14^th October 2028:

”Dags att gå och lägga dig Darce” säger jag till min lilla dotter som sitter i min mans knä.

“Okej mamma” suckar hon.

“Säg god natt till pappa” säger jag.

“God natt pappa” säger hon och pussar honom på kinden.

“God natt Darcy” säger han och pussar henne på pannan.

Darcy tar min hand och vi går till hennes sovrum. Jag bäddar in henne och tar upp boken som vi läste igår kväll när hon stoppar mig.

“Mamma, kan inte du berätta om hur du och pappa träffades istället för en god natt saga?” frågade hon.

“Okej älskling, men det är en lång historia. Vill du att jag ska berätta från början?” frågade jag.

“Ja, gärna”

29:e Augusti, 2012:

Cherelle "Charlie/Cherry" Imogen Lacee Chambers.


“Charlie!” ropade vårt hembiträde.

“Mhm” mumlade jag.

Jag suckade och min hjärna började fungera igen. Vi skulle flytta idag.

Okej, låt mig presentera mig själv. Jag heter Cherelle Imogen Lacee Chambers, men kalla mig för Charlie eller Cherry. Mitt namn är väldigt udda, jag vet… Jag är 17 år och är född i Los Angeles, men har bott lite överallt under de senaste åren.  

Mina föräldrar och min lilla syster dog i en bil olycka för fem månader sen, så jag måste flytta till min mammas åtta år yngre syster Ellen och hennes fästman Jim, i England.

Min mamma var född i England och min pappa i Spanien. Men mammas föräldrar är födda i Kroatien. Pappas mamma är född i en liten stad som heter Holmes Chapel eller något sådant, fast hans pappa var född i Tyskland.

Eftersom min släkt är spridd over hela världen, pratar jag flytande Engelska, Kroatiska, Tyska och Spanska.

Jag har blont nästan vitt hår, mörkbruna ögon och är ganska kort. Jag var inte precis en av dem längsta i min gamla klass. Min bästa vän Oliver är mycket längre än mig. Han ska flytta med mig till England. Han är öppet bög och när han erkände för sina föräldrar så sparkade dem ut honom ur huset. De är väldigt kristna och det var en synd för killar att gilla killar. Då flyttade han in hos oss och mina föräldrar behandlade honom som sin egen son.  

“CHERELLE IMOGEN LACEE CHAMBERS!” Skrek Hannah högt.

”Kalla mig inte Cherelle!” ropade jag och trycke min kudde för mitt ansikte.

…

Jag såg en sista gång på det stora palatset, som jag kallade det. Jag skulle sakna det så mycket! Hela min barndom var bevarad här. Oliver kramade mig hårt och jag hindrade mig själv från att gråta. Det annars så stora huset kändes extra stort när alla saker var nerpackade i stora flyttlådor som skulle komma fram till London inom två veckor.

Vi hoppade in i taxin och Hannah gav mig en ledsen blick. Jag torkade snabbt bort tåren som letade sig nerför min kind och taxin rullade iväg från den familjära gatan. Jag kunde inte vara ledsen och deprimerad i hela mitt liv. När dem dog hade jag självmordstankar. Som tur var så var Oliver där och hjälpte mig tillbaka till mitt rätta jag. Om jag förlorade honom skulle det inte finnas något skäl att leva…

Trettio minuter senare så stannade taxin och vi hoppade ut. Hon föraktade den stora flygplatsen, hon ville inte lämna Los Angeles. Solen kokade och jag suckade. Om det var något jag verkligen skulle sakna var det värmen.

…

Flyget till London var tråkigt. Det var inte roligt att åka flygplan med Oliver. Han somnade minuten han satte sig ner. Så jag lyssnade på musik, kollade på The Vampire Diaries och läste Harry Potter. Låter roligt va?

Många timmar senare stod vi på Heathrow flygplatsen och väntade på moster Ellen och Jim. Jag kollade upp på min bästa vän. Om han inte gillade killer så skulle jag verkligen varit kär I honom. Han var verkligen en av de snyggaste personerna jag träffat, men också en av det starkaste, psykiskt.

Det måste se roligt ut för förbipasserande personer eftersom han nästan var ett helt huvud längre än mig.

“Gillar du vad du ser?” frågade Oliver och flinade.

“Förlåt för att jag beundrar min vackra bästa vän!” flinade jag.

“Pff! Kolla på dig själv! Du liknar en vacker ängel som är designad av Gud själv, sötnos!” sa han och la sin arm runt mig.

