod bakom oss och stirrade på oss. Oh shit...
Zayn verkade inte det minsta generad, tillskillnad från mig. Mina kinder var säkert blodröda. Jag begravde mitt ansikte i hans t-shirt.
- Ni...? Vaa..? sa Harry förvirrat.
- Alltså, började jag.
- Det är inget mellan oss, än, avbröt Zayn snabbt.
- Precis.
Cher fick ett stort leénde på sina läppar och hon kollade läskigt på mig. En blick som betydde "Varför har du inte berättat?!" Det fanns inget att berätta om egentligen, tänkte jag.
Jag kollade på Harry som kollade ner i marken, med ett underligt uttryck. Vi gick tillbaka till dem andra. Cher berättade genast vad som hade hänt till dem andra. Typiskt Cher...
Matt satt och flinade och Niall satt och log läskigt. Zayn satte sig ner och drog ner mig i hans knä. Efter några timmar av prat och skratt så tog jag fram mig gitarr som jag hade med mig.
- Spelar du gitarr? frågade Niall.
- Ja. Min bror lärde mig spela när jag var åtta, sa jag och log när jag tänkte på Justin.
- Har du en bror? frågade Harry.
Gud vad dålig skådespelare han är...
- Jaaa... sa jag långsamt.
- Vad heter han? Är han snygg? Hur gammal är han? frågade Cher snabbt.
- Justin. Ehumm... rätt så. Som jag, vi är tvillingar, sa jag undvikande.
- Tvillingar?! pep Louis högt. Jag har alltid velat träffa tvillingar.
- Louis lugna ner dig! flinade Harry.
Jag drog några ackord och började spela Livin' On A Prayer av Bon Jovi.
Det hade tagit mig nästan tre hela veckor att lära mig denna. Justin hade såklart hjälpt mig jättemycket, så jag hade honom att tacka. De andra kollade på mig med chockade/förtjusta blickar.
Jag avslutade låten och kollade upp.
- Wow! Jag känner mig dålig, mumlade Niall.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det så jag drog några ackord. Jag hade aldrig varit den som gillat att få komplimanger. Eller, jag gillade att få det. Men jag trodde inte på dem...
- Vad mer spelar du? frågade Liam.
- Lite piano bara, sa jag men fokuserade på att spela.
Det hände mig ofta. Om någon pratade med mig när jag spelade gitarr eller piano så lyssnade jag aldrig riktigt, jag var så inne i att spela. Jag hade nog ärvt lite av Justins talang att spela instrument...
Jag spelade lite på One Time av Justin och de andra sjöng med. Det var en mysig stund. Att få glömma tävlingen för en sekund och hänga med kompisar.
Efter många timmars väntande så gick vi äntligen på planet. Jag satte mig ner bredvid Harry för Zayn hade lovat att sitta med Liam. Bromance ni vet... Jag gled ner i sätet bredvid Harry och drog upp min mac från min väska. Jag var ett stort fan av The Vampire Diaries, Team Delena såklart... Jag satte på säsong 1 från början och började kolla. Jag skulle nog kolla klart på hela, jag hade en 16 timmars lång resa framför mig!
Jag kände att Harry petade på min axel och jag drog ur ena hörsnäckan.
- Vad? frågade jag men höll blicken kvar på skärmen.
- Kan jag kolla med dig? Min iPod är död, suckade han.
- Visst, sa jag och gav honom en örsnäcka.
Vi började kolla och Harry kollade intresserat på det. Jag trodde han skulle dö av tråkighet först. Men han verkade gilla det...
Jag var vaken hela resan och kunde verkligen inte somna. Det kunde inte Harry heller, men alla de andra somnade efter någon timme.
När vi äntligen hade landat så gick vi av planet och möttes av varm Los Angeles värme. Det stod bilar utanför flygplatsen som skulle ta oss till Judges Houses'. Jag kände hur nerverna började krypa fram. Tävlingen hade börjat på allvar nu... Jag blickade mot Zayn som kollade på mig med varma ögon; min mage bubblade och ett leende kröp fram.
Jag suckade lätt.
"Jag måste fokusera på tävlingen nu. Zayn får inte stå i vägen." tänkte jag men insåg hur svårt det skulle bli...
KOMMENTERA! :D <3
Someone Like You, Chapter 7 - One Direction is born.
Previously: Zayn kollade på mig nästan hela tiden. Hans blick gjorde så att hela min kropp pirrade och magen var i uppror.
Han rörde sin arm lite och la sin hand ovanpå min; och skickade stötar igenom hela min arm och mitt hjärta började slå fortare. Hans tumme smekte försiktigt min handflata och jag lutade mitt huvud mot hans axel.
Vad höll på att hända...? Mammutar klampade runt i min mage och satte varje centimeter av min kropp i behagliga pirr. Jag hade känt honom i två dagar. Inte kan man falla för någon man har känt i två dagar...! Eller kan man...?
Jag har ingen jävla aning...
Abigail's perspektiv:
- Okej, de åtta som har gått vidare är:
Treyc Cohen. Inte jag.
Katie Waissel. Inte jag.
Abigail Hayes. Oh.My.God.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
"I didn't really know what to do..."
Cher log brett mot mig och kramade mig hårt. Jag var vidare till Judges Houses. Jag var vidare! Det hade nog inte smält än... Jag rusade av scenen och väntade spänt på att Cher's namn skulle ropas upp.
Raquel Thomas. Inte Cher.
Keri Arrindell. Inte Cher.
Annastasia Baker. Inte Cher.
Gamu Nhengu. Inte Cher.
Och sista är Cher Lloyd. CHER!
Hon pep till och sprang av scenen och in i mina armar. I ungefär tre minuter stod vi och grät/skrek/pep/skrattade/torkade varandras tårar och fick "är ni dumma?" blickar från Harry och Aiden. De båda kom och gratulerade.
- Grattis bästos! sa Aiden med en ljus röst och kastade sig över oss.
- Tack Aiden! pep Cher och slängde sig runt hans hals.
- Grattis, hörde jag en röst säga i mitt öra. Hans varma andedräkt träffade min nacke och orsakade att jag fick rysningar längs ryggraden.
Jag vände mig om och såg Zayn stå där. Lika perfekt som vanligt...
- Tack, sa jag och log.
Han log det där leéndet som var omöjligt att inte få fjärilar av... Ännu en gång var det tredje världskriget i min på grund av Zayn Malik. Jag är ju hopplös...
- Abs! ropade Harry och väckte mig ur min trans.
- Ja, sa jag och tvingade blicken till honom.
- Önska mig lycka till nu, sa han och flinade. Vi ska på scenen vilken sekund som helst.
Jag drog mig ur Zayns omfamning och kramade Harry.
- Lycka till, sa jag och log. Du med Zayn.
- Tack, sa han en aning nervöst.
*
Några timmar efter så satt jag, Cher, killarna och Aiden i uppehållsrummet. Alla hade gått vidare och jag kunde inte ha varit gladare. Imorgon åker vi iväg till Los Angeles. Men nu höll vi på att fira att alla hade gått vidare. Det firade vi tillsammans med alkohol.
- Ska vi köra sanning eller konka? frågade en lätt berusad Aiden.
- JA! skrek Harry.
Vi satte oss i en ring. Till vänster om mig satt Cher och till höger satt Niall. Harry började fråga Cher.
- Konka! sa hon glatt.
- Drick tre glas till, sa han och hällde upp tre glas champagne och räckte dem till henne.
Hon slukade dem i två klunkar och ställde ner dem; fnissade sådär som man bara gör när man är lite berusad.
Det fortsatte i ungefär en timme till. Jag tror jag hade kysst Cher och Aiden en gång, gett Harry en lapdance. Helt crazy saker....
Runt två på natten så hade Louis och Aiden däckat på sofforna. Cher hade redan gått och Niall, Liam och Harry hjälpte killarna att gå till deras sovrum. Jag var alltså själv kvar med Zayn. Jag själv var inte speciellt nykter, Zayn var nog lite mer nykter än jag själv...
Jag försökte det bästa jag kunde att plocka ihop alla flaskor men fnissade mest bara. Plötsligt kände jag Zayns varma andedräkt i min nacke; alla mina nackhår reste sig. Hans händer trevade sig fram till mina höfter och höll dem i ett stadigt grepp. Jag släppte flaskorna direkt och vände mig om.
Rummet var i stort sätt släckt, en liten stämningslampa var tänd i hörnet. Jag kunde skymta hans bruna ögon i mörket. Jag la mina armar runt hans hals och hans läppar närmade sig mina...
De möttes och en blixt av elektricitet for igenom min kropp. (Den bra sortens blixt) Hans händer trevade sig upp och ned för min rygg. Jag drog ifrån och la mitt huvud på hans axel.
*
- Vakna! hörde jag en trött och gäll Cher säga.
- Mhmm, mumlade jag och kände hur mitt huvud bultade i smärta.
Baksmälla, great... Jag satte mig upp i sängen och såg att Cher flög omkring i rummet och plockade ihop sina saker.
- Kom igen nu! Bussen går om en halvtimme, vi måste ha försovit oss! sa hon högt.
Jag flög upp ur sängen och började kasta ned mina kläder i min resväska, jag sprang in i badrummet och packade ihop min nesseccär snabbt och la ned den i min resväska och stängde den. Fan att alla mina saker ska ligga utspridda! tänkte jag när jag höll på att plocka ihop alla mina saker i rummet. Jag kastade ner dem i min väska och klädde på mig kläderna jag la fram igår. Ett svart linne, mina svarta mjukisbyxor och svarta flipflops.
Mitt hår lät jag vara morgonrufsigt och vi nästan sprang ut genom dörren med väskorna i högsta hugg.
- När går bussen? frågade jag andfått när vi stod i hissen på väg ner.
- Klockan ett. Om fem minu.. fyra, menar jag, sa hon stressat.
- Vi hinner! Den kan inte åka utan oss precis, sa jag och flinade.
Vi sprang igenom lobbyn och kom fram till bussen. Vi såg Aiden och killarna stå vid sina väskor. Aiden lutade sig mot en stolpe med stängda ögon och Louis låg ner på sin väska. Harry gnuggade sin tinning och Liam flinade åt oss. Han hade ju bara en njure eller något sån, han kan inte dricka...
- Jag mår skit, mumlade Aiden.
- Vem gör inte det, stönade Cher.
- Du ser ut som ett monster Rae, påpekade Harry.
- Tack för den, sa jag och kollade på honom med en ond blick.
Han skrattade en gång, men alla stönade vid det höga ljudet. Jag såg Zayn stå lite längre bort och prata med Matt. Jag började gå mot honom. Jag kom ihåg vad vi hade gjort igår och jag ville inte ha det pinsamt mellan oss, så jag behövde prata med honom.
- Matt? Ursäktar du oss en sekund? frågade jag och log sött.
- Såklart, sa han och gick iväg.
Zayn vände sig generat runt och kollade ner i marken. Det här kommer bli lätt... (Notera sarkasmen)
- Alltså, jag vet vad som hände igår och jag vill inte att det ska vara ansträngt mellan oss? Du förstår vad jag menar? sa jag fort.
- Jaa, mumlade han och kollade på mig.
- Bra, och förlåt... Ibland kan mitt fulla jag göra... saker, sa jag och flinade.
Han svarade inte utan log bara mot mig. Tillslut började han småfnissa.
- Kom hit! sa han och drog in mig i en kram.
- Zayn! klagade jag. Vi måste på bussen nu!
Egentligen ville jag inte släppa honom. Jag skulle kunna ha stått så här i en evighet, men då skulle jag missa tävlingen. Jag drog ifrån och vi gick på bussen. Jag satte mig ner bredvid Zayn bakom Harry och Louis, och framför Aiden och Matt i bussen. Egentligen ville jag sitta bredvid Cher men hon somnade bara... Fast vem försöker jag lura? Klart jag vill sitta bredvid Zayn. Jag satte mig på platsen närmast fönstret och bussen började åka.
Jag och Zayn pratade länge. Han var från Bradford, fyllde år den 12 januari 1993. Ett år äldre än mig. Har tre systrar och har rötter i Pakistan.
