Moments Ago, Chapter 4 - Someone I Used To Know
- Aha! Mamma hade sagt att Jim jobbade inom musik branschen, men aldrig att han var... vänta. Manager? Varför har ni en manager?
Harry och Niall kollade förvirrat på varandra.
- Du kommer få se snart, sa Harry och vi gick in i hissen som precis stannat framför oss.
Jag tryckte på 1:an och vi åkte nedåt.
Det plingade till och dörrarna öppnades. Vi gick ut ur hissen och möttes av Ellen och Jim som stod i lobbyn.
- Cherelle Imogen Lacee Chambers! Vad snygg du är, sa Ellen som gapade.
- Kalla mig inte Cherelle, väste jag och Harry flinade bredvid mig.
Cherelles perspektiv:
Ellen och Jim berättade snabbt att Harry och Niall var med i ett band som hette One Direction, som var väldigt känt över hela världen.
- Sorry, I've been living under a rock for the last year, fnös jag frustrerat.
Ellen skrattade och jag flinade.
Harry gav mig små blickar då och då och jag kollade generat ner varje gång. Några fans gav mig också blickar men inte lika snälla som Harrys, utan ilskna och ögon som kokade av avund. Fler och fler huvuden vändes mot mig och jag blev lika utstirrad som en waxdocka hos Madame Tussauds. Jag kollade ner på mina skor och kände mig genast obekväm. Medicinerad eller inte, kände jag mig alltid illa till mods när för många lade märke till mig.
Någon timme senare var signeringen över och vi väntade på killarna i en stor minibuss. Plötsligt hördes det skrik och plötsligt hoppade killarna snabbt in i bilen och stängde dörren.
- Cherry! sa harry och log.
- Harry! I've done some thinking. Our names end with Arry and Erry. Have you ever thought of that? Cause' I have. Maybe it's destiny, or a coincidence. But my real name is Cherelle so technically isn't my name Cherry, and if you call me Charlie my name doesn't end with Erry and then our names isn't alike anymore
- Cherry! avbröt Harry flinandes.
Mina kinder intog en röd nyans och jag sjönk ihop. När jag var nervös fick jag alltid mun-diarrée, något som många tyckte var underhållande, som killarna som satt och försökte dölja sina skratt.
- Excuse my bandmates. I'm Liam, sa en av killarna med brunt hår och log.
- Cherry, sa jag och log.
- This is Zayn and Louis, sa Liam och pekade på de övriga två.
- Cherry, I have a question for you, sa Louis.
- Tell me then, log jag.
- Do you like carrots?
- Like? I LOVE carrots!
- And I LOVE you!
Jag måste säga att de verkligen såg bra ut, alla fem. Jag hade aldrig haft en pojkvän förut, de flesta killar gillade inte när tjejer fick mun-diaree och var onormalt nervösa runt dem. Om ni inte vet vad mun-diaree är, så är det när man pratar utan stopp om onödiga saker, snabbt och otydligt. Ni kanske har märkt att det har hänt flera gånger sen jag kom hit till London.
- Where are we going? frågade jag.
- We're heading to our apartment, sa Harry.
- Our?
- Me and Harry share. Have you heard of Larry Stylinson? frågade Louis och med ett lekfullt flin la han sin arm runt Harrys axlar.
- Ehm, I haven't exactly been involved with the celebrity world for a long time, sooo no, berättade jag.
- You said whaaat?! pep Louis skämtsamt.
Jag fnissade och lutade mig bakåt. Det kanske inte skulle vara så hemskt här i London som jag föreställt mig.
En vecka senare:
Jag vaknade hastigt av min väckarklocka och suckade. Med en trött hand stängde jag av alarmet och pallrade mig ur min varma säng. Jag gick till min garderob och klädde på mig. När man börjar i en ny skola så är första intrycket alltid det viktigaste. Jag suckade igen och svalde en tablett.
Jag sminkade mig och lockade håret svagt. Min väska stod packad och redo på byrån i hallen. Jag låste lägenheten och drog upp mobilen ur fickan.
Plötsligt gick jag in i någon. Jag kollade upp och såg Harry stå där.
- We keep meeting like this! flinade han.
