Solens första strålar sken in genom Jace Styles' mörka gardiner. Hennes huvud vändes snabbt bort från fönstret och det starka ljuset. Kisande såg hon ut över sitt rum och kände knappt igen sig; hon var så van att se sitt rum i totalt mörker. I vanliga fall låg kläder blandat med tidningar och böcker utspritt över det vanligtvis mörka trägolvet, men hon var igår tvungen att slänga in allt i sin garderob då det där nu låg två sovande tjejer på varsin madrass. 

Saoirse och Fleah hade igår plingat på hemma hos henne, med pizzakartonger och glass. De hade bjudit in sig till en sova-över-kväll.

Senast Jace deltagit i en tjejkväll var för två år sedan och hon hade undvikit dem sen dess. Hon undrade vad som egentligen var tråkigast: litteraturkursen eller 'sleepovers' för ärligt talat kunde hon inte svaret. Anledningen till varför hon tackade ja denna gång var maten som blev upptryckt i hennes ansikte. Hennes kärlek till mat sken igenom dagligen, en egenskap som hon troligtvis ärvt från sin mor.

 

 

De hade tittat på tjejfilmer och pratat om livet, med små avbrott när den nya superpopulära tv-serien tog över konversationen. Fleah hade mestadels gnällt om sitt icke existerande kärleksliv och spenderat en halvtimme med att beskriva sin ideala pojkvän. 

Känslor och dramatik var det mest ointressanta man skulle kunna tala om och Jace förstod sig inte på det, men gjorde inga ansatser till ens att försöka.

 

Trots morgonstrålarna hade Jace varit vaken sedan en timme tillbaka. Hur mycket hon än ville ha förmågan att kunna sova till klockan tre på dagen, var det omöjligt. Hennes inbyggda mat-och-sov-klocka fick henne att vakna klockan sju varje morgon. Dock var det inget hon valde att klaga på (tillskillnad från allt annat); de tysta morgontimmarna höll låg henne nära till hjärtat då helvetet var löst de övriga timmarna på dygnet.

 

Helvetet: hennes familj.

 

Klockan tio blev det liv i huset så hon hade ytterligare några timmar för sig själv. Denna morgon hade hon spenderat vid sin nya kemibok hon fick låna av sin kemiprofessor. Jace fingrade på pärmen och lade försiktigt ner den i sin väska. Ingen i hennes familj kunde få veta att hon i hemlighet studerade extra kemi. Det skulle förstöra hennes image som en lat, oansvarig elev! 

 

Rastlösheten tog över Jaces kropp och hon suckade djupt. Fleah var det ingen idé att väcka då hon inte var väckbar fram till klockan tolv, då kunde man kanske försöka. Saoirse var en annan femma. Henne kunde man väcka mitt i natten och hon skulle inte bli sur eller arg. Jace bestämde sig själviskt för att väcka henne. Hon klev försiktigt över de sovande kropparna och undvek att trampa på väskor och dylikt som låg utspridda över golvet.

Som om Saoirse hade hört hennes tankar, stirrade den blonda irländskan till och sträckte sömndrucket på sig. Hennes blå trötta ögon hittade Jaces.

 

"I don't know about you, but I'm in need of some Earl Grey," viskade Jace och Saoirse nickade stort. Tillsammans begav de sig ner till köket. Den stora trätrappan var sval mot deras fötter och Saoirse drog sömnigt fingrarna genom hennes tilltufsade blonda hår.

"Did you actually study chemistry all morning?" frågade Saoirse när de nått köket och Jace ryckte på axlarna.

"Well. I'm behind so... I had some catching up to do." ljög Jace och satte sig vid köksön.

 

En lögn, och det visste Saoirse också, men Jace var inte sugen på förklaringar så här tidigt på morgonen. Eller... aldrig.

 

"That book's for advanced pupils. You're not slacking," påpekade Saoirse än och satte på vattenkranen. "I'm not going to push the subject." Hon frös till plötsligt och iakttogs, ovetande, av Jace. Irländskans axlar var spända i en onaturlig position och hon bet sin undre läpp.

"Well, no I'm not slacking. Chemistry is my pressure point," medgav Jace och tog fram tepåsarna. "Um... I can tell you're desperate to talk about... something. Do tell."

"Is it that obvious? But then again I would be surprised if you didn't notice," fnös Saoirse och lade armarna i kors. "I just... Joshua and I. Don't get me wrong! I love him very much, but... I don't know."

"Honestly, I don't think you want to hear my opinion on your... relationship, but boredom is pretty evident. Hm, what do they usually say...? Oh right! What does your heart tell you, Saoirse Horan?"

"Wow. You're bursting with knowlegde Miss Styles."

"I've been watching Dr. Phil. It's quite entertaining to be honest."