Vi kom fram till flygplatsen och fick reda på att flygplanet var tio timmar försenat. (-.-) Jag fick nästan panik när jag hörde det. Men vi hade inget annat val än att sätta oss ner i väntsalarna och vänta... Louis, Aiden och Cher somnade direkt. Jag, Zayn, Harry, Liam, Niall och Matt satt och pratade om allt.
- Jag måste ha en cappucino, sa jag plötsligt. Vill nån ha något från Wayne's?
- Svart kaffe, sa Matt och log.
- Sorry dricker inte kaffe, sa Niall.
- Jag följer med, sa Zayn snabbt och vi gick iväg till Wayne's.
Hans hand kom i kontakt med min och han flätade våra fingrar. Jag log lite och kände hur pirret var tillbaka.
Även fast jag inte kunde erkänna det så höll jag på att falla för en Mr Zayn Malik...
Someone Like You, Chapter 6 - I'm falling.
Previously: - Lugna ned dig Abi, mumlade jag lågt för mig själv och gick in i badrummet.
Jag borstade tänderna och tvättade ansiktet fritt från smink. Sen drog jag av mig mina kläder och satte på mig mina sovshorts och mitt linne. Cher sov redan och jag suckade. Djup sovare den där...
Jag kröp ned under täcket och försökte stänga av hjärnan. Men den ville inte hålla tyst...!
Tankarna for iväg till Harry, och varför jag berättade hemligheten för honom. Jag visste ju inte ens vem han var! Men den skulle ändå komma ut nån gång. Jag brukade alltid vara den som tog risker och hamnade i trubbel jämt. Antagligen skrämde det mig över all uppmärksamhet man skulle få, eller så litade jag fullt på Harry (av nån konstig anledning) och visste att han inte skulle berätta hemligheten.
Mina tankade snurrade och det gjorde så att jag tillslut somnade...
Abigail's perspektiv:
Nästa morgon var det spänt i luften. Vi hade nu varit här i två dagar och tiden hade flygit iväg! Jag hade blivit riktigt nära vän med Harry, Cher och Aiden. De var som gamla barndomsvänner man hade tappat kontakt med under flera år. Det kändes som om jag hade känt dem i hela mitt liv. Speciellt Harry...
Juryn kom in genom en av scendörrarna, vi tjejer stod alla på scenen i rader (killarna skulle få reda på resultaten senare) efter Cheryl gick Simon och Louis, de satte sig ned framför oss på . Stunden var inne... Den stunden som jag hade frukat länge. Idag skulle 211 bli 101. Jag greppade Cher's hand och tänkte inte släppa taget!
- Välkomna, sa Cheryl med en allvarlig röst.
Resten av vad hon sa var i stort sätt en dimma. Jag hörde mitt och Cher's namn ropas upp och vi skrek i glädje. Jag kunde inte vara gladare! Nu var det killarna kvar att vara nervös över... Justin och mamma hade ringt och grattat mig, det hade Lillian, Matthew och Amber och Haley och Chelsea såklart.
Plötsligt så kollade han på mig också. Han hade såna där bruna underbara valppögon som man dör för. Jag kände hur mina kinder blossade upp och jag kollade snabbt ner i mitt knä. Efter några sekunder slog jag upp blicken igen och såg att han fortfarande kollade på mig.
Sorry för ohändelserikt chapter. Men jag är trött och slängde ihop något till er.... inte bra... :(
Jag borstade tänderna och tvättade ansiktet fritt från smink. Sen drog jag av mig mina kläder och satte på mig mina sovshorts och mitt linne. Cher sov redan och jag suckade. Djup sovare den där...
Jag kröp ned under täcket och försökte stänga av hjärnan. Men den ville inte hålla tyst...!
Tankarna for iväg till Harry, och varför jag berättade hemligheten för honom. Jag visste ju inte ens vem han var! Men den skulle ändå komma ut nån gång. Jag brukade alltid vara den som tog risker och hamnade i trubbel jämt. Antagligen skrämde det mig över all uppmärksamhet man skulle få, eller så litade jag fullt på Harry (av nån konstig anledning) och visste att han inte skulle berätta hemligheten.
Mina tankade snurrade och det gjorde så att jag tillslut somnade...
Abigail's perspektiv:
Nästa morgon var det spänt i luften. Vi hade nu varit här i två dagar och tiden hade flygit iväg! Jag hade blivit riktigt nära vän med Harry, Cher och Aiden. De var som gamla barndomsvänner man hade tappat kontakt med under flera år. Det kändes som om jag hade känt dem i hela mitt liv. Speciellt Harry...
Juryn kom in genom en av scendörrarna, vi tjejer stod alla på scenen i rader (killarna skulle få reda på resultaten senare) efter Cheryl gick Simon och Louis, de satte sig ned framför oss på . Stunden var inne... Den stunden som jag hade frukat länge. Idag skulle 211 bli 101. Jag greppade Cher's hand och tänkte inte släppa taget!
- Välkomna, sa Cheryl med en allvarlig röst.
Resten av vad hon sa var i stort sätt en dimma. Jag hörde mitt och Cher's namn ropas upp och vi skrek i glädje. Jag kunde inte vara gladare! Nu var det killarna kvar att vara nervös över... Justin och mamma hade ringt och grattat mig, det hade Lillian, Matthew och Amber och Haley och Chelsea såklart.
Nu satt vi nervöst i publiken och väntade på Aidens, Harrys och Louis's. Det var de enda killarna jag var bekant med. Speciellt Harry...
Jag fick upp mina ögon för en speciell kille som jag hade hört på dag 1 (dog lite när jag hörde hans röst). Han var ganska lång, svarthårig, lite utländskt utseénde. Han skulle kunna vara en Abercrombie & Fitch modell...
Plötsligt så kollade han på mig också. Han hade såna där bruna underbara valppögon som man dör för. Jag kände hur mina kinder blossade upp och jag kollade snabbt ner i mitt knä. Efter några sekunder slog jag upp blicken igen och såg att han fortfarande kollade på mig.
De började ropa upp namn och jag tvingade bort min uppmärksamhet från den (superhetasnyggaunderbara) killen och riktade den till Aiden, Harry och Louis.
De ropade upp flera namn. Aiden var ett av dem. Han rusade av scenen så jag och Cher omfamnade honom i en tät kram. Han grät glädjetårar och sen satte vi oss ner igen, men denna gången med Aidens och Chers hand i mina. Simon ropade upp de 101 som gick vidare. Harry, Louis eller den ubersnygga killen gick inte vidare.
Harrys blick krossade mitt hjärta. Vi sprang bakom scenen för att möta dem. Harry mötte min blick; hans ögon var glansiga. Stackars liten!
Jag trängde mig igenom till honom och omfamnade honom i en tät kram. Han la sina armar runt min svank och det fick det att pirra i hela min rygg. Han la sitt huvud på min axel och några tårar rann nedför hans kinder.
Aiden och Cher pratade med Louis. Hans uttryck sa att han hade väntat på det värsta.
- Du är jätteduktig Harry! sa jag lågt.
- Tydligen inte, muttrade han.
- Hörru! sa jag och kollade in i hans gröna ögon. Du är bra! Säg inte så, juryn fattar inte det bara.
Han flinade lite och kollade ned i marken. Jag torkade hans tårar med min tumme och log lite mot honom. Det kändes som om jag hade känt honom i hela mitt liv! Vi hade känt varandra i knappt två dagar, men ändå så betydde han redan så mycket för mig.
En sandblond kille med rödgråtna ögon kom fram till oss.
- De ville ha lite extra intervjuer med oss eller något, muttrade han och drog iväg Harry och Louis till scenen.
Dem, två andra killar och en grupp med tjejer gick in på scenen. Kvar lämnades jag, Cher och Aiden som tre stora frågetecken. De hade ju åkt ut..?
Plötlisgt hördes det skrik från scenen och ut kom dem springande överlyckliga. Harry kollade på mig med glada ögon och sprang fram till mig.
- Vi gick vidare! De satte oss till en grupp! sa han högt och snabbt till mig.
- Men det är ju jättebra! skrattade jag och kramade honom.
Vi gick till de andra som stod och skrek och jublade tillsammas. Jag gav Louis en gratulerande kram och mötte svarthåriga killens blick. Han gick mot mig... helvete! Vad ska jag göra?!
- Vas Happenin'? sa han med en rolig dialekt. Zayn.
- Abi... Abigai... Abigail, sa försökte jag säga mellan mina skrattattacker.
Han flinade ett (underbarttrippeldubbelsnyggt) leénde och visade sin perfekta vita tandrad. Hans leénde gjorde så mina fjärilar i magen hade tredje världskriget.
- Hej, jag är Liam, sa en kille med Justin frisyr.
- Abigail, du har likadan frisyr som Justin Bieber, flinade jag.
- Man säger det, flinade han.
- Och jag är Niall, sa Barbie-blonda killen med havsblåa ögon.
Man drunknade nästan i dem... Haha, fattar ni? Så Havsblåa ögon så man nästan drunknar... Min humor, förlåt...
Varför ska man distrahera/straffa mig med fem dupersuper snygga killar när jag försöker fokusera på tävlingen?!?
Jag är här för att vinna (målinriktad, tell me about it...) inte för att bli kär... Gud har inte gillat mig på sistone...
Jag mötte Zayn's blick och jag drunknade i hans chokladbruna ögon. Detta kommer inte sluta bra... I can sense that...
Nästa dag/Abigail's perspektiv:
Idag var sista chansen att imponera på juryn. Det var improvisations ronden nu och idag skulle 101 bli 24. De skulle välja 6 stycken från varje kategori: tjejer under 28 år, killar under 28 år, 28 år och uppåt och grupper.
Jag stod spänt på scenen och hade tänkt att göra ett bra sista intryck. Jag skulle sjunga Listen med Beyoncé. Jag hade alltid gillat den och den hade en hög rang, något jag älskade...
- Abigail Hayes, sa Simon och jag gick fram på scenen.
Musiken startade och jag började sjunga. Jag klarade mig igenom hel låten, men hoppades att det lät bra eftersom jag var väldigt nervös...
Jag såg Simons och Cheryls leénden. De såg nöjda ut i alla fall... Musiken tystnade.
- Tack Abigail, sa Cheryl med ett leénde.
- Tack, pep jag och gick av scenen för att möta upp Harry.
Han satt i den stora aulan utanför scen området med Louis, Aiden, Zayn, Niall, Liam och Matt Cardle. Jag slog mig ned bredvid Harry och Zayn.
- Hörde dig härifrån. Shit vad duktig du är! sa Harry och log.
- Orkade du inte resa på dig och stå vid scenen eller? skojade jag. Nu är jag förolämpad!
- Jag är... trött, sa han fort.
- Är det din ursäkt Styles? flinade jag.
- Faktiskt Rae!
Han kallade mig faktiskt för Rae nu. Gillar det inte speciellt mycket, men han får det att låta speciellt på något sätt...
- Rae? sa Niall frågande.
- Mitt mellannamn, förklarade jag.
- Aha, sa han.
"I don't mind spending everyday, out on the corner in the pouring ra..." hörde jag min ringsignal och jag ryckte till. Jag drog fram den och såg att det stod Justin. Jag svarade glatt.
- Hej!
- Såg precis ditt uppträdande! Fan vad grym du är! Sen när du är känd så måste vi göra en låt tillsammans, sa hans glada röst.
- Såklart! flinade jag.
- Sen när bootcamp är över måste vi träffas. Mamma håller på att dö här, hon saknar dig så mycket. Det gör jag med...
- Aww! Säg att jag saknar henne med och Justin... saknar dig med, sa jag och kände hur det nästan värkte i mitt bröst över hur mycket jag saknade honom, mamma och pappa.
- Vi hörs, måste iväg till Alan Carr. Du vet intervjuaren.
- Justin. Jag bor i London, såklart jag vet vem Alan Carr är, suckade jag och hörde hur killarna fnissade. Men vi hörs. Hej då Justin.
- Hej då babysis!
Jag la på och såg killarnas flin överallt.
- Justin huh? retades Aiden. Pojkvän?
- Ehum... nej. Bara gammal vän, han bor i Usa så jag träffar nästan aldrig honom, sa jag undvikande med glödheta kinder.
Cher kom inrusade genom dörrarna och slängde sig mellan Louis och Aiden.
- Ååh! Jag har stått upp i nästan en timme nu! stönade hon och vi skrattade åt henne.
Jag skulle tacka henne senare för att hon drog bort killarnas tankar från Justin.... Harry flinade mot mig, han visste att Justin var min bror inte en gammal vän från Usa. Hans flashade sin vita tandrad och började fnissa lågt. Jag slog till honom medelhårt över armen och han slutade tvärt och la sin hand över sin arm.
- Ajj! kved han med ljus röst.
- Sluta, skratta! väste jag mellan sammanbitna tänder.
Zayn kollade på mig nästan hela tiden. Hans blick gjorde så att hela min kropp pirrade och magen var i uppror.
Han rörde sin arm lite och la sin hand ovanpå min; och skickade stötar igenom hela min arm och mitt hjärta började slå fortare. Hans tumme smekte försiktigt min handflata och jag lutade mitt huvud mot hans axel.
Vad höll på att hända...? Mammutar klampade runt i min mage och satte varje centimeter av min kropp i behagliga pirr. Jag hade känt honom i två dagar. Inte kan man falla för någon man har känt i två dagar...! Eller kan man...?
Jag har ingen jävla aning...
Sorry för ohändelserikt chapter. Men jag är trött och slängde ihop något till er.... inte bra... :(
Har varit med Clara hela helgen och har inte kunnat blogga! Kommer inte kunnde blogga imorgon heller för jag ska plugga till prov och sen på kvällen ska my brudder ha släktkalas. He's 18 naow o_O
Clara får skriva imorgon :) gå in och kommentera på hennes blogg så hon blir motiverad! ;D
Update today
Kapitel 6 kommer tyvärr inte idag :( har prov på fredag och tusen läxor just nu! Fml
Kapitlet kommer nog imorgon kväll om ni kommenterar riktigt duktigt på kapitel 5! :D
/Maddieiieie
Kapitlet kommer nog imorgon kväll om ni kommenterar riktigt duktigt på kapitel 5! :D
/Maddieiieie
Someone Like You, Chapter 5 - A secret, stays a secret.
Previously: Efter ungefär tre timmar så lämnade dem mig på hotellet. Jag visste inte när jag skulle få träffa dem igen, det var en gnagande känsla som ibland tog kål på mig. I början när jag flyttade till England så saknade jag dem konstant. Det var inte kul att inte bo med sin riktiga familj runt om sig. Men Lillian och Matthew var snabba med att se till att jag kände mig som deras egna dotter. Även fast Lillian var som en mamma för mig, så var det aldrig samma sak som att ha sin riktiga mamma.
En tår rann nerför min kind när jag kramade mamma och Justin hej då. Jag hoppade ur bilen; jag ville inte göra hej då:et för långt och smärtsamt.
Jag rusade in i hotellet och smög för att inte bli upptäckt.
- Justin Bieber? Verkligen? väste en röst bakom mig.
Harry...
Harry's perspektiv/Efter att Abigail hade åkt iväg:
Jag och ungefär 10 andra tävlande satt i samlingsrummet och bara hängde. Jag pratade mest med en blond kille som hette Paije, Louis, Aiden, en skön snubbe som hette Matt Cardle, Cher och en annan tjej som hette Treyc Cohen. Hon berättade att hon var en stor belieber, Niall också. Jag var nästan helt säker på att det var Justin Bieber som jag hade sett Abigail krama. Men ändå, hur stor var chansen att hon känner honom? Hon är ju en helt vanlig engelsk tjej.
- What?! Treyc kolla! avbröt Niall mina tankar och gav Treyc hans iPhone.
Hennes uttryck ändrades drastikt till ett förvirrat/chockat/avundsjukt ansikte.
- Vem är hon? sa hon lågt.
- Vem är vem? frågade Cher.
- Hon, sa Treyc och visade skärmen för oss.
Det var Justin och en tjej. Man såg inte hennes ansikte, hennes hår var i vägen. Men jag såg direkt vem det var; Abigail, gotcha...
Abigail's perspektiv:
Jag vände mig om och såg Harry stå bakom mig med ett förvirrat uttryck. Jag suckade och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig ur denna... situation...
- Dejtar ni eller något? frågade han lågt.
- Nej, sa jag snabbt. För snabbt...
Han höjde ett ögonbryn, och hans ansikts uttryck skrek "jag tror dig inte". Jag drog med mig honom till ett tomt konferensrum och låste dörren.
- Vad tänker du göra med mig...? frågade han nervöst.
- Jag vill bara fråga varför du vet att jag träffade Justin Bieber?! väste jag lågt.
- Det är ute över internet! Tur för dig att man nästan inte ser vem det är.
Jag kände hur fasan spred sig i min kropp. Jag hade ju självklart inte tänkt på att det fanns paparazzis som kunde ta kort. De skulle diskvalificera mig ur tävlingen om de visste att jag hade setts ute med Justin Bieber!
Fan, fan, fan!
- Ni dejtar ellerhur? Du är Justin Biebers flickvän? sa han lågt men samtidigt nyfiket.
- Nej, vi dejtar inte! suckade jag.
"No, we're not dating!"
Vi stod tysta i några minuter. Jag tänkte på att hemligheten kunde komma ut (till min förskräckelse), medans Harry stod och rönkade mig med sina gröna ögon.
- Ni skulle kunna vara syskon! Du liknar honom jättemycket, sa han efter ett tag. Likadan ansiktsform, likadan mun, likadan näsa, nästan likadan hårfärg... han avbröt sig själv och grubblade på något.
Han är smart. Han kommer komma på det. Jag bad till Gud att han inte skulle komma på det! En hemlighet jag hade gjort allt jag kunde för att hålla. När jag var ny i Oxford så frågade jätte många beliebers om jag var hans försvunna syster eller något sånt. Jag brukade alltid säga nej och sen gå fort därifrån. Ville inte att de skulle komma ihåg exakt hur jag såg ut. Min blick vandrade oroligt till hans ögon som kollade ned i marken.
- Du är hans syster va? frågade han med en låg röst.
- Är du dum?! Klart jag inte är! snäste jag nervöst och mötte hans lysgröna ögon.
- Du är hans syster! sa han chockat. Han hörde tydligen mitt nervösa tonfall. Fan att jag ska vara en sån dålig skådespelerska!
Jag sneglade ut genom fönstret som satt bredvid dörren för att försäkra mig om att ingen kollade, eller lyssnade.
Sen vände jag mitt huvud mot Harry och möttes hans triumferande blick.
- Jag känner inte dig, började långsamt. Men eftersom du inte kommer ge dig, så okej då. Ja, jag är hans syster. Tvillingsyster.
- Lita på mig Bieber, flinade han. Jag kommer inte berätta för någon!
- Tack! Och om du kallar mig Bieber så kommer jag skära av din tunga i natt! sa jag och flinade.
Han flinade och visade sina smilgropar; smilgropar är min svaghet...
- Harry Edward Styles, sa han och räckte fram sin hand. Vi har ju inte presenterat oss ordentligt än.
- Abigail Rae Hayes. Egentligen Bieber, men jag nöjer mig med Hayes, flinade jag och skakade hans hand.
- Då kallar jag dig Rae från och med nu!
- Gör så.
Vi gick ut och åkte upp till våra rum, (som låg på samma våning) och jag smög in i vårt rum. Ljuset sattes på direkt och jag såg en sömnig Cher stå vid sin säng i ett par hotpants och en oversize tröja, hennes hår låg vilt över hennes axlar.
- Vart har du varit? frågade hon med en trött röst.
- Ute, mumlade jag.
- Ute? Vi får inte vara ute? Jag gillar det! Lilla rebellen, flinade hon och försökte dölja en gäspning.
- Jag träffade en kompis som jag inte hade träffat på jättelänge, sa jag fort.
- Justin eller?
Jag hoppades att hon inte skulle lista ut det, Cher var inte precis den smartaste jag kände...
- Treyc Cohen visade mig en artikel på sugarscape och då var det Justin Bieber och en tjej som var läskigt lik dig! sa hon och gäspade stort. Jag menar, det skulle ju vara jättekul om du kände honom!
Jag andades ut. Hon hade inte kommit på det. Jag planerade inte att berätta det för henne så småningom eftersom hon hade en stor mun, vilket betyder att hon inte kan hålla saker hemliga. Jag skulle berätta för henne snart, jag visste bara inte när.
- För du gör inte det va..? frågade hon osäkert.
- Nej! Kom igen! Jag känner Justin Bieber, sa jag och fnös nonchalant.
- Precis vad jag trodde. Om du ursäktar så ska jag gå och lägga mig nu, jag vill inte ha mörka ringar under ögonen till imorgon, sa hon.
- Va? frågade jag förvirrat.
- Jaa..? De filmar ju alltid! Smartass, mumlade hon och lade sig ned i sin säng.
Oh shit. De kanske filmade att jag gick ut?! Nej nu måste jag sluta oroa mig över allt!
- Lugna ned dig Abi, mumlade jag lågt för mig själv och gick in i badrummet.
Jag borstade tänderna och tvättade ansiktet fritt från smink. Sen drog jag av mig mina kläder och satte på mig mina sovshorts och mitt linne. Cher sov redan och jag suckade. Djup sovare den där...
Jag kröp ned under täcket och försökte stänga av hjärnan. Men den ville inte hålla tyst...!
Tankarna for iväg till Harry, och varför jag berättade hemligheten för honom. Jag visste ju inte ens vem han var! Men den skulle ändå komma ut nån gång. Jag brukade alltid vara den som tog risker och hamnade i trubbel jämt. Antagligen skrämde det mig över all uppmärksamhet man skulle få, eller så litade jag fullt på Harry (av nån konstig anledning) och visste att han inte skulle berätta hemligheten.
Mina tankade snurrade och det gjorde så att jag tillslut somnade...
Hope U like! KOMMENTERA! :D
En tår rann nerför min kind när jag kramade mamma och Justin hej då. Jag hoppade ur bilen; jag ville inte göra hej då:et för långt och smärtsamt.
Jag rusade in i hotellet och smög för att inte bli upptäckt.
- Justin Bieber? Verkligen? väste en röst bakom mig.
Harry...
Harry's perspektiv/Efter att Abigail hade åkt iväg:
Jag och ungefär 10 andra tävlande satt i samlingsrummet och bara hängde. Jag pratade mest med en blond kille som hette Paije, Louis, Aiden, en skön snubbe som hette Matt Cardle, Cher och en annan tjej som hette Treyc Cohen. Hon berättade att hon var en stor belieber, Niall också. Jag var nästan helt säker på att det var Justin Bieber som jag hade sett Abigail krama. Men ändå, hur stor var chansen att hon känner honom? Hon är ju en helt vanlig engelsk tjej.
- What?! Treyc kolla! avbröt Niall mina tankar och gav Treyc hans iPhone.
Hennes uttryck ändrades drastikt till ett förvirrat/chockat/avundsjukt ansikte.
- Vem är hon? sa hon lågt.
- Vem är vem? frågade Cher.
- Hon, sa Treyc och visade skärmen för oss.
Det var Justin och en tjej. Man såg inte hennes ansikte, hennes hår var i vägen. Men jag såg direkt vem det var; Abigail, gotcha...
Abigail's perspektiv:
Jag vände mig om och såg Harry stå bakom mig med ett förvirrat uttryck. Jag suckade och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig ur denna... situation...
- Dejtar ni eller något? frågade han lågt.
- Nej, sa jag snabbt. För snabbt...
Han höjde ett ögonbryn, och hans ansikts uttryck skrek "jag tror dig inte". Jag drog med mig honom till ett tomt konferensrum och låste dörren.
- Vad tänker du göra med mig...? frågade han nervöst.
- Jag vill bara fråga varför du vet att jag träffade Justin Bieber?! väste jag lågt.
- Det är ute över internet! Tur för dig att man nästan inte ser vem det är.
Jag kände hur fasan spred sig i min kropp. Jag hade ju självklart inte tänkt på att det fanns paparazzis som kunde ta kort. De skulle diskvalificera mig ur tävlingen om de visste att jag hade setts ute med Justin Bieber!