- Yeah, sa jag lågt. I've got to go. School you know. See you some other time.
Jag gick förbi honom och klev in i Ellen och Jims lägenhet utan att knacka.
- Ellen? You have to drive me to school remember? You're the one that wanted me to go! ropade jag.
- I'm coming! hördes hennes röst och snabba fotsteg. I have a meeting in an hour with the management, how do I look?
- You look great, let's gooo! sa jag och vände om och gick ut i den ljusa korridoren.
Harry stod kvar utanför sin dörr.
- What are you still doing here? frågade jag.
- Louis's taking an eternity to get ready, suckade han.
Jag skrattade lågt och Louis kom ut ur deras dörr.
- Well hello there Charlie! Nice to see you again, log Louis.
- Nice to see you too, sa jag.
Ellen och Jim kom ut ur lägenheten och Jim låste.
- Let's go then! sa Ellen.
- Right, bye Harry. Louis, sa jag och kollade in i Harrys gröna ögon.
...
Jag såg den stora tegelbyggnaden och andades djupt. Jag hade bytt skola två gånger tidigare, något jag inte gillade att göra.
- And you're sure about this? frågade Ellen.
- 100 percent. Promise, sa jag och log.
- Okay, if anything happens-
- You're one phonecall away. I know.
- Good luck on your first day lovely, log Jim.
- Thanks, sa jag och hoppade ur bilen.
Precis som jag hade tänkt mig en brittisk skola. Gjord i rött tegel och byggt under 1800-talet. Okej, jag har kollat för mycket på Wild Child. Dock fanns det inga uniformer vilket var underbart.
Jag drog en skakig suck och började gå mot ingången. Jag följde skyltarna mot expeditionen och kände flera blickar i nacken.
Jag öppnade dörren in till expeditionen och möttes av en äldre dam. Hon kollade upp bakom sina glasögon och fäste sin blick på mig.
- Oh, you must be Cherelle Chambers if I'm not wrong? frågade hon.
- Yep, that's me! log jag.
- The principal will greet you in a couple of minutes. You can take a seat, sa hon och jag satte mig ner.
Minuterna gick och det enda som hördes var klockans tickande och när damen skrev på sitt tangentbord. Plötsligt öppnades en dörr och ut kom en kille och en kvinna. Jag reste mig snabbt upp.
- I hope you got it this time Mr Adams. No more bullying, or I'll have to suspend you, sa hon allvarligt.
- Yeah yeah. I got it the first time Principal Hansen, suckade han.
- Most students aren't here for a second time. You're free to leave, sa hon.
Killen slog en blick på mig och log smått innan han gick förbi mig och försvann ut genom dörren.
- Ms Chambers! Let's go, sa Mrs Hansen.
- Okay.
Vi gick in till hennes kontor och jag stängde dörren bakom oss. Vi satte oss ner och hon log mot mig.
- Welcome to London's Academy of Music Ms Chambers! We're informed by your aunt of your illness. If you need to talk to someone, we have plenty of good therapists-
- Thanks, but I don't need one, sa jag och log.
- Well, here's your schedule, lockernumber and a map. This school is pretty big! When I was new here I barely found my office, skrattade hon och smuttade på sitt kaffe.
- Thanks, sa jag och tog emot sakerna.
- Good luck!
Jag skyndade mig ut från expeditionen och andades djupt. Jag såg att jag hade fått skåp nummer 54. Mrs Hansen hade ringat in vilken korridor det låg i. Jag började gå och försökte ignorera blickarna som var riktade mot mig.
Det här skulle bli en lång dag.
Hoppas ni gillar det även fast det inte händer speciellt mycket. Kommentera!
Moments Ago, Chapter 3 - Realization
- Okej, sa Jim. Vi måste pröva.
Oliver nickade och kramade dem hej då. Hans väskor var redan packade och biljetten hem, bokad. Varför han hade följt med henne till London visste han inte ens.
Han drog ett djupt andetag och började gå mot utgången av byggnaden.
År 2028:
"Mamma, hur måj du?" frågade Darcy och la sin lilla hand på min panna.
"Jag mår bra" skrattade jag.
"Mådde du inge bja?"
"Nej, jag var väldigt sjuk"
"Tog du ledit fjån jobbet då?"
Jag skrattade igen. Darcy var verkligen ett litet charmtroll som Harry skulle sagt.
"Va hände sen?" frågade hon.
...
Han hade lämnat mig. Min enda klippa hade lämnat mig, precis som alla andra i hela världen gör. Först mamma, pappa och Lacee, nu Oliver? Var jag verkligen så hemsk?
När Ellen berättade det kvällen innan kunde jag inte känna något. På något sätt var jag glad över det. Att inte känna den värsta smärtan. Men just nu kändes det som att det inte spelade någon roll.
Tårarna rann inte, utan jag kände mig helt tom. Jag tog fram mitt album som jag och Oliver gjorde precis innan dem dog.
Det fanns en bild som jag gillade mest av alla. En bild som mamma hade tagit när vi var på semester i Costa Rica i två veckor. Min släkt trodde att han var min pojkvän. Jag log smått åt minnet och kollade vidare.
Jag såg så glad ut; frisk ut.
- Vad skulle man inte göra för att se ut så igen, muttrade jag för mig själv och Ellen kom in i rummet.
Hon log medlidsamt mot mig och satte sig bredvid mig.
- Varför, Ellen? Varför? frågade jag lågt.
- Det var bäst för båda två, sa Ellen. Han tänkte att det kanske var bättre för dig att göra saker du gjorde innan dem... dog. Du kanske kan börja i en skola? Vi pratade ju om det igår. Du kan träffa nya vänner och försöka glömma allt.
- Det är ingen idé. Alla lämnar mig i slutändan. Oliver gjorde det, mamma, pappa och Lacee med.
- Cherry. Jag stannar här, jag kommer inte lämna dig.
- Det sa mamma också. Oliver med.
Ellen kollade på mig med glansiga ögon och kramade mig hårt. Dörren öppnades och in kom Jim.
- Ellen, vi måste åka nu. Vi kommer komma för sent annars, sa han.
- Ser du? Du lämnar mig! sa jag ledset.
- Jim, kan inte Cherry följa med? frågade Ellen.
- Vet inte om det är så bra för henne, sa han.
- Hon är mitt ansvar, du kommer inte ens märka henne!
- Okej då, var klara om 30 minuter och möt mig nere i lobbyn.
Han lämnade rummet och Ellen log försiktigt mot mig.
- Tack Ellen, sa jag och log smått.
Hon lämnade rummet och det blev tyst. Jag suckade och svalde två tabletter. Solen lös in i rummet och jag konstaterade att det skulle bli en varm dag. Jag drog på mig en blommig shorts-dress med ett brunt läderbälte i midjan, några accessoarer och mina loafers.
Jag studerade min spegelbild och gick sedan in i badrummet och sminkade mig. Lugnet spred sig i kroppen och samma gamla obehagliga känsla kändes i början, som sedan gick över.
Jag slängde min väska över axlen och låste lägenheten.
- Cherry? hörde jag en bekant röst säga.
Jag vände huvudet mot rösten, och såg Harry stå vid dörren bredvid min.
- Harry. Korridoren är vår mötesplats verkar det som, log jag.
- Verkligen! sa han och log.
- Harry, kom igen vi kommer för se..., sa en röst bakom honom. Vem är det här Hazza?
- Det här är Cherry, Cherry det här är Niall.
- Nyinflyttad? frågade Niall och räckte fram sin hand.
- Japp! sa jag och skakade den.
- Vi var på väg ner till lobbyn, ska du också dit?
- Ja, jag ska möta min moster och hennes man där, eller inte riktigt hennes man, de är ju inte gifta än. Du vet Ellen som du såg igår på balkongen? Fast du kanske inte såg henne riktigt, men du hälsade och visste vad hon hette. Ni kanske är bra grannar? pratade jag på medans vi gick till hissen.
Niall skrattade och tryckte på nedåt knappen.
- Du vet Jim? Han är vår manager, och vi har träffat Ellen genom honom. Hon är som en extra medlem, hon är väldigt ungdomlig av sig, berättade Niall.
- Aha! Mamma hade sagt att Jim jobbade inom musik branschen, men aldrig att han var... vänta. Manager? Varför har ni en manager?
Harry och Niall kollade förvirrat på varandra.
- Du kommer få se snart, sa Harry och vi gick in i hissen som precis stannat framför oss.
Jag tryckte på 1:an och vi åkte nedåt.
Det plingade till och dörrarna öppnades. Vi gick ut ur hissen och möttes av Ellen och Jim som stod i lobbyn.
- Cherelle Imogen Lacee Chambers! Vad snygg du är, sa Ellen som gapade.
- Kalla mig inte Cherelle, väste jag och Harry flinade bredvid mig.
Förlåt, kort! Är feeett trött just nu... God natt! Kommentera :)
Svarrr
Okej ehm håll dig till ämnen du vet något om, jag har en bipolär sjukdom och det är inte alls så där det du skriver om heter deprission.... Plus en terapueft skulle aldrig ge säga något sådant, mina föräldrar arbetar som det!
Svar: Okeeej... Let's make it my version. Om du ska skälla på nån är det Degrassi och min moster som är läkare. De har sagt/visate det ;) Sen kanske det finns olika verisioner? Vem vet... (Och bara för att jag är jag, ska jag inte hålla mig till ämnen jag vet något om)
Jag skriver det som jag vill, ta inte illa upp eller något. Men detta är min egna speciella bipolära sjukdom, so just... take it or leave it :)
En doktor kanske skriver ut tabletter? Sa min moster iaf, sa jag att hon var läkare?
Don't stay mad. Anger never ever solves anything ;)
/Madddeee
Moments Ago, Chapter 2 - Before The Storm
Jag sänkte min gitarr och kände hur flera tårar rann nedför mina kinder. Det var den svåraste tiden i mitt liv när dem dog. Jag frös ut alla och har svårt att lite på folk, förutom Oliver såklart. Mitt hjärta var splittrat i tusen bitar och min depression tog övertaget om mig. Det kändes som om allting dog, hela den perioden var som ett svart hål. Jag kunde inte minnas något förutom att jag ständigt grät. Grät när jag vaknade, under dagen, när jag skulle sova. Speciellt när jag skulle sova så kunde jag nästan inte. Pappa brukade alltid sitta vid min sängkant och sjunga lågt av gamla rock ballader. Det måste ha varit svårt för Oliver eftersom han var den som tog hand om mig då.
”Hur mår du?” hörde jag en röst saga.
Jag kollade upp och torkade snabbt bort mina tårar. Han hade askbrunt hår och ögon som lös starkt gröna i solen
“Vacker låt. Skrivit den själv?” frågade han och log.
Jag nickade och kollade ner igen.
”Jag ska nog gå” sa jag och reste mig upp.
Jag skyndade mig in innan han hann säga något. Jag stängde dörren och andades djupt. Något inom mig sa att
det inte var det sista jag sett av honom.
Cherelles perspektiv:
- Så Cherry. Jag har kollat in flera olika skolor som du kanske skulle kunna gilla, sa Ellen.
Vi fyra satt i Ellens och Jims lägenhet och åt middag.
Mitt grepp om Olivers hand hårdnade och jag andades tungt. Att börja skolan igen var något jag hade valt själv.
Jag ville bli gamla mig igen, min terapist hade sagt att det skulle bli större chans att jag skulle bli normala jag igen om jag försökte göra saker jag gjorde innan dem... dog.
- Vilka då? frågade jag.
- Antingen finns det många lokala skolor. Men det finns även privatskolor för... såna som... inte mår bra.
Psykist alltså, sa Ellen och kollade oroligt på mig.
Mitt hjärta började slå hårdare.
- Jag ska inte gå på en special skola om det är det du tror Ellen, sa jag surt. Jag ska gå på en vanlig skola med
vanliga personer.
- Men tänk Charlie. Det kanske är bättre för dig, tillade Oliver.
- Nej Oliver! Det är verkligen inte bättre för mig! snäste jag.
- Har du tagit dina tabletter idag? frågade han lågt.
Jag skruvade besvärat på mig.
- Cherelle!
- Kalla mig inte Cherelle! sa jag ilsket. Jag kanske ska strunta i skolan. Bara gå på terapi istället, allt jag vill är att bli frisk!
- Lilla gumman..., sa Ellen och tog mina händer i sina. Vi ska hitta den perfekta skolan åt dig.
- Tack Ellen, sa jag och log smått.
Vi avslutade middagen och jag gick tillbaks till mitt rum. Oliver bestämde sig för att stanna och spendera resten av kvällen med Ellen och Jim.
Tårarna hotade att falla, när jag gick de få metrarna till vår lågenhet. Huvudet hängde lågt ner och plötsligt öppnades och stängdes en dörr. Mitt huvud for upp och jag fick syn på killen från förut.
- Eh... Hej, sa han förvånat.
- Hej, sa jag lågt.
- Jag heter Harry, sa han och kollade nyfiket på mig.
- Cherry.
- Verkligen? Fint namn.
Jag kollade försiktigt upp och kollade lika snabbt ner igen.
- Jag kommer inte bita dig eller något! sa Harry och skrattade lågt.
- Jag måste gå, mumlade jag och gick förbi honom.
Jag kände hans blick i nacken, så jag skyndade på stegen och gick in i lägenheten. Jag stängde dörren och andades tungt.
Det var första gången jag hade pratat med en kille (förutom Oliver) på månader. Oliver var som min mun bland annat folk. Mina händer började smått skaka lätt och jag kände hur irritationen spred sig i min kropp.
Jag gick med skakiga steg in i badrummet och tog fram den lilla orangea burken där hennes tabletter låg. Tabletter som jag egentligen skulle ta varje dag.
Med skakiga fiskade jag fram en tablett och svalde den. Min blick lyftes och fastnade på min egna spegelbild. För ett år sedan skulle det varit liv i mina ögon, mina kinder skulle inte varit insjukna och jag skulle inte varit vit som ett spöke.
Tjejen som kollade tillbaks på mig nu, var en helt annan person. Jag drog av mig mina kläder och satte på mig mjukiskläder istället.
Jag suckade och gick ut på balkongen och stängde dörren bakom mig. Jag slog mig ner i stolen och kollade på solnedgången.
Efter 30 minuter kände jag hur lugnet tog över mig och jag kände samma obehagliga känsla som jag kände varje gång jag tog en tablett. Att svälja den var inget problem, men att inte känna några känslor och att jag blev lite mer som mitt gamla jag, var något jag inte gillade speciellt mycket. Okej, jag gillade den sista saken väldigt mycket, men det var inte jag...
- Hej igen, sa Harry som plötsligt satt ute på sin balkong.
- Hej Harry, sa jag och log.
- Är du ny här?
- Ja. Jag och Oliver kom hit imorse.
- Och Oliver är?
- Min bror. Eller, inte min riktiga bror. Vi har liksom inte samma föräldrar eller något, inte ens samma släkt, men han är som min bror. Fast mina föräldrar såg honom som sin egna son, så han kanske är min halvbror eller något.
Harry skrattade lågt.
- Hur gammal är du? frågade han sen.
- Fyllde 17 i mars, sa jag. Du då?
- 18.
Tystnaden föll och jag beundrade solnedgången.
- Det är så vackert! suckade jag och log.
- London på kvällarna är vackert. Vart flyttade du ifrån? USA? För det förklarar din dialekt.
- Los Angeles. Du är härifrån ellerhur?
- Ja, eller... Jag är född i Cheshire, men flyttade hit förra året.
- Kuligt!
- Kuligt?
- Kuligt.
Han skrattade igen.
- Vi kör tio frågor, sa han.
- Okej. Du börjar, sa jag och log smått.
- Var är du född?
- Madrid, Spanien.
- Vad är hela ditt namn?
- Cherelle Imogen Lacee Chambers. Fast kalla mig inte för Cherelle, utan för Cherry eller Charlie.
- Chambers? Det heter vår managers flickvän i efternamn.
- Kuligt.
- Cherry? hörde jag Ellens röst inifrån lägenheten.
- Jag är på balkongen Elle! kvittrade jag.
Hon log när hon såg mig, ett leende som aldrig nådde ögonen. Hon kom ut på balkongen och Harry rynkade pannan.
- Elle? frågade han.
- Hej Harry! Jag måste tyvärr få stjäla Cherry i några minuter, sa hon och jag följde med henne in i lägenheten.
- Vad är det Ellen? frågade jag.
Hon gav mig en medlidande blick och började prata.
Olivers perspektiv:
Han såg hur dörren smällde igen när Cherry gick till deras lägenhet. Han drog en djup suck och vände sig mot Ellen och Jim.
- Jag måste prata med er om en sak, började han.
- Är det om Cherry? frågade Ellen.
- Delvis. Jag har alltid stått vid hennes sida, men jag vet inte om jag klarar det längre... Hennes depression kommer snart smitta av sig på mig!
- Så du kommer bara lämna henne? Du är hennes klippa Oliver, utbrast Ellen.
- Det är precis varför jag måste gå. Hennes terapist sa att om hon har någon chans att bli henne själv igen så måste hon göra saker som hon gjorde innan dem dog. Jag ger henne för många minnen om hennes familj. Hon kommer aldrig kunna gå vidare om jag finns i hennes liv just nu. Förstå mig inte fel, jag älskar Cherry. Men det här är för hennes bästa.
Jims grepp om Ellens axlar hårdnade och hon kollade ner.
- Du kan ha rätt Oliver. Men tänk om du inte har det! Det kommer knäcka henne ännu mer.
Hon hade en poäng. Det hade Oliver inte tänkt på innan, tänk om hon blir sämre då.
- Vi måste pröva. Om det inte fungerar efter några månader kommer jag direkt. Jag vill bara Cherrys bästa, sa han.
- Okej, sa Jim. Vi måste pröva.
Oliver nickade och kramade dem hej då. Hans väskor var redan packade och biljetten hem, bokad. Varför han hade följt med henne till London visste han inte ens.
Han drog ett djupt andetag och började gå mot utgången av byggnaden.
Ooooh! Hur kommer detta gå!
När Cherelle äter sina tabletter kommer hon bli som en helt annan person; som hon var innan hon fick bipolär sjukdom. Vilket kommer få stora konsekvenser later... Just sayin.
Jag är inget pro på bipolär sdm men I know the basics ;)
Resten av killarna kommer komma in snart! Kommentererea :D
var e var e var e var e skuggan? var e var e var e var e skuggan? var e var e var e var e skuggan?
Moments Ago, Chapter 1 - The Move
14th October 2028:
”Dags att gå och lägga dig Darce” säger jag till min lilla dotter som sitter i min mans knä.
“Okej mamma” suckar hon.
“Säg god natt till pappa” säger jag.
“God natt pappa” säger hon och pussar honom på kinden.
“God natt Darcy” säger han och pussar henne på pannan.
Darcy tar min hand och vi går till hennes sovrum. Jag bäddar in henne och tar upp boken som vi läste igår kväll när hon stoppar mig.
“Mamma, kan inte du berätta om hur du och pappa träffades istället för en god natt saga?” frågade hon.
“Okej älskling, men det är en lång historia. Vill du att jag ska berätta från början?” frågade jag.
“Ja, gärna”
“Okej. Allting började i September 2012…”...
29:e Augusti, 2012:
Cherelle "Charlie/Cherry" Imogen Lacee Chambers.
“Charlie!” ropade vårt hembiträde.
“Mhm” mumlade jag.
Jag suckade och min hjärna började fungera igen. Vi skulle flytta idag.
Okej, låt mig presentera mig själv. Jag heter Cherelle Imogen Lacee Chambers, men kalla mig för Charlie eller Cherry. Mitt namn är väldigt udda, jag vet… Jag är 17 år och är född i Los Angeles, men har bott lite överallt under de senaste åren.
Mina föräldrar och min lilla syster dog i en bil olycka för fem månader sen, så jag måste flytta till min mammas åtta år yngre syster Ellen och hennes fästman Jim, i England.
Min mamma var född i England och min pappa i Spanien. Men mammas föräldrar är födda i Kroatien. Pappas mamma är född i en liten stad som heter Holmes Chapel eller något sådant, fast hans pappa var född i Tyskland.
Eftersom min släkt är spridd over hela världen, pratar jag flytande Engelska, Kroatiska, Tyska och Spanska.