"Tea?" frågade Saoirse skrattandes och räckte Jace koppen. 

"Yes please."

Tillsammans drack de sitt te i tystnad, prat var aldrig obligatoriskt, ännu en anledning till varför de njöt så mycket av varandras sällskap.

Dock förstördes deras stund av lugn när ett högt skrik bröt ut från ovanvåningen. Tjejernas ögon mötte varandra samtidigt och de ställde ned tekopparna på köksön i sin hast för att sedan skynda sig upp för trapporna. 

När Jace hörde sin lillasyster, Nova, yttra en sträng av svordomar himlade Jace med ögonen. Detta innebar att Fletcher, Jaces käre lillebror och Novas tvillingbror, hade gjort något.

Mycket riktigt.

 

När de kom upp till Novas rum tog det några sekunder innan de förstod vad som hänt. Jace var den första som reagerade; med ett högljutt skratt.

 

För någon vecka sedan bestämde sig Nova att spela ett spratt på sin tvillingbror och hällde citronjuice blandat med senap i hans splitternya Nike-skor som han tjatat om i flera månader. Jace var nära på att krama sin lillasyster när hon hörde händelsen, men ångrade sig snabbt när hennes föräldrar anklagade Jace själv. Det var inte en hemlighet att hon var klanens ohotade prank-mästare, men den titeln förde med sig anklagningar och påhopp. 

Men Fletchers hämnd på Nova var... Färgglad. Bokstavligt talat. Han hade, under hennes sömn, slingat hennes hår i regnbågens alla färger. Hennes mörkbruna hår syntes nästan inte då lila, rosa, blått, rött och grönt klädde hennes midjelånga hår. Fletcher hade aldrig varit pricksäker, därför kudden och den övre delen av Novas säng klätt i färg.

 

"I'm going to cut his fucking balls off!" röt Nova mordiskt och begav sig med bestämda steg iväg mot Fletchers rum på fjärde väningen i deras villa.

"Language!" ropade Saoirse efter henne.

 

Systrarna himlade med ögonen i synk, något som Saoirse lyckligtvis missade.

 

**

 

Vårlovet stod högst upp på listan för alla elever på privatskolan Royal Huntingon Academy of London som barnen till One Direction gick på. Men för att kunna ta sitt välförtjänta lov var studenterna tvungna att ta sig igenom fredagslektionerna som pågick. För Jace och hennes årskurs skulle fredagen spenderas på en dagsutflykt till William Shakespeare's hemstad; Stratford-Upon-Avon. 

Varför, varför, varför hade hon valt litteraturkursen? Hon hade inget intresse av en man som skrev pjäser och sonetter för flera hundra år sedan. Vad hade det för relevans i det åh så kulturella samhället de levde i idag?

 Hon hade såklart haft denna diskussion ett tjugotal gånger innan med flera olika personer. De alla svarade bestört: 'Men det är ju Shakespeare, en utav Storbritanniens nationalklenoder!'

Varför uppmärksammade ingen, till exempel, Rosalind Franklin? En brittisk fysiker som var känd för sin forskning om DNA-uppbyggnad, molekyler och kristaller.

 

En god vän till klanen, Aidan Sewersby, var nog den enda som höll med henne om Shakespeare. Han råkade också vara personen som höll Jace och Alec från att strypa varandra varenda chans de fick, men också god vän till båda parterna. Något fienderna inte uppskattade speciellt mycket. Dock kunde Jace medge att han var Alec's bästa vän och hade varit sedan blöjor; de var nästintill bröder, men Jace höll honom för sig själv så ofta hon fick chancen.

Aidan härstammade från Irland precis som Saoirse och hans specialiteter var konst, ärlighet, svordomar och artistiska ting. Raka motsatsen till Alec, men trots det uppskattade de varandras sällskap. Trots att bredvid Alec var han inte någon tjejerna lade märke till med sitt långa lockiga hår och gängliga kroppsbyggnad. Det var då ingenting han brydde sig om. 

 

"You've been staring at me for the past five minutes," mumlade Aidan tyst. "If I didn't know you, I'd believe you were interested, but you're... you."

"I would never go for curly haired, Irish lads." viskade jag tillbaks.

 

Han lade huvudet på sned och flinade lurigt. Jace himlade med ögonen och rufsade till hans mörka hår. Tilltufsningen gjorde inte så stor nytta i hans toviga fågelbo till hår.

 

"Wanna get out of here?" frågade Aidan och väntade inte på Jaces svar utan drog med henne bort från resten av klassen som stod och lyssnade på den uråldriga guiden. Inte för att Jace brydde sig, hon ville bort från idiotin. Aidan ögnade igenom området och beslöt sig för att dra med sig Jace till en gräsbevuxen slätