Someone Like You, Chapter 6 - I'm falling.
Previously: - Lugna ned dig Abi, mumlade jag lågt för mig själv och gick in i badrummet.
Jag borstade tänderna och tvättade ansiktet fritt från smink. Sen drog jag av mig mina kläder och satte på mig mina sovshorts och mitt linne. Cher sov redan och jag suckade. Djup sovare den där...
Jag kröp ned under täcket och försökte stänga av hjärnan. Men den ville inte hålla tyst...!
Tankarna for iväg till Harry, och varför jag berättade hemligheten för honom. Jag visste ju inte ens vem han var! Men den skulle ändå komma ut nån gång. Jag brukade alltid vara den som tog risker och hamnade i trubbel jämt. Antagligen skrämde det mig över all uppmärksamhet man skulle få, eller så litade jag fullt på Harry (av nån konstig anledning) och visste att han inte skulle berätta hemligheten.
Mina tankade snurrade och det gjorde så att jag tillslut somnade...
Abigail's perspektiv:
Nästa morgon var det spänt i luften. Vi hade nu varit här i två dagar och tiden hade flygit iväg! Jag hade blivit riktigt nära vän med Harry, Cher och Aiden. De var som gamla barndomsvänner man hade tappat kontakt med under flera år. Det kändes som om jag hade känt dem i hela mitt liv. Speciellt Harry...
Juryn kom in genom en av scendörrarna, vi tjejer stod alla på scenen i rader (killarna skulle få reda på resultaten senare) efter Cheryl gick Simon och Louis, de satte sig ned framför oss på . Stunden var inne... Den stunden som jag hade frukat länge. Idag skulle 211 bli 101. Jag greppade Cher's hand och tänkte inte släppa taget!
- Välkomna, sa Cheryl med en allvarlig röst.
Resten av vad hon sa var i stort sätt en dimma. Jag hörde mitt och Cher's namn ropas upp och vi skrek i glädje. Jag kunde inte vara gladare! Nu var det killarna kvar att vara nervös över... Justin och mamma hade ringt och grattat mig, det hade Lillian, Matthew och Amber och Haley och Chelsea såklart.
Plötsligt så kollade han på mig också. Han hade såna där bruna underbara valppögon som man dör för. Jag kände hur mina kinder blossade upp och jag kollade snabbt ner i mitt knä. Efter några sekunder slog jag upp blicken igen och såg att han fortfarande kollade på mig.
Sorry för ohändelserikt chapter. Men jag är trött och slängde ihop något till er.... inte bra... :(
Jag borstade tänderna och tvättade ansiktet fritt från smink. Sen drog jag av mig mina kläder och satte på mig mina sovshorts och mitt linne. Cher sov redan och jag suckade. Djup sovare den där...
Jag kröp ned under täcket och försökte stänga av hjärnan. Men den ville inte hålla tyst...!
Tankarna for iväg till Harry, och varför jag berättade hemligheten för honom. Jag visste ju inte ens vem han var! Men den skulle ändå komma ut nån gång. Jag brukade alltid vara den som tog risker och hamnade i trubbel jämt. Antagligen skrämde det mig över all uppmärksamhet man skulle få, eller så litade jag fullt på Harry (av nån konstig anledning) och visste att han inte skulle berätta hemligheten.
Mina tankade snurrade och det gjorde så att jag tillslut somnade...
Abigail's perspektiv:
Nästa morgon var det spänt i luften. Vi hade nu varit här i två dagar och tiden hade flygit iväg! Jag hade blivit riktigt nära vän med Harry, Cher och Aiden. De var som gamla barndomsvänner man hade tappat kontakt med under flera år. Det kändes som om jag hade känt dem i hela mitt liv. Speciellt Harry...
Juryn kom in genom en av scendörrarna, vi tjejer stod alla på scenen i rader (killarna skulle få reda på resultaten senare) efter Cheryl gick Simon och Louis, de satte sig ned framför oss på . Stunden var inne... Den stunden som jag hade frukat länge. Idag skulle 211 bli 101. Jag greppade Cher's hand och tänkte inte släppa taget!
- Välkomna, sa Cheryl med en allvarlig röst.
Resten av vad hon sa var i stort sätt en dimma. Jag hörde mitt och Cher's namn ropas upp och vi skrek i glädje. Jag kunde inte vara gladare! Nu var det killarna kvar att vara nervös över... Justin och mamma hade ringt och grattat mig, det hade Lillian, Matthew och Amber och Haley och Chelsea såklart.