Jag har blont nästan vitt hår, mörkbruna ögon och är ganska kort. Jag var inte precis en av dem längsta i min gamla klass. Min bästa vän Oliver är mycket längre än mig. Han ska flytta med mig till England. Han är öppet bög och när han erkände för sina föräldrar så sparkade dem ut honom ur huset. De är väldigt kristna och det var en synd för killar att gilla killar. Då flyttade han in hos oss och mina föräldrar behandlade honom som sin egen son.
“CHERELLE IMOGEN LACEE CHAMBERS!” Skrek Hannah högt.
”Kalla mig inte Cherelle!” ropade jag och trycke min kudde för mitt ansikte.
…
Jag såg en sista gång på det stora palatset, som jag kallade det. Jag skulle sakna det så mycket! Hela min barndom var bevarad här. Oliver kramade mig hårt och jag hindrade mig själv från att gråta. Det annars så stora huset kändes extra stort när alla saker var nerpackade i stora flyttlådor som skulle komma fram till London inom två veckor.
Vi hoppade in i taxin och Hannah gav mig en ledsen blick. Jag torkade snabbt bort tåren som letade sig nerför min kind och taxin rullade iväg från den familjära gatan. Jag kunde inte vara ledsen och deprimerad i hela mitt liv. När dem dog hade jag självmordstankar. Som tur var så var Oliver där och hjälpte mig tillbaka till mitt rätta jag. Om jag förlorade honom skulle det inte finnas något skäl att leva…
Trettio minuter senare så stannade taxin och vi hoppade ut. Hon föraktade den stora flygplatsen, hon ville inte lämna Los Angeles. Solen kokade och jag suckade. Om det var något jag verkligen skulle sakna var det värmen.
…
Flyget till London var tråkigt. Det var inte roligt att åka flygplan med Oliver. Han somnade minuten han satte sig ner. Så jag lyssnade på musik, kollade på The Vampire Diaries och läste Harry Potter. Låter roligt va?
Många timmar senare stod vi på Heathrow flygplatsen och väntade på moster Ellen och Jim. Jag kollade upp på min bästa vän. Om han inte gillade killer så skulle jag verkligen varit kär I honom. Han var verkligen en av de snyggaste personerna jag träffat, men också en av det starkaste, psykiskt.
Det måste se roligt ut för förbipasserande personer eftersom han nästan var ett helt huvud längre än mig.
“Gillar du vad du ser?” frågade Oliver och flinade.
“Förlåt för att jag beundrar min vackra bästa vän!” flinade jag.
“Pff! Kolla på dig själv! Du liknar en vacker ängel som är designad av Gud själv, sötnos!” sa han och la sin arm runt mig.
“Ne, jag tror inte på Gud. Men jag håller med om att jag är en vacker ängel” flinade jag.
Han slog som löst på armen och fnissade. Han var verkligen som min bror. När alla mina andra vänner vände ryggen mot mig för jag hade en bipolär sjukdom så var Oliver alltid där för mig. Eller, vem försöker jag lura? Jag är fortfarande bipolär, men får medicin mot det.
“Cherry, dem är här!” log Oliver.
Vi tog våra väskor och gick mot Ellen och Jim. Ellen hade ett stort leende på sina läppar, och såg vacker ut som vanligt. Hon påminde mig mycket om min mamma, vilket skulle göra det väldigt svårt att kolla på henne långt framöver
“Cherry, Oliver!” sa hon och kramade oss.
“Moster Ellen” log jag.
Jim la våra väskor på en vagn och vi gick ut till deras bil. Han körde de tjugo minuter det tog för att komma in till deras lägenhet i inner London.
“Så, ni två kommer ha en egen lägenhet några dörrar bort från vår” berättade hon. “Det gör väl inget? Det är i samma byggnad, so oroa er inte” tillade hon snabbt när hon såg våra blickar.
“Det blir jätte bra Ellen” log jag och kramade henne.
“Bra!” sa Ellen och log.
Jag gjorde high-five med Oliver och Jim parkerade sin bil. De hjälpte oss med våra väskor upp till lägenheten. Ellen gav oss tre nycklar och vi gick in. Vi båda gapade, det var verkligen jätte fint. Nästan bättre än huset i L.A. Men bara nästan.
“Det här är perfekt, Ellen!” log jag.