“Ne, jag tror inte på Gud. Men jag håller med om att jag är en vacker ängel” flinade jag.

Han slog som löst på armen och fnissade. Han var verkligen som min bror. När alla mina andra vänner vände ryggen mot mig för jag hade en bipolär sjukdom så var Oliver alltid där för mig. Eller, vem försöker jag lura? Jag är fortfarande bipolär, men får medicin mot det.

“Cherry, dem är här!” log Oliver.

Vi tog våra väskor och gick mot Ellen och Jim. Ellen hade ett stort leende på sina läppar, och såg vacker ut som vanligt. Hon påminde mig mycket om min mamma, vilket skulle göra det väldigt svårt att kolla på henne långt framöver

“Cherry, Oliver!” sa hon och kramade oss.

“Moster Ellen” log jag.

Jim la våra väskor på en vagn och vi gick ut till deras bil. Han körde de tjugo minuter det tog för att komma in till deras lägenhet i inner London.

“Så, ni två kommer ha en egen lägenhet några dörrar bort från vår” berättade hon. “Det gör väl inget? Det är i samma byggnad, so oroa er inte” tillade hon snabbt när hon såg våra blickar.

“Det blir jätte bra Ellen” log jag och kramade henne.

“Bra!” sa Ellen och log.

Jag gjorde high-five med Oliver och Jim parkerade sin bil. De hjälpte oss med våra väskor upp till lägenheten. Ellen gav oss tre nycklar och vi gick in. Vi båda gapade, det var verkligen jätte fint. Nästan bättre än huset i L.A. Men bara nästan.

 “Det här är perfekt, Ellen!” log jag.

“Bra! Jag ska låta er packa upp ostört. Ses ikväll” sa Ellen och stängde dörren.

Jag sneglade på Oliver, han tänkte säkert samma sak som mig. Vem får det största rummet? Vi började samtidigt rusa i olika riktningar och leta efter det bästa rummet

“JA! Jag har hittat mitt rum!” skrek Oliver.

Jag skakade på axlarna och hittade precis då ett perfekt sovrum. (Fast jag kunde inte riktigt se det eftersom ett flertal flyttlådor stor överallt). Egentligen hatade jag för stora sovrum. Extra mycket plats att dammsuga, och jag är ingen städtant!

Jag dumpade min väska på golvet och började inspektera runt i rummet. Det fanns en balkong, ett eget badrum och en stor garderob. Hur mycket pengar hade Ellen och Jim egentligen? Mamma hade förklarat att Jim jobbade inom musiken, men mer visste jag inte. Varken sängen eller någon möbel stod klar, utan var i IKEA förpackningar. Jag suckade och började rota i en flyttlåda. Jag hittade min gitarr och log. Jag omfamnade den och gick ut på balkongen. Jag satte mig ner och kände kvällssolen värma mitt ansikte medan jag började spela försiktigt på en sång jag skrev när mina föräldrar och min syster Lacee dog.

Here we are now, everything’s about to change

We face tomorrow as we say goodbye to yesterday

A chapter ending but the stories only just begun

The page’s turning for everyone

So I’m moving on

Letting go

Holding on til’ tomorrow

I’ve always got memories when I’m finding out who I’m gonna be

We might be apart but I hope you’ll always know

You’ll be with me

Wherever I go

Jag sänkte min gitarr och kände hur flera tårar rann nedför mina kinder. Det var den svåraste tiden i mitt liv när dem dog. Jag frös ut alla och har svårt att lite på folk, förutom Oliver såklart. Mitt hjärta var splittrat i tusen bitar och min depression tog övertaget om mig. Det kändes som om allting dog, hela den perioden var som ett svart hål. Jag kunde inte minnas något förutom att jag ständigt grät. Grät när jag vaknade, under dagen, när jag skulle sova. Speciellt när jag skulle sova så kunde jag nästan inte. Pappa brukade alltid sitta vid min sängkant och sjunga lågt av gamla rock ballader. Det måste ha varit svårt för Oliver eftersom han var den som tog hand om mig då.  

”Hur mår du?” hörde jag en röst saga.

Jag kollade upp och torkade snabbt bort mina tårar. Han hade askbrunt hår och ögon som lös starkt gröna i solen

“Vacker låt. Skrivit den själv?” frågade han och log.

Jag nickade och kollade ner igen.

”Jag ska nog gå” sa jag och reste mig upp.

Jag skyndade mig in innan han hann säga något. Jag stängde dörren och andades djupt. Något inom mig sa att det inte var det sista jag sett av honom.