Fan, fan, fan!
- Ni dejtar ellerhur? Du är Justin Biebers flickvän? sa han lågt men samtidigt nyfiket.
- Nej, vi dejtar inte! suckade jag.
"No, we're not dating!"
Vi stod tysta i några minuter. Jag tänkte på att hemligheten kunde komma ut (till min förskräckelse), medans Harry stod och rönkade mig med sina gröna ögon.
- Ni skulle kunna vara syskon! Du liknar honom jättemycket, sa han efter ett tag. Likadan ansiktsform, likadan mun, likadan näsa, nästan likadan hårfärg... han avbröt sig själv och grubblade på något.
Han är smart. Han kommer komma på det. Jag bad till Gud att han inte skulle komma på det! En hemlighet jag hade gjort allt jag kunde för att hålla. När jag var ny i Oxford så frågade jätte många beliebers om jag var hans försvunna syster eller något sånt. Jag brukade alltid säga nej och sen gå fort därifrån. Ville inte att de skulle komma ihåg exakt hur jag såg ut. Min blick vandrade oroligt till hans ögon som kollade ned i marken.
- Du är hans syster va? frågade han med en låg röst.
- Är du dum?! Klart jag inte är! snäste jag nervöst och mötte hans lysgröna ögon.
- Du är hans syster! sa han chockat. Han hörde tydligen mitt nervösa tonfall. Fan att jag ska vara en sån dålig skådespelerska!
Jag sneglade ut genom fönstret som satt bredvid dörren för att försäkra mig om att ingen kollade, eller lyssnade.
Sen vände jag mitt huvud mot Harry och möttes hans triumferande blick.
- Jag känner inte dig, började långsamt. Men eftersom du inte kommer ge dig, så okej då. Ja, jag är hans syster. Tvillingsyster.
- Lita på mig Bieber, flinade han. Jag kommer inte berätta för någon!
- Tack! Och om du kallar mig Bieber så kommer jag skära av din tunga i natt! sa jag och flinade.
Han flinade och visade sina smilgropar; smilgropar är min svaghet...
- Harry Edward Styles, sa han och räckte fram sin hand. Vi har ju inte presenterat oss ordentligt än.
- Abigail Rae Hayes. Egentligen Bieber, men jag nöjer mig med Hayes, flinade jag och skakade hans hand.
- Då kallar jag dig Rae från och med nu!
- Gör så.
Vi gick ut och åkte upp till våra rum, (som låg på samma våning) och jag smög in i vårt rum. Ljuset sattes på direkt och jag såg en sömnig Cher stå vid sin säng i ett par hotpants och en oversize tröja, hennes hår låg vilt över hennes axlar.
- Vart har du varit? frågade hon med en trött röst.
- Ute, mumlade jag.
- Ute? Vi får inte vara ute? Jag gillar det! Lilla rebellen, flinade hon och försökte dölja en gäspning.
- Jag träffade en kompis som jag inte hade träffat på jättelänge, sa jag fort.
- Justin eller?
Jag hoppades att hon inte skulle lista ut det, Cher var inte precis den smartaste jag kände...
- Treyc Cohen visade mig en artikel på sugarscape och då var det Justin Bieber och en tjej som var läskigt lik dig! sa hon och gäspade stort. Jag menar, det skulle ju vara jättekul om du kände honom!
Jag andades ut. Hon hade inte kommit på det. Jag planerade inte att berätta det för henne så småningom eftersom hon hade en stor mun, vilket betyder att hon inte kan hålla saker hemliga. Jag skulle berätta för henne snart, jag visste bara inte när.
- För du gör inte det va..? frågade hon osäkert.
- Nej! Kom igen! Jag känner Justin Bieber, sa jag och fnös nonchalant.
- Precis vad jag trodde. Om du ursäktar så ska jag gå och lägga mig nu, jag vill inte ha mörka ringar under ögonen till imorgon, sa hon.
- Va? frågade jag förvirrat.
- Jaa..? De filmar ju alltid! Smartass, mumlade hon och lade sig ned i sin säng.
Oh shit. De kanske filmade att jag gick ut?! Nej nu måste jag sluta oroa mig över allt!
- Lugna ned dig Abi, mumlade jag lågt för mig själv och gick in i badrummet.
Jag borstade tänderna och tvättade ansiktet fritt från smink. Sen drog jag av mig mina kläder och satte på mig mina sovshorts och mitt linne. Cher sov redan och jag suckade. Djup sovare den där...
Jag kröp ned under täcket och försökte stänga av hjärnan. Men den ville inte hålla tyst...!
Tankarna for iväg till Harry, och varför jag berättade hemligheten för honom. Jag visste ju inte ens vem han var! Men den skulle ändå komma ut nån gång. Jag brukade alltid vara den som tog risker och hamnade i trubbel jämt. Antagligen skrämde det mig över all uppmärksamhet man skulle få, eller så litade jag fullt på Harry (av nån konstig anledning) och visste att han inte skulle berätta hemligheten.
Mina tankade snurrade och det gjorde så att jag tillslut somnade...
Hope U like! KOMMENTERA! :D
Someone Like You, Chapter 4 - Harry, Harry, Harry.
Vi fortsatte småprata lite och tillslut satte vi oss på bussarna. Louis och Harry satt så jag slog mig ned bredvid en brunhårig tjej, lite mer rockig eller vad man ska säga.
- Hej, jag heter Cher, sa hon och log stort.
- Abigail, sa jag och vi skakade hand.
Vi pratade hela bussresan och jag fick reda på att hon var ett år äldre än mig, född i Malvern i Worcestershire den 28 juli 1993, hennes föräldrar hette Darren och Dina, hon hade tre yngre syskon och hon hade gått på en musikskola.
Det här skulle bli kul. Det kände jag på mig.
Abigail's perspektiv:
- Hej och välkomna till dag ett av bootcamp! sa programledaren Dermot O'Leary. Idag kommer det mest handla om dans, men ni alla få uppträda en improvisations låt till våra fantastiska domare också!
Det hördes jubel runt om i arenan som vi stod i. Jag och Cher kollade oss omkring. I detta tillfälle skulle tio par ögon passa bra så man inte missade något.
- Tjejerna börjar direkt och sen killarna, sa han.
Dagen gick väldigt fort efter det. Jag sjöng 'Impossible' av Shontelle för att det en av mina favoritlåtar för tillfället, Cher sjöng 'Viva la Vida' av Coldplay. Jag hade börjat bli vän med Aiden från bussen, min bög-radar pep högt i mitt huvud när han började prata om Pradas vårkollektion med mig... Killarna sjöng sina låtar, sen började dansen.
Några timmar senare så satt jag och Cher inne på vårt hotellrum; helt tömda på energi... Dansen tog slut på oss!
Imorgon bitti så skulle dem berätta resultaten, vilka som fick stanna, och vilka som fick lämna tävlingen...
Det skrämde livet ur mig. Min mobil ringde och jag var snabb med att svara.
- Abi här, sa jag snabbt.
- Hej Gails! Det är Justin! sa hans glada röst.
- Justin?! utbrast jag. Den här tävlingen skrämmer mig!
- Haha! Men du, jag är i London för tillfället. Konsert ikväll! sa han och jag kunde höra hans leénde genom telefonen.
- .....Skojar du med mig...? viskade jag.
- Nej! Jag är i London, möt mig nedanför ditt hotell om tjugo minuter! Jag måste gå nu, ses sen!
Med det la han på och lämnade mig som ett frågetecken/utropstecken. Var han i London..? Han kanske bara skämtade med mig?
- Justin? Vem är Justin? frågade Cher med ett flin.
- Min... ehum... kompis, sa jag undvikande.
Hon höjde ena ögonbrynet. Jag var väl inte världens bästa skådespelerska...
- "Justin?!", härmade hon mig i ett nasalt tonfall.
- Jag låter inte så där! fnittrade jag. Och ja, han är min kompis!
- Okej okej, sa hon och la sig ned i sin säng.
Jag kollade på klockan och såg att det hade gått fem minuter; jag rusade ur sängen och klädde på mig en enkel outfit. En vit slapp tröja, mina slitna shorts, mina svarta boots och några asseccoarer. Mitt hår satte jag upp i en slarvig knut som jag gömde under min svarta beanie. Jag slängde min väska över axeln och la ned mobil, notellnycklar m.m.
- Vänta inte på mig, sa jag till Cher och gick ut ur hotellrummet.
Harry's perspektiv:
- Har du seriöst tappat bort vår nyckel Louis?! Och du är den äldre, suckade jag.
- Är himlen blå? sa han ironiskt som om det var det mest självklara i hela världen.
Jag flinade. Louis kunde man inte vara sur på!
- Kom vi går ner till lobbyn och frågar om en ny, sa jag och drog med honom till hissen.
Vi klev in i den och åkte ner till lobbyn. Jag kan inte fatta att jag hade kommit såhär långt! Jag gjorde en audition bara för att få se om jag var bra eller inte.
- Kom nu daydreamer, sa Louis och vi gick fram till receptionen.
Louis började direkt prata med receptionisten och jag började tänka igen. Men de avbröts fort när jag såg en tjej gå igenom lobbyn, försiktigt för vi får egentligen inte gå ut. Det var hon med den vackra rösten från bootcamp. Abigail tror jag... Hon kollade sig nervöst över axeln om någon såg henne.
Hmm... jag skulle sätta på min jobbiga sida; jag skulle vänta på henne och sen ertappa henne med att hon hade gått iväg från hotellet. (Elakt skratt)
- Tack så mycket, sa Louis och tog emot den nya nyckeln. Kom nu går vi.
- Nej, gå du i förväg jag kommer senare, sa jag och till min förtjusning hade hon stannat till.
- Okej? Ses sen, sa han med en lite förvirrad röst.
Han försvann bort till hissarna och jag sprang fram till tjejen. Hon stod och rotade i sin väska.
- Vart är du på väg? frågade jag i hennes öra.
Hon vände sig snabbt om och kollade på mig med en skräckslagen blick. Hon var lik någon... kunde inte riktigt sätta fingret på det. Hennes blå/gröna ögon var otroligt vackra, men de skrek nästan i panik.
- Ingenstans, sa hon fort. Vem är du?
- Harry, vem är du?
- Abigail. Alltså, jag skulle jättegärna stanna och prata, men jag måste.. vara någonstans, sa hon undvikande.
- Du vet att vi inte får lämna hotellet?
Hennes ögon smalnade och hon la armarna i kors.
- Varför bryr du dig? fräste hon.
- Woah! Jag frågar bara, du behöver inte vara sur! flinade jag.
- Jag måste verkligen gå! Berätta inte för någon, för då rakar jag av dina lockar i natt! väste hon och sprang iväg.
Jag skrattade lågt för mig själv. Hon kom inte undan så lätt, jag bestämde mig för att följa efter henne. Inte helt, men lite... Hon sprang ut på parkeringen och till en svart bil. En kille stod utanför och väntade på henne. Var det...? Nej det är omöljigt!!!
Abigail's perspektiv:
- Jag har saknat dig! utbrast jag och kramade honom.
- Saknat dig med! sa han och log från öra till öra. Kom vi åker innan någon upptäcker oss.
Vi hoppade in i bilen och Kenny körde iväg. Mamma, Scooter, Alfredo och Kenny satt i bilen när vi hoppade in.
Jag hade saknat alla så mycket! Det var över fem månader sen senaste gången. Jag gosade upp mig bredvid mamma och vi åkta till en resturang någonstans i London. Klockan var fyra och sensommarvärmen gassade på oss.
- Konstigt. Så här års brukar det regna, fnös jag.
De andra flinade lite mot mig.
- Vad! utbrast jag.
- Inget, bara det att du pratar så gulligt, sa mamma och flinade.
Jag suckade men kunde inte låta bli från att le. Kenny parkerade och vi hoppade ur bilen.
Justin tog min hand fort och vi gick till resturangen; jag och Justin var tvillingar, vi höll hand och gosade jättemycket när vi var små. Hände även nu för tiden. Det var en italiensk resturang: min favorit!
*
Efter ungefär tre timmar så lämnade dem mig på hotellet. Jag visste inte när jag skulle få träffa dem igen, det var en gnagande känsla som ibland tog kål på mig. I början när jag flyttade till England så saknade jag dem konstant. Det var inte kul att inte bo med sin riktiga familj runt om sig. Men Lillian och Matthew var snabba med att se till att jag kände mig som deras egna dotter. Även fast Lillian var som en mamma för mig, så var det aldrig samma sak som att ha sin riktiga mamma.
En tår rann nerför min kind när jag kramade mamma och Justin hej då. Jag hoppade ur bilen; jag ville inte göra hej då:et för långt och smärtsamt.
Jag rusade in i hotellet och smög för att inte bli upptäckt.
- Justin Bieber? Verkligen? väste en röst bakom mig.
Harry...
Hope u like it! ;) Kommentera!
Svar
Anonym om Someone Like You, Chapter 3:
är de här en sån jobbig one direction novell nu? ingen jb novell med kärlek? |
Svar: Alltså ohmeighad... Vi sa ju det i förra, att det inte kommer handla om Justin utan han kommer bara ha en roll i denna. Och nej, detta är ingen Justin Bieber fanfic för det finns det gott om (vi är inga fans av honom ändå).
Och ja, det kommer bli en jobbig One Direction novell... Problem with that gurlie? ;)
Haha, bloggen heter ju celebnovels=kändisnoveller inte Justin Bieber love story. (skrivit detta en gång tidigare; bara upprepar...)
Slösa inte tid på såna här kommentarer sötnowsar! Tack!
RADIATE LOVE
P.s. snälla kommentera inte anonymt!
Someone Like You, Chapter 3 - Start of fun.
Jag hade nu kommit hem till gratulationerna från Lillian, Matthew och Amber. De visste egentligen inte om att jag skulle göra audition, tills dem såg mig på tv:n hemma i deras hus. Deras miner måste ha varit ovärdeliga, synd att någon inte filmade.
Amber höll på att skrubba parkett golvet i vardagsrummet när jag kom hem. Hon hade tydligen tappat sitt glas med mjölk när hon såg mig på tv, och nu tvingade Lillian henne att skrubba.
Men hon flög upp när jag kom hem och sprang som ett skott och omfamnade mig i en kram samtidigt som hon skrek glada skrik.
Grannarna kunde inte ha varit glada...
Jag skypade med mamma och Justin samma kväll och de hade sett uppträdandet redan. Såklart, så hade Lillian ringt mitt på natten hos dem och bett dem att kolla.
- Fan vad bra du var! sa Justin och log. Trodde jag hade fått alla musikgener.
- Watch your mouth Biebs, sa jag och flinade.
- Jag är så stolt gumman! sa mamma och torkade sina tårar.
- Mamma, suckade jag men kunde inte sluta le.
Vem skulle kunna sluta le när man precis har gått vidare på X Factor? Inte jag i alla fall.
- Förlåt! var en brittisk stämma snabb att säga.
Jag kollade upp i ett par blåa ögon.
- Jag är Louis, sa han och sträckte fram sin hand.
DEFINITIVT BÖG!!!
- Hej, jag heter Cher, sa hon och log stort.
Vi pratade hela bussresan och jag fick reda på att hon var ett år äldre än mig, född i Malvern i Worcestershire den 28 juli 1993, hennes föräldrar hette Darren och Dina, hon hade tre yngre syskon och hon hade gått på en musikskola.
Det här skulle bli kul. Det kände jag på mig.
Hoppas ni vet vilka One Direction är, annars får ni läsa på om dem ;) Detsamma med Cher Lloyd!
Amber höll på att skrubba parkett golvet i vardagsrummet när jag kom hem. Hon hade tydligen tappat sitt glas med mjölk när hon såg mig på tv, och nu tvingade Lillian henne att skrubba.
Men hon flög upp när jag kom hem och sprang som ett skott och omfamnade mig i en kram samtidigt som hon skrek glada skrik.
Grannarna kunde inte ha varit glada...
Jag skypade med mamma och Justin samma kväll och de hade sett uppträdandet redan. Såklart, så hade Lillian ringt mitt på natten hos dem och bett dem att kolla.
- Fan vad bra du var! sa Justin och log. Trodde jag hade fått alla musikgener.
- Watch your mouth Biebs, sa jag och flinade.
- Jag är så stolt gumman! sa mamma och torkade sina tårar.
- Mamma, suckade jag men kunde inte sluta le.
Vem skulle kunna sluta le när man precis har gått vidare på X Factor? Inte jag i alla fall.
Abigail's perspektiv:
Det hade nu gått två veckor sen jag gick vidare. Jag var som en mini 'kändis' på min skola nu. Inte något jag personligen gillade speciellt mycket, gillade inte uppmärksamhet, speciellt inte från alla killar!
Eller okej då, pffsh!
Bootcamp startade imorgon. Jag var väldigt nervös... Inte för att jag inte kunde dansa (det kan jag), men pressen blev bara större och större och konkurransen blev hårdare. Nervös? Inte alls! (notera sarkasmen)
Under de två veckor som gått hade jag spenderat den mesta tiden med min familj, Haley och Chelsea. Jag skulle ju inte få se dem på ganska länge. Om jag gick vidare från bootcamp, så återstod Jugdes Houses. Då skulle man sjunga inför sin mentor i hans/hennes hus.
Min mobil pep till. Chelsea...
"I'll be there babes ;)) xx"
- Jag drar ut och träffar Hales och Chels, sa jag och log.
Amber var lite speciell. Det tog ett tag för mig att fatta hur hon fungerade. Hon är oftast ironiskt (något som Lillian inte gillar), man förstår ibland inte när hon menar allvar eller när hon skojar och hon är ganska... hur ska man säga det... hon tror att hon är jätte rolig men jätte tråkig.. hon gillar uppmärksamhet... Liksom "center of attention". Amber var jättesnäll, platinablond, ljusgröna ögon, modell lång, smal, hennes ben var att döda för...
Jag gick in i hallen och drog på mig mina röda converse, tog min mobil och gick ut genom dörren. Det var en solig dag och man hrde fåglarnas kvitter. Ungefär som i filmer, ni vet när man stiger ut genom dörren och då är det en perfekt filmbörjan. Förlåt, mina tankar svävar iväg...
- God dag Miss Hayes, sa granntanten Mrs Heavens.
Jag gick nedför de tre trappsteg upp till vårt hus och började gå till parken. Det var min, Chelseas och Haleys speciella plats. V i träffades där för första gången. Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Jag hade precis flyttat till Oxford och jag satt på en utav parkbänkarna. Plötsligt så fick jag en fotboll i bakhuvudet och såg att Chelsea stod längre bort och försökte se oskyldig ut medans Haley fick springa och hämta bollen, samt säga förlåt. Sen dess har vi varit bästa vänner. Det var så fortfarande. Chelsea var lite som trubbelmakaren och Haley fick fixa allt för skolan älskar henne. Chelsea däremot, gillar inte skolan och skolan gillar inte Chelsea.
Jag skymtade dem på den lilla planen med mål på varsin sida. Chelsea höll på att trixa med bollen som ett proffs och Haley satt ned i gräset. Jag gick fram till dem och log.
- Hej gurlies! sa jag och kramade dem.
Egentligen så flög fjärilarna omkring i min mage som om det var tredje världskriget där inne.
*
Senare samma dag på kvällen satt jag bänkad med Lillian och Matthew framför Britain's Got Talent finalen. Amber var ute med kompisar och jag kunde inte gå ut. Om jag tog ett steg till utanför huset skulle jag nog spy av nervositet.
'Tänk att publiken är naken eller något!' 'Spy inte bara, då får du flytta tillbaka till Kanada.' Han älskade verkligen att reta mig...
- Jag går nog och lägger mig nu, sa jag till dem och gick uppför trapporna.
Nästa morgon, Abigail's perspektiv:
- Abi! Vi måste åka nu! Vi får äta frukost när vi kommer fram, ropade Lillian från nedervåningen.
Jag sa ett sista farväl till huset och Amber och sedan körde vi iväg.
-
Vi kom fram exakt kvart i nio. Trafiken var hemsk. Matthew svor gång på gång och skällde på att det här var skälet varför de inte bodde i London.
Jag ignorerade dem och vi lastade ut min väska från bilens baklucka. Jag sa hej då till Lillian och Matthew och började gå mot bussen. Jag kände inte något riktigt än så jag höll till lite för mig själv.
Det hade nu gått två veckor sen jag gick vidare. Jag var som en mini 'kändis' på min skola nu. Inte något jag personligen gillade speciellt mycket, gillade inte uppmärksamhet, speciellt inte från alla killar!
Eller okej då, pffsh!
Bootcamp startade imorgon. Jag var väldigt nervös... Inte för att jag inte kunde dansa (det kan jag), men pressen blev bara större och större och konkurransen blev hårdare. Nervös? Inte alls! (notera sarkasmen)
Jag hade packat min väska förra veckan och den stod redo i ett hörnen på mitt rum. Imorgon klockan 9 skulle jag vara på parkeringen utanför arenan som vi gjorde audition in, den skulle ta alla femtio deltagare till hotellet som vi ska bo på under bootcamp, och eftersom jag bodde i Oxford som ligger två och en halv timme ifrån London, så behövde jag stiga upp sex. (-.-)
Under de två veckor som gått hade jag spenderat den mesta tiden med min familj, Haley och Chelsea. Jag skulle ju inte få se dem på ganska länge. Om jag gick vidare från bootcamp, så återstod Jugdes Houses. Då skulle man sjunga inför sin mentor i hans/hennes hus.
Fast jag skulle nog säga palats... Simon Cowell's hus är enormt! Eller det var det förra året i alla fall...
Om man gick vidare från Judges Houses så gick man vidare till Live Finalerna. Alltså att man sjöng live inför hela Stor Brittanien OCH Irland. Läskigt...!
Min mobil pep till. Chelsea...
"How's ma girly?! Meet us at the park in five xxChels"
Jag flinde och knappade in ett svar.
"I'll be there babes ;)) xx"
Jag gick nedför trappan och hörde att de andra var på baksidan. Amber solade, Matthew läste tidning i hammocken och Lillian pysslade i sitt välskötta 'blomsterland' som hon kallar det.
- Jag drar ut och träffar Hales och Chels, sa jag och log.
- Okej, det är middag runt fem, sa Matthew.
- Var hemma då, sa Amber allvarligt men man hörde hennes lekfullhet i rösten.
- Okej mamma, flinade jag och gick in igen.
Amber var lite speciell. Det tog ett tag för mig att fatta hur hon fungerade. Hon är oftast ironiskt (något som Lillian inte gillar), man förstår ibland inte när hon menar allvar eller när hon skojar och hon är ganska... hur ska man säga det... hon tror att hon är jätte rolig men jätte tråkig.. hon gillar uppmärksamhet... Liksom "center of attention". Amber var jättesnäll, platinablond, ljusgröna ögon, modell lång, smal, hennes ben var att döda för...
Har aldrig riktigt känt mig söt när jag är runt henne, men hon är som min syster och jag älskar henne så mycket!
Jag gick in i hallen och drog på mig mina röda converse, tog min mobil och gick ut genom dörren. Det var en solig dag och man hrde fåglarnas kvitter. Ungefär som i filmer, ni vet när man stiger ut genom dörren och då är det en perfekt filmbörjan. Förlåt, mina tankar svävar iväg...
- God dag Miss Hayes, sa granntanten Mrs Heavens.
- God dag! sa jag och log.
Jag gick nedför de tre trappsteg upp till vårt hus och började gå till parken. Det var min, Chelseas och Haleys speciella plats. V i träffades där för första gången. Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Jag hade precis flyttat till Oxford och jag satt på en utav parkbänkarna. Plötsligt så fick jag en fotboll i bakhuvudet och såg att Chelsea stod längre bort och försökte se oskyldig ut medans Haley fick springa och hämta bollen, samt säga förlåt. Sen dess har vi varit bästa vänner. Det var så fortfarande. Chelsea var lite som trubbelmakaren och Haley fick fixa allt för skolan älskar henne. Chelsea däremot, gillar inte skolan och skolan gillar inte Chelsea.
Jag skymtade dem på den lilla planen med mål på varsin sida. Chelsea höll på att trixa med bollen som ett proffs och Haley satt ned i gräset. Jag gick fram till dem och log.
- Hej gurlies! sa jag och kramade dem.
- Hej Abi! sa dem.
- Hur känns det? Är du nervös? frågade Haley.
- Nja, lite kanske. Försöker att inte känna efter så mycket, sa jag och log ett ansträngt leénde.
Egentligen så flög fjärilarna omkring i min mage som om det var tredje världskriget där inne.
Inte en skön känsla... Just saying...
*
Senare samma dag på kvällen satt jag bänkad med Lillian och Matthew framför Britain's Got Talent finalen. Amber var ute med kompisar och jag kunde inte gå ut. Om jag tog ett steg till utanför huset skulle jag nog spy av nervositet.
Jag hängde inte med i finalen utan mina egna tankar snurrade runt i mitt huvud. Justin hade ringt mig för att 'peppa' mig. Men han gjorde det bara värre...
'Tänk att publiken är naken eller något!' 'Spy inte bara, då får du flytta tillbaka till Kanada.' Han älskade verkligen att reta mig...
- Jag går nog och lägger mig nu, sa jag till dem och gick uppför trapporna.
Jag borstade tänderna och drog på mig min pyjamas. Sen kröp jag ned under täcket i min säng och lät sömnen ta
över.
över.
Nästa morgon, Abigail's perspektiv:
Mitt alarm ringde klockan sex och jag klickade av det med en suck. Idag börjar det... Jag stapplade ur sängen och drog på mig någorlunda hyfsade kläder. Inte för uppklätt, men ändå inte för slappt. Jag drog på mig ett grått urtvättat linne (älskar det!), ett par ljusa avklippta shorts tidigare jeans, mina svarta boots och ett halsband. Håret lät jag hänga i mitt morgonrufs och jag tog min röda mönstrade väska som jag fyllde med b.la dator & tillbehör, iPod m.m.
- Abi! Vi måste åka nu! Vi får äta frukost när vi kommer fram, ropade Lillian från nedervåningen.
- Okej, ropade jag och sprang nedför trapporna släpandes på den stora resväskan.
- Bra, vi lastar in den här och sen åker vi! sa Matthew.
- Okej, sa jag och log.
Jag sa ett sista farväl till huset och Amber och sedan körde vi iväg.
-
Vi kom fram exakt kvart i nio. Trafiken var hemsk. Matthew svor gång på gång och skällde på att det här var skälet varför de inte bodde i London.
Vi hoppade ur bilen och jag blev mottagen av fans och paparazzis.
Jag ignorerade dem och vi lastade ut min väska från bilens baklucka. Jag sa hej då till Lillian och Matthew och började gå mot bussen. Jag kände inte något riktigt än så jag höll till lite för mig själv.
Plötsligt blev jag attackerad bakifrån och ramlade på min resväska. Jag svor låg och reste mig upp fort.
- Förlåt! var en brittisk stämma snabb att säga.
Jag kollade upp i ett par blåa ögon.
- Jag är Louis, sa han och sträckte fram sin hand.
- Abigail, sa jag och log lite.
- Fint namn! Det här är Aiden, sa han och presenterade mig till en annan kille med bruna ögon och brunt hår.
Definitivt bög...
- Hej, sa jag och log.
Definitivt bög...
- Hej, sa jag och log.
- Tja, sa han och flinade så där pojkaktigt.
DEFINITIVT BÖG!!!
Vi fortsatte småprata lite och tillslut satte vi oss på bussarna. Louis och Aiden satt så jag slog mig ned bredvid en brunhårig tjej, lite mer rockig eller vad man ska säga.
- Hej, jag heter Cher, sa hon och log stort.
- Abigail, sa jag och vi skakade hand.
Vi pratade hela bussresan och jag fick reda på att hon var ett år äldre än mig, född i Malvern i Worcestershire den 28 juli 1993, hennes föräldrar hette Darren och Dina, hon hade tre yngre syskon och hon hade gått på en musikskola.
Det här skulle bli kul. Det kände jag på mig.
Hoppas ni vet vilka One Direction är, annars får ni läsa på om dem ;) Detsamma med Cher Lloyd!
Kommentera på nu bara! :D
Someone Like You, Chapter 2 - Audition.
- Kom igen Gail! Du sjunger otroligt bra, du skulle vinna allting om du ställde upp! sa Chelsea.
Ja, de visste min hemlighet. Men de är mina bästa vänner, jag skulle kunna förtro dem mitt liv. Så mycket litade jag på dem.
Så därför stod jag här... I en kö bland tusentals människor för att söka in till X Factor 2010, och undrade vad fan jag hade gett mig in på?
Abigail's perspektiv:
En timme hade plötsligt blivit tre, och nu satt jag inne i den stora salen med hundra andra människor; alla var förväntansfulla och ville bara gå in och sjunga. Jag däremot, ville bara spy. Mina nerver gillar inte mig...
Haley och Chelsea köade glatt med mig och de fösökte peppa mig och ville höra mig sjunga. Chelsea försökte sitt bästa med att säga saker jag kunde förbättra.
- Du kan.. ehum... kanske, ta i lite.. mer? sa hon och kollade med rynkad panna på mig.
Chelsea kunde nästan inget om musik, jag trodde och tror fortfarande att hon är tondöv. Men hon förnnekar det, pffsh! Men hon var en fantastisk duktig fotbollsspelare. Haley däremot, sjöng väldigt bra faktiskt. Men hon var mycket bättre på att måla porträtt och sånt. Det såg ut som svartvita bilder när hon målade! Helt underbart fint.
Min moster hade förra året beställt ett porträtt av Haley, på Amber och mig när vi gick på en strand i solnedgången, som julklapp. Den satt numera i hallen ovanför hallbordet.
- Tack Chels, fnittrade jag.
- Ta inte i mer, viskade Haley i mitt öra.
- Jag sitter här, jag kan höra er! sa hon och kollade på oss med sin fejksårade blick.
Vi började skratta och kunde nästan inte sluta. Tillslut började Chelsea rappa Super Bass av Nicki Minaj. Vi hängde på fort.
This one is for the boys with the boomin' system
Top down, AC with the coolin' system
When he come up in the club, he be blazin' up
Got stacks on deck like he savin' up
And he ill, he real, he might got a deal
He pop bottles and he got the right kind of build
He cold, he dope, he might sell coke
He always in the air, but he never fly coach
He a muthafuckin trip, trip, sailor of the ship, ship
When he make it drip, drip kiss him on the lip, lip
That's the kind of dude I was lookin' for
And yes you'll get slapped if you're lookin' ho
I said, excuse me you're a hell of a guy
I mean my, my, my, my you're like pelican fly
I mean, you're so shy and I'm loving your tie
You're like slicker than the guy with the thing on his eye, oh
Yes I did, yes I did
Somebody please tell him who the eff I is
I am Nicki Minaj, I mack them dudes up
Back coupes up, and chuck the deuce up
Mer och mer folk började sjunga med och tillslut sjöng nästan varje person den inne i salen. Kamera teamet kretsade runt oss och vi hade bara kul. Det var skönt att bara få släppa nervositeten ett tag och bara ha kul.
Men det roliga behövde ta slut fort, för en röst kallade in mig och ett tiotal andra in bakom scenen. Haley och Chelsea följde med som stöd. Jag, till min fasa, var sist ut; jag skulle stå och bygga upp nerver som inte ville släppa, och följderna av det var inte fina...
- Abigail Hayes, sa en som arbetade bakom scenen.
Jag gick fram till honom och han satte på en mikrofon grej på baksidan av mina shorts och räckte mig en mikrofon. Ungefär två av de som sjöng innan mig gick vidare. Riktigt bra röster de hade faktiskt...
- Du ska ut nu, sa han.
- Lycka till nu! sa Haley och de båda kramade mig.
Jag gick med skakiga steg ut på scenen och mötte Cheryl Cole, Simon Cowell och Louis Walsh's ansikten.
Och en hel publik, får inte glömma det...
- Hej snygging, vad heter du? frågade Cheryl och log.
- Abigail Hayes, sa jag och log.
- Hur gammal är du?
- Jag är 16 år, sa jag.
- Wow! Du såg äldre ut. Vad ska du sjunga idag?
- Jag ska sjunga en egen låt som heter 'The Climb'.
- Okej, kör hårt!
- Tack, sa jag och log.
Musiken började och jag började sjunga.
I can almost see it
That dream I am dreaming
But there's a voice inside my head saying
"You'll never reach it"
Every step I'm taking
Every move I make feels
Lost with no direction
My faith is shaking
But I gotta keep trying
Gotta keep my head held high
There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb
The struggles I'm facing
The chances I'm taking
Sometimes might knock me down
But no, I'm not breaking
I may not know it
But these are the moments that
I'm gonna remember most, yeah
Just gotta keep going
And I, I got to be strong
Just keep pushing on
'Cause there's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb, yeah!
There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be an uphill battle
Somebody's gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb, yeah!
Keep on moving, keep climbing
Keep the faith, baby
It's all about, it's all about the climb
Keep the faith, keep your faith, whoa
När den sista tonen ebbade ut bröt ett jubel ut i publiken. Allt var nästan en dimma... Jag kommer ihåg hur Simon kollade på mig med ett leénde. Han ler aldrig!
Cheryl började prata om hur talangfull, och hur bra låtskrivare jag var för att bara vara 16. Louis pratade med sin tjocka irländska dialekt om hur bra jag var. Simon sa att jag var exakt vad tävlingen gick ut på. Att hitta "unborn stars".
"Du har tre ja" kommer jag ihåg att Cheryl sa.
Jag gav ifrån mig ett litet glädjetjut och tackade om och om igen. Glädjen var överallt i mig och jag sprang backstage till Chelsea och Haley.
- Vad duktig du var gumman! skrek dem och omfamnade mig i en gruppkram.
- Tack vare er tjejer! Älskar er! skrek/grät jag.
De skrattade och vi hoppade runt. Härlig stund...
*
Jag hade nu kommit hem till gratulationerna från Lillian, Matthew och Amber. De visste egentligen inte om att jag skulle göra audition, tills dem såg mig på tv:n hemma i deras hus. Deras miner måste ha varit ovärdeliga, synd att någon inte filmade.
Amber höll på att skrubba parkett golvet i vardagsrummet när jag kom hem. Hon hade tydligen tappat sitt glas med mjölk när hon såg mig på tv, och nu tvingade Lillian henne att skrubba.
Men hon flög upp när jag kom hem och sprang som ett skott och omfamnade mig i en kram samtidigt som hon skrek glada skrik.
Grannarna kunde inte ha varit glada...
Jag skypade med mamma och Justin samma kväll och de hade sett uppträdandet redan. Såklart, så hade Lillian ringt mitt på natten hos dem och bett dem att kolla.
- Fan vad bra du var! sa Justin och log. Trodde jag hade fått alla musikgener.
- Watch your mouth Biebs, sa jag och flinade.
- Jag är så stolt gumman! sa mamma och torkade sina tårar.
- Mamma, suckade jag men kunde inte sluta le.
Vem skulle kunna sluta le när man precis har gått vidare på X Factor? Inte jag i alla fall.
P.S! Allting utspelar sig just nu år 2010. Så ni inte blir förvirrade eller något ;)
Hoppas ni gillar den! Nu ska jag till träningen. :)
RADIATE LOVE
- Tro mig jag vill, men...
- Men vad stoppar dig? avbröt Chelsea.
- Tänk om man får reda på... det, sa jag nervöst.
- Det kommer man inte få reda på det, sa Haley.
- Abigail Hayes Bieber! Vi tvingar dig, Chelsea viskade Bieber, men sa det andra med hög röst.
Ja, de visste min hemlighet. Men de är mina bästa vänner, jag skulle kunna förtro dem mitt liv. Så mycket litade jag på dem.
Så därför stod jag här... I en kö bland tusentals människor för att söka in till X Factor 2010, och undrade vad fan jag hade gett mig in på?
En timme hade plötsligt blivit tre, och nu satt jag inne i den stora salen med hundra andra människor; alla var förväntansfulla och ville bara gå in och sjunga. Jag däremot, ville bara spy. Mina nerver gillar inte mig...
Haley och Chelsea köade glatt med mig och de fösökte peppa mig och ville höra mig sjunga. Chelsea försökte sitt bästa med att säga saker jag kunde förbättra.
- Du kan.. ehum... kanske, ta i lite.. mer? sa hon och kollade med rynkad panna på mig.
Chelsea kunde nästan inget om musik, jag trodde och tror fortfarande att hon är tondöv. Men hon förnnekar det, pffsh! Men hon var en fantastisk duktig fotbollsspelare. Haley däremot, sjöng väldigt bra faktiskt. Men hon var mycket bättre på att måla porträtt och sånt. Det såg ut som svartvita bilder när hon målade! Helt underbart fint.
Min moster hade förra året beställt ett porträtt av Haley, på Amber och mig när vi gick på en strand i solnedgången, som julklapp. Den satt numera i hallen ovanför hallbordet.
- Tack Chels, fnittrade jag.
- Ta inte i mer, viskade Haley i mitt öra.
- Jag sitter här, jag kan höra er! sa hon och kollade på oss med sin fejksårade blick.
Vi började skratta och kunde nästan inte sluta. Tillslut började Chelsea rappa Super Bass av Nicki Minaj. Vi hängde på fort.
This one is for the boys with the boomin' system
Top down, AC with the coolin' system
When he come up in the club, he be blazin' up
Got stacks on deck like he savin' up
And he ill, he real, he might got a deal
He pop bottles and he got the right kind of build
He cold, he dope, he might sell coke
He always in the air, but he never fly coach
He a muthafuckin trip, trip, sailor of the ship, ship
When he make it drip, drip kiss him on the lip, lip
That's the kind of dude I was lookin' for
And yes you'll get slapped if you're lookin' ho
I said, excuse me you're a hell of a guy
I mean my, my, my, my you're like pelican fly
I mean, you're so shy and I'm loving your tie
You're like slicker than the guy with the thing on his eye, oh
Yes I did, yes I did
Somebody please tell him who the eff I is
I am Nicki Minaj, I mack them dudes up
Back coupes up, and chuck the deuce up
Mer och mer folk började sjunga med och tillslut sjöng nästan varje person den inne i salen. Kamera teamet kretsade runt oss och vi hade bara kul. Det var skönt att bara få släppa nervositeten ett tag och bara ha kul.
Men det roliga behövde ta slut fort, för en röst kallade in mig och ett tiotal andra in bakom scenen. Haley och Chelsea följde med som stöd. Jag, till min fasa, var sist ut; jag skulle stå och bygga upp nerver som inte ville släppa, och följderna av det var inte fina...
- Abigail Hayes, sa en som arbetade bakom scenen.
Jag gick fram till honom och han satte på en mikrofon grej på baksidan av mina shorts och räckte mig en mikrofon. Ungefär två av de som sjöng innan mig gick vidare. Riktigt bra röster de hade faktiskt...
- Du ska ut nu, sa han.
- Lycka till nu! sa Haley och de båda kramade mig.
Jag gick med skakiga steg ut på scenen och mötte Cheryl Cole, Simon Cowell och Louis Walsh's ansikten.
Och en hel publik, får inte glömma det...
- Hej snygging, vad heter du? frågade Cheryl och log.
- Abigail Hayes, sa jag och log.
- Hur gammal är du?
- Jag är 16 år, sa jag.
- Wow! Du såg äldre ut. Vad ska du sjunga idag?
- Jag ska sjunga en egen låt som heter 'The Climb'.
- Okej, kör hårt!
- Tack, sa jag och log.
Musiken började och jag började sjunga.
I can almost see it
That dream I am dreaming
But there's a voice inside my head saying
"You'll never reach it"
Every step I'm taking
Every move I make feels
Lost with no direction
My faith is shaking
But I gotta keep trying
Gotta keep my head held high
There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb
The struggles I'm facing
The chances I'm taking
Sometimes might knock me down
But no, I'm not breaking
I may not know it
But these are the moments that
I'm gonna remember most, yeah
Just gotta keep going
And I, I got to be strong
Just keep pushing on
'Cause there's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb, yeah!
There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be an uphill battle
Somebody's gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb, yeah!
Keep on moving, keep climbing
Keep the faith, baby
It's all about, it's all about the climb
Keep the faith, keep your faith, whoa
När den sista tonen ebbade ut bröt ett jubel ut i publiken. Allt var nästan en dimma... Jag kommer ihåg hur Simon kollade på mig med ett leénde. Han ler aldrig!
Cheryl började prata om hur talangfull, och hur bra låtskrivare jag var för att bara vara 16. Louis pratade med sin tjocka irländska dialekt om hur bra jag var. Simon sa att jag var exakt vad tävlingen gick ut på. Att hitta "unborn stars".
"Du har tre ja" kommer jag ihåg att Cheryl sa.
Jag gav ifrån mig ett litet glädjetjut och tackade om och om igen. Glädjen var överallt i mig och jag sprang backstage till Chelsea och Haley.
- Vad duktig du var gumman! skrek dem och omfamnade mig i en gruppkram.
- Tack vare er tjejer! Älskar er! skrek/grät jag.
De skrattade och vi hoppade runt. Härlig stund...
*
Jag hade nu kommit hem till gratulationerna från Lillian, Matthew och Amber. De visste egentligen inte om att jag skulle göra audition, tills dem såg mig på tv:n hemma i deras hus. Deras miner måste ha varit ovärdeliga, synd att någon inte filmade.
Amber höll på att skrubba parkett golvet i vardagsrummet när jag kom hem. Hon hade tydligen tappat sitt glas med mjölk när hon såg mig på tv, och nu tvingade Lillian henne att skrubba.
Men hon flög upp när jag kom hem och sprang som ett skott och omfamnade mig i en kram samtidigt som hon skrek glada skrik.
Grannarna kunde inte ha varit glada...
Jag skypade med mamma och Justin samma kväll och de hade sett uppträdandet redan. Såklart, så hade Lillian ringt mitt på natten hos dem och bett dem att kolla.
- Fan vad bra du var! sa Justin och log. Trodde jag hade fått alla musikgener.
- Watch your mouth Biebs, sa jag och flinade.
- Jag är så stolt gumman! sa mamma och torkade sina tårar.
- Mamma, suckade jag men kunde inte sluta le.
Vem skulle kunna sluta le när man precis har gått vidare på X Factor? Inte jag i alla fall.
P.S! Allting utspelar sig just nu år 2010. Så ni inte blir förvirrade eller något ;)
Hoppas ni gillar den! Nu ska jag till träningen. :)
RADIATE LOVE
Someone Like You, Chapter 1 - Pilot.
- Abigail! hördes min moster Lillian's röst från nedervåningen.
Jag suckade och försökte dämpa ljudet på hennes rop med hjälp av att trycka kudden hårt mot huvuet. Jag hörde att någon gick uppför trappan, och sen stod Lillian i dörröppningen till mitt rum.
- Du måste gå upp nu Abi, sa hon med sin 'mammiga' stämma.
Jag hade bott här i över 2 år och hade snappat upp på den brittiska dialekten. Justin och mamma skojade alltid om att jag var så "brittisk". Då suckade jag alltid och sa hur "amerikanska" de var. Men jag visste att det gjorde Justin lite småsur eftersom vi båda är födda i Kanada.
Jag reste mig upp och stapplade in i badrummet och tog en snabb dusch. Eller, vad jag tycker är snabb dusch är en lång tid för de andra medlemmarna i familjen.
- Abi, skynda dig! hörde jag hur min kusin Amber ropade utanför dörren.
Jag stängde av vattnet och virade in mig i en handduk. När jag gick ut ur badrummet möttes jag av en sur Amber som gav mig sitt 'evil-face' och gick in i badrummet.
Usch!
Haley och Chelsea hade berättat att de under många år hade försökt att bli av med uniformerna, men den regeln satt lika fast som en sten. Skolledningen planerade inte på att ta bort den. Men jag skulle inte klaga... I Kanada blev jag mobbad i skolan för jag inte hade råd till fina kläder, jag gick alltid runt i begagnade kläder. Mamma sa att de bara var avundsjuka på hur söt jag var. Men det säger alla mammor. Nu för tiden så skickade mamma pengar till mig varje månad, så man kunde säga att jag hade råd med det mesta.
Uniformen.
Jag borstade igenom mitt långa rödbruna hår. Det jag gillade mest med mig själv var mina ögon och mitt hår. Jag sminkade mig och slängde en blick på mig i spegeln och gick sedan ned till köket där Lillian och hennes man Matthew satt. Jag satte mig ned och åt frukost. Amber kom ned efter ett tag klädd i sin uniform och satte sig ned.
*
- Abigail! skrek Haley och Chelsea i kör och kramade mig.
Jag hade precis gått på skolbussen och de satt på det vanliga stället, längst bak.
- Haley! Chelsea! sa jag och skrattade.
Haley och Chelsea var kusiner med ursprung från Spanien, därför såg de så 'exotiska' ut i England. Skäl nummer ett varför varje kille står i kö till dem.
Deras eviga tjat om att jag måste söka in till X Factor. Ärligt talat så ville jag söka in, men jag vågade inte... Tänk om folk skulle få reda på att jag var Justin Bieber's tvillingsyster. Det skulle bara bli fel och som jag sagt, så vill jag inte bli känd som hans syster. Dessutom skulle jag bli diskvalificerad för att jag redan är 'känd'.
- Kom igen Gail! Du sjunger otroligt bra, du skulle vinna allting om du ställde upp! sa Chelsea.
Ja, de visste min hemlighet. Men de är mina bästa vänner, jag skulle kunna förtro dem mitt liv. Så mycket litade jag på dem.
Så därför stod jag här... I en kö bland tusentals människor för att söka in till X Factor 2010, och undrade vad fan jag hade gett mig in på?
Hoppas ni gillar't! ;) Första är alltid lite tråkigt, men det är bara för att få en liten inblick på allt.
Jag suckade och försökte dämpa ljudet på hennes rop med hjälp av att trycka kudden hårt mot huvuet. Jag hörde att någon gick uppför trappan, och sen stod Lillian i dörröppningen till mitt rum.
- Du måste gå upp nu Abi, sa hon med sin 'mammiga' stämma.
- Okej, suckade jag.
Jag hade bott här i över 2 år och hade snappat upp på den brittiska dialekten. Justin och mamma skojade alltid om att jag var så "brittisk". Då suckade jag alltid och sa hur "amerikanska" de var. Men jag visste att det gjorde Justin lite småsur eftersom vi båda är födda i Kanada.
Jag reste mig upp och stapplade in i badrummet och tog en snabb dusch. Eller, vad jag tycker är snabb dusch är en lång tid för de andra medlemmarna i familjen.
- Abi, skynda dig! hörde jag hur min kusin Amber ropade utanför dörren.
Jag stängde av vattnet och virade in mig i en handduk. När jag gick ut ur badrummet möttes jag av en sur Amber som gav mig sitt 'evil-face' och gick in i badrummet.
Jag flinade och gick till mitt rum där jag klädde på mig min hemska skoluniform, och då menar jag hemsk!
En vit skjorta med en marinblå slipsliknande sak, en midjekjol i samma marinblå som gick till mitten av låren ungefär tillsammans med ett par knähöga strumpor i lite mörkare blå. Skorna var vita mockasiner.
Usch!
Haley och Chelsea hade berättat att de under många år hade försökt att bli av med uniformerna, men den regeln satt lika fast som en sten. Skolledningen planerade inte på att ta bort den. Men jag skulle inte klaga... I Kanada blev jag mobbad i skolan för jag inte hade råd till fina kläder, jag gick alltid runt i begagnade kläder. Mamma sa att de bara var avundsjuka på hur söt jag var. Men det säger alla mammor. Nu för tiden så skickade mamma pengar till mig varje månad, så man kunde säga att jag hade råd med det mesta.
Uniformen.
Jag borstade igenom mitt långa rödbruna hår. Det jag gillade mest med mig själv var mina ögon och mitt hår. Jag sminkade mig och slängde en blick på mig i spegeln och gick sedan ned till köket där Lillian och hennes man Matthew satt. Jag satte mig ned och åt frukost. Amber kom ned efter ett tag klädd i sin uniform och satte sig ned.
Hon drog genast igång en konversation om att vi behövde ett extra badrum. Jag flinde åt henne.
*
- Abigail! skrek Haley och Chelsea i kör och kramade mig.
Jag hade precis gått på skolbussen och de satt på det vanliga stället, längst bak.
- Haley! Chelsea! sa jag och skrattade.
Haley och Chelsea var kusiner med ursprung från Spanien, därför såg de så 'exotiska' ut i England. Skäl nummer ett varför varje kille står i kö till dem.
- X Factor drar snart igång, sa Haley och kollade menande på mig. Du måste söka in!
- Nej, suckade jag.
Deras eviga tjat om att jag måste söka in till X Factor. Ärligt talat så ville jag söka in, men jag vågade inte... Tänk om folk skulle få reda på att jag var Justin Bieber's tvillingsyster. Det skulle bara bli fel och som jag sagt, så vill jag inte bli känd som hans syster. Dessutom skulle jag bli diskvalificerad för att jag redan är 'känd'.
- Kom igen Gail! Du sjunger otroligt bra, du skulle vinna allting om du ställde upp! sa Chelsea.
- Tro mig jag vill, men...
- Men vad stoppar dig? avbröt Chelsea.
- Tänk om man får reda på... det, sa jag nervöst.
- Det kommer man inte få reda på det, sa Haley.
- Abigail Hayes Bieber! Vi tvingar dig, Chelsea viskade Bieber, men sa det andra med hög röst.
Ja, de visste min hemlighet. Men de är mina bästa vänner, jag skulle kunna förtro dem mitt liv. Så mycket litade jag på dem.
Så därför stod jag här... I en kö bland tusentals människor för att söka in till X Factor 2010, och undrade vad fan jag hade gett mig in på?
Hoppas ni gillar't! ;) Första är alltid lite tråkigt, men det är bara för att få en liten inblick på allt.
Kommentera mycket nu!
RADIATE LOVE
Lalalallalalal
Designen till Someone Like You kommer snart. Jag tycker att bloggen ska fortsätta vara lila. Som ett tema ;)
Men hoppas ni gillar den nya novellen. Vi har en känsla av att den kommer bli jävligt biff!
Hoppas ni har ett fortsatt trevligt höstlov! Mys på!
Much Love Madde&Clara
Someone Like You, Introduktion
Hej, jag heter Abigail Hayes och kallas Abi fast... egentligen heter jag Bieber i efternamn. Jag är 16 år och är Justin Bieber's okända tvillingsyster...
Jag är verkligen inte blyg, men gillar inte att stå i centrum. Just därför valde jag att leva ett anonymt liv. Jag är väl rätt så populär i skolan. Mina två bästa vänner heter Haley och Chelsea.
Abigail gör en audition för X Factor och försöker fokusera det bästa hon kan på tävlingen, aldrig hade hon trott att hon kunde hitta kärlek. Hon finner sig i en situation, dragen mellan sin karriär, och sin livs kärlek. Vad kommer hon välja? Vad kommer hon behöva offra? Kommer hon kunna hålla sin egentliga identitet som Justin Biebers syster hemlig? Someone Like You handlar om lögner, kärlek och att följa sina drömmar.
Haley:
Chelsea:
P.S! Allt är för tillfället 2 år tillbaka i tiden, alltså är det år 2010! Bara så att ni inte bli förvirrade ;)
Fast det vet ingen om förutom min familj och släkt. När Justin bestämde sig att bli känd så flyttade jag ifrån Kanada till Oxford i England till mina kusiner (dem heter Hayes i efternamn). Jag ville inte stå i rampljuset som "Justin Bieber's syster". Jag hade såklart fortfarande jättebra kontakt med mamma, pappa och Justin. Vi träffas inte så ofta, men jag och Justin sms:ar ganska mycket.
Jag är verkligen inte blyg, men gillar inte att stå i centrum. Just därför valde jag att leva ett anonymt liv. Jag är väl rätt så populär i skolan. Mina två bästa vänner heter Haley och Chelsea.
Jag älskar att sjunga och kan spela över fem olika instrument. Därför bestämde jag mig för att göra en audition för engelska sångtävlingen X Factor 2010, där börjar min otroliga resa...
Abigail gör en audition för X Factor och försöker fokusera det bästa hon kan på tävlingen, aldrig hade hon trott att hon kunde hitta kärlek. Hon finner sig i en situation, dragen mellan sin karriär, och sin livs kärlek. Vad kommer hon välja? Vad kommer hon behöva offra? Kommer hon kunna hålla sin egentliga identitet som Justin Biebers syster hemlig? Someone Like You handlar om lögner, kärlek och att följa sina drömmar.
Abigail:
Haley:
Chelsea:
P.S! Allt är för tillfället 2 år tillbaka i tiden, alltså är det år 2010! Bara så att ni inte bli förvirrade ;)
Ang. Nästa novell!
Vi hade tänkt att göra det lite annorlunda med nästa novell.
På den här röstningssaken vi la upp så tyckte de flesta att nästa novell skulle handla om Justin Bieber. Men eftersom varken jag eller Clara är stora fan av honom så tyckte vi att det räckte med denna.
Han kommer dock vara en stor del i nästa novell!
Hoppas ni inte blir ledsna, men bloggen heter ju celebnovels kändis noveller, inte justin bieber noveller, right? ;)
/Much Love Madde&Clara
Clara meddelande!
Hej hej! Jag (Clara) har inte skrivit något på sistonde och jag ber verkligen om ursäkt! Har haft träningar, och helt glömt bort så jag har haft tid bara att jag glömt bort (piiiiinsamt) !
Vi ses i nästa novell!
Kram //Clara
Who Owns My Heart? Kapitel 32, SISTA KAPITLET!
Jag var tydligen trött? Planet landade och vi gick av. Vi möttes, som vanligt, av paparazzi's som skrek saker som "Vad hände med Angel?" och liknande. Justin log bara och tog min hand. Kenny gick bakom oss och vi hämtade våra väskor.
Justin är ju en gentleman så han tog min väska också. Vi åkte till hotellet och flera stylister kom in i vårt hotellrum. Just det, vårt.
Mitt och Justins.
Mitt och Justins.
Angel's perspektiv:
Justin hade valt Chasity... Han hade valt Chasity. Min drömpojkvän, hade valt henne!
Han ringde dagen när Grammys 2011 skulle hållas och sa att han valde henne. Bra start på dagen?
Verkligen inte...
Justin hade sagt att han inte var säker på vem han skulle valt. Att han fortfarande var osäker. Jag hade alltså lite tid på mig att vina tillbaks honom. Men denna gång ska jag göra det mer "fairplayed", jag ville inte förlora Chasity igen...
Chasity's perspektiv:
Jag höll i två klänningar. Den ena var långärmad med en djup v-ringning på ryggen och den var lite grön aktig och den andra var glittrig med leopard mönster. Jag kunde inte välja vilken!
- Justin vilken ska jag välja? suckade jag.
- Ta den andra för då matchar vi varandra, sa han och blinkade med ögat.
- Okej, sa jag och log.
*
Det var en timme kvar tills vi skulle vara där och en tjej sminkade mig.
- Du är så vacker utan smink också, viskade Justin i mitt öra.
Det fick mina kinder att blossa upp i en lätt rosa färg. Tack Gud att jag hade foundation på mig!
- Okej, sa jag och log.
*
Det var en timme kvar tills vi skulle vara där och en tjej sminkade mig.
- Du är så vacker utan smink också, viskade Justin i mitt öra.
Det fick mina kinder att blossa upp i en lätt rosa färg. Tack Gud att jag hade foundation på mig!
Men en liten känsla gnagde inom mig att jag var, precis som tidningarna för många månader sedan sa, att jag var ett tröstpris.
Jag sköt de tankarna ur huvudet och kollade upp på Justin; hans bruna ögon glittrade av glädje, mitt hjärta tog ett skutt.
*
Vi kom fram till Grammys och vi gick ur bilen. Justin höll ett stadigt tag om min midja och vi poserade framför alla kameror.
Jag skymtade Angel lite längre bort och jag trängde mig igenom till henne. Hon log när hon såg mig; men det nådde inte ögonen. Jag kramade henne.
- Förlåt, viskade jag i hennes öra.
- Du har inget att säga förlåt om, viskade hon tillbaks.
Jag drog ifrån.
- Bästa vänner? frågade jag.
- Nej... vi är inte bästa vänner. Systrar, sa hon och log.
Jag kände hur en liten glädjetår rann nedför min kind.
Hon torkade bort den med sin tumme och vi poserade tillsammans på mattan.
Efter 40 minuter så fick vi äntligen gå in i arenan. På min ena sida satt Justin och på den andra satt Angel.
Galan började och Justin vann pris efter pris. Jag var så stolt över honom! Han skulle ju även uppträda ikväll och han hade bytt till en annan låt i sista sekund.
- Kom med mig, sa Justin och tog min hand.
- Okej...? sa jag förvirrat.
Han drog med mig backstage.
- Justin? Varför är jag... här? frågade jag och kollade mig nervöst omkring.
- Jag ville att du skulle vara backstage när jag sjöng. Snälla? frågade han och log sött.
Han kollade på mig med sina oemotståndligt underbara hundvalsögon som jag inte kan säga nej till. Jag log lite.
- Visst, sa jag.
- Yes! Älskar dig, sa han och kysste mig på kinden snabbt innan han gick iväg med Scooter.
Jag blev förd till kanten av arenan av en scenarbetare och väntade där i ungefär tio minuter tills Willow Smith kom och presenterade Justin att komma ut på scenen. Han hade bytt kläder (såg lika underbar ut som vanligt) och gick ut till ett piano som hade blivit placerat där.
- Som alla vet, så har jag varit långt borta de senaste månaderna. Men det var för att en person, som jag älskar väldigt mycket, hamnade på sjukhus, började han. Hon låg i koma i fem månader, och under de fem månaderna så hann jag tänka till. Det finns så många runt om i världen som har det så dåligt och alla här i världen kan vara med och ändra det! I alla fall den här tjejen, hon är en stor del av mitt hjärta och hon är här idag. Chasity kom ut, sa han och kollade på mig backstage.
Jag kollade chockat på honom när en scenarbetare kom och hämtade ut mig på scenen.
Jag satte mig ned bredvid Justin vid pianot och han började sjunga och spela.
Angel's perspektiv:
De gillade verkligen varandra. Hur kan jag vara så blind och inte se det, och hur kan jag vara så självisk att vilja splittra dem. Jag hade inte sett Chasity så här lycklig på evigheter.
Jag skulle inte förstöra hennes liv, igen.
Jag ställde mig sakta upp och folk började göra detsamma. Sättet han kollade på henne var det finaste jag hade sett!
Jag ska aldrig förstöra för henne igen.
Chasity's perspektiv:
Efter första refrängen så reste han sig upp och tog min hand och vi gick ut på scenen.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det var så gulligt! Han var verkligen otroligt duktig. Jag hade aldrig riktigt hört honom sjunga live förutom gången när jag var på hans konsert med Angel, men då sov jag ju och lyssnade aldrig riktigt noga.
Han kollade på mig med sina vackra bruna ögon och höll min hand när han tog de sista tonerna på låten.
- Älskar dig, viskade han i mitt öra.
- Älskar dig också, viskade jag tillbaks.
Jag kollade ut över publiken, alla stod på sina fötter och applåderade.
Jag kollade ned på Angel som stod upp och mimade 'I love you'. Jag skrattade och gjorde ett hjärta med mina händer.
Mitt liv var som bäst just nu. Inget skulle få ändra på det.
Vad tycker ni?! Sista delen av WOMH! Kommentera hur ni tycker att hela berättelsen har varit!
Om det finns något vi kan förbättra till nästa novell eller så.
Much Love/Madde&Clara
Ang. #32
Det kommer vara sista kapitlet! Alltså nästa. Idag har jag och Clara varit med varandra så vi har kommit överens och pratat om nästa novell och sånt! :)
Sista kapitlet kommer alldeles strax!
Much love //Madde