Nu satt vi nervöst i publiken och väntade på Aidens, Harrys och Louis's. Det var de enda killarna jag var bekant med. Speciellt Harry...
Jag fick upp mina ögon för en speciell kille som jag hade hört på dag 1 (dog lite när jag hörde hans röst). Han var ganska lång, svarthårig, lite utländskt utseénde. Han skulle kunna vara en Abercrombie & Fitch modell...
Plötsligt så kollade han på mig också. Han hade såna där bruna underbara valppögon som man dör för. Jag kände hur mina kinder blossade upp och jag kollade snabbt ner i mitt knä. Efter några sekunder slog jag upp blicken igen och såg att han fortfarande kollade på mig.
De började ropa upp namn och jag tvingade bort min uppmärksamhet från den (superhetasnyggaunderbara) killen och riktade den till Aiden, Harry och Louis.
De ropade upp flera namn. Aiden var ett av dem. Han rusade av scenen så jag och Cher omfamnade honom i en tät kram. Han grät glädjetårar och sen satte vi oss ner igen, men denna gången med Aidens och Chers hand i mina. Simon ropade upp de 101 som gick vidare. Harry, Louis eller den ubersnygga killen gick inte vidare.
Harrys blick krossade mitt hjärta. Vi sprang bakom scenen för att möta dem. Harry mötte min blick; hans ögon var glansiga. Stackars liten!
Jag trängde mig igenom till honom och omfamnade honom i en tät kram. Han la sina armar runt min svank och det fick det att pirra i hela min rygg. Han la sitt huvud på min axel och några tårar rann nedför hans kinder.
Aiden och Cher pratade med Louis. Hans uttryck sa att han hade väntat på det värsta.
- Du är jätteduktig Harry! sa jag lågt.
- Tydligen inte, muttrade han.
- Hörru! sa jag och kollade in i hans gröna ögon. Du är bra! Säg inte så, juryn fattar inte det bara.
Han flinade lite och kollade ned i marken. Jag torkade hans tårar med min tumme och log lite mot honom. Det kändes som om jag hade känt honom i hela mitt liv! Vi hade känt varandra i knappt två dagar, men ändå så betydde han redan så mycket för mig.
En sandblond kille med rödgråtna ögon kom fram till oss.
- De ville ha lite extra intervjuer med oss eller något, muttrade han och drog iväg Harry och Louis till scenen.
Dem, två andra killar och en grupp med tjejer gick in på scenen. Kvar lämnades jag, Cher och Aiden som tre stora frågetecken. De hade ju åkt ut..?
Plötlisgt hördes det skrik från scenen och ut kom dem springande överlyckliga. Harry kollade på mig med glada ögon och sprang fram till mig.
- Vi gick vidare! De satte oss till en grupp! sa han högt och snabbt till mig.
- Men det är ju jättebra! skrattade jag och kramade honom.
Vi gick till de andra som stod och skrek och jublade tillsammas. Jag gav Louis en gratulerande kram och mötte svarthåriga killens blick. Han gick mot mig... helvete! Vad ska jag göra?!
- Vas Happenin'? sa han med en rolig dialekt. Zayn.
- Abi... Abigai... Abigail, sa försökte jag säga mellan mina skrattattacker.
Han flinade ett (underbarttrippeldubbelsnyggt) leénde och visade sin perfekta vita tandrad. Hans leénde gjorde så mina fjärilar i magen hade tredje världskriget.
- Hej, jag är Liam, sa en kille med Justin frisyr.
- Abigail, du har likadan frisyr som Justin Bieber, flinade jag.
- Man säger det, flinade han.
- Och jag är Niall, sa Barbie-blonda killen med havsblåa ögon.
Man drunknade nästan i dem... Haha, fattar ni? Så Havsblåa ögon så man nästan drunknar... Min humor, förlåt...
Varför ska man distrahera/straffa mig med fem dupersuper snygga killar när jag försöker fokusera på tävlingen?!?
Jag är här för att vinna (målinriktad, tell me about it...) inte för att bli kär... Gud har inte gillat mig på sistone...
Jag mötte Zayn's blick och jag drunknade i hans chokladbruna ögon. Detta kommer inte sluta bra... I can sense that...
Nästa dag/Abigail's perspektiv:
Idag var sista chansen att imponera på juryn. Det var improvisations ronden nu och idag skulle 101 bli 24. De skulle välja 6 stycken från varje kategori: tjejer under 28 år, killar under 28 år, 28 år och uppåt och grupper.
Jag stod spänt på scenen och hade tänkt att göra ett bra sista intryck. Jag skulle sjunga Listen med Beyoncé. Jag hade alltid gillat den och den hade en hög rang, något jag älskade...
- Abigail Hayes, sa Simon och jag gick fram på scenen.
Musiken startade och jag började sjunga. Jag klarade mig igenom hel låten, men hoppades att det lät bra eftersom jag var väldigt nervös...
Jag såg Simons och Cheryls leénden. De såg nöjda ut i alla fall... Musiken tystnade.
- Tack Abigail, sa Cheryl med ett leénde.
- Tack, pep jag och gick av scenen för att möta upp Harry.
Han satt i den stora aulan utanför scen området med Louis, Aiden, Zayn, Niall, Liam och Matt Cardle. Jag slog mig ned bredvid Harry och Zayn.
- Hörde dig härifrån. Shit vad duktig du är! sa Harry och log.
- Orkade du inte resa på dig och stå vid scenen eller? skojade jag. Nu är jag förolämpad!
- Jag är... trött, sa han fort.
- Är det din ursäkt Styles? flinade jag.
- Faktiskt Rae!
Han kallade mig faktiskt för Rae nu. Gillar det inte speciellt mycket, men han får det att låta speciellt på något sätt...
- Rae? sa Niall frågande.
- Mitt mellannamn, förklarade jag.
- Aha, sa han.
"I don't mind spending everyday, out on the corner in the pouring ra..." hörde jag min ringsignal och jag ryckte till. Jag drog fram den och såg att det stod Justin. Jag svarade glatt.
- Hej!
- Såg precis ditt uppträdande! Fan vad grym du är! Sen när du är känd så måste vi göra en låt tillsammans, sa hans glada röst.
- Såklart! flinade jag.
- Sen när bootcamp är över måste vi träffas. Mamma håller på att dö här, hon saknar dig så mycket. Det gör jag med...
- Aww! Säg att jag saknar henne med och Justin... saknar dig med, sa jag och kände hur det nästan värkte i mitt bröst över hur mycket jag saknade honom, mamma och pappa.
- Vi hörs, måste iväg till Alan Carr. Du vet intervjuaren.
- Justin. Jag bor i London, såklart jag vet vem Alan Carr är, suckade jag och hörde hur killarna fnissade. Men vi hörs. Hej då Justin.
- Hej då babysis!
Jag la på och såg killarnas flin överallt.
- Justin huh? retades Aiden. Pojkvän?
- Ehum... nej. Bara gammal vän, han bor i Usa så jag träffar nästan aldrig honom, sa jag undvikande med glödheta kinder.
Cher kom inrusade genom dörrarna och slängde sig mellan Louis och Aiden.
- Ååh! Jag har stått upp i nästan en timme nu! stönade hon och vi skrattade åt henne.
Jag skulle tacka henne senare för att hon drog bort killarnas tankar från Justin.... Harry flinade mot mig, han visste att Justin var min bror inte en gammal vän från Usa. Hans flashade sin vita tandrad och började fnissa lågt. Jag slog till honom medelhårt över armen och han slutade tvärt och la sin hand över sin arm.
- Ajj! kved han med ljus röst.
- Sluta, skratta! väste jag mellan sammanbitna tänder.
Zayn kollade på mig nästan hela tiden. Hans blick gjorde så att hela min kropp pirrade och magen var i uppror.
Han rörde sin arm lite och la sin hand ovanpå min; och skickade stötar igenom hela min arm och mitt hjärta började slå fortare. Hans tumme smekte försiktigt min handflata och jag lutade mitt huvud mot hans axel.
Vad höll på att hända...? Mammutar klampade runt i min mage och satte varje centimeter av min kropp i behagliga pirr. Jag hade känt honom i två dagar. Inte kan man falla för någon man har känt i två dagar...! Eller kan man...?
Jag har ingen jävla aning...
Sorry för ohändelserikt chapter. Men jag är trött och slängde ihop något till er.... inte bra... :(
Har varit med Clara hela helgen och har inte kunnat blogga! Kommer inte kunnde blogga imorgon heller för jag ska plugga till prov och sen på kvällen ska my brudder ha släktkalas. He's 18 naow o_O
Clara får skriva imorgon :) gå in och kommentera på hennes blogg så hon blir motiverad! ;D
Kommentarer
Postat av: Hannah
skiit bra:) skriv ett till kapitel snart, längtar redan tills nästa :)
Postat av: bella
Superbra! Längtar tills nästa!!
Postat av: Roza
mer mer mer mer mer
Trackback