“Bra! Jag ska låta er packa upp ostört. Ses ikväll” sa Ellen och stängde dörren.
Jag sneglade på Oliver, han tänkte säkert samma sak som mig. Vem får det största rummet? Vi började samtidigt rusa i olika riktningar och leta efter det bästa rummet
“JA! Jag har hittat mitt rum!” skrek Oliver.
Jag skakade på axlarna och hittade precis då ett perfekt sovrum. (Fast jag kunde inte riktigt se det eftersom ett flertal flyttlådor stor överallt). Egentligen hatade jag för stora sovrum. Extra mycket plats att dammsuga, och jag är ingen städtant!
Jag dumpade min väska på golvet och började inspektera runt i rummet. Det fanns en balkong, ett eget badrum och en stor garderob. Hur mycket pengar hade Ellen och Jim egentligen? Mamma hade förklarat att Jim jobbade inom musiken, men mer visste jag inte. Varken sängen eller någon möbel stod klar, utan var i IKEA förpackningar. Jag suckade och började rota i en flyttlåda. Jag hittade min gitarr och log. Jag omfamnade den och gick ut på balkongen. Jag satte mig ner och kände kvällssolen värma mitt ansikte medan jag började spela försiktigt på en sång jag skrev när mina föräldrar och min syster Lacee dog.
Here we are now, everything’s about to change
We face tomorrow as we say goodbye to yesterday
A chapter ending but the stories only just begun
The page’s turning for everyone
So I’m moving on
Letting go
Holding on til’ tomorrow
I’ve always got memories when I’m finding out who I’m gonna be
We might be apart but I hope you’ll always know
You’ll be with me
Wherever I go
Jag sänkte min gitarr och kände hur flera tårar rann nedför mina kinder. Det var den svåraste tiden i mitt liv när dem dog. Jag frös ut alla och har svårt att lite på folk, förutom Oliver såklart. Mitt hjärta var splittrat i tusen bitar och min depression tog övertaget om mig. Det kändes som om allting dog, hela den perioden var som ett svart hål. Jag kunde inte minnas något förutom att jag ständigt grät. Grät när jag vaknade, under dagen, när jag skulle sova. Speciellt när jag skulle sova så kunde jag nästan inte. Pappa brukade alltid sitta vid min sängkant och sjunga lågt av gamla rock ballader. Det måste ha varit svårt för Oliver eftersom han var den som tog hand om mig då.
”Hur mår du?” hörde jag en röst saga.
Jag kollade upp och torkade snabbt bort mina tårar. Han hade askbrunt hår och ögon som lös starkt gröna i solen
“Vacker låt. Skrivit den själv?” frågade han och log.
Jag nickade och kollade ner igen.
”Jag ska nog gå” sa jag och reste mig upp.
Jag skyndade mig in innan han hann säga något. Jag stängde dörren och andades djupt. Något inom mig sa att det inte var det sista jag sett av honom.
Hoppas ni gillar denna novell. Har sjukt mycket ideer till den här! Nästan för många LOOOOL....
För er som inte vet vad bipolär sjukdom är, så är det att man lider av depression och man tar tabletter mot det som gör att man inte känner något alls. Det går över efter ett halvår eller mer. Dock slarvar Cherelle med att ta tabletter, just sayin ;)
Cherelle kommer "spelas" av Pixie Lott (den brittiska blonda snygga tjejen högst upp. Min girl-crush faktiskt) och Oliver av Oliver Cheshire som är Pixies pojkvän i verkligheten. Detta vart komplicerat...
Hoppas ni gillar'ttt! :) KOMMEMEMENENETEREAAAA!!
P.s någon annan än jag som kollar STALKAR Degrassi? Isf kommentera :) CLARE+ELI FOREVAHH
Hmmmm
Jag ska nog börja på en HELT ny novell istället. Kanske kommer skriva på Hold My Heart nån gång i framtiden, så look out!
So sorry dudettes :(
/MAddeeeee
Om updaten
Kommer inget kapitel ikväll, utan ska på någon student middag för min bror. Så hoppas ni kan hålla ut!
Kapitel 3 kommer imorgon! PROMISE!
/Maddedeedededeeeeee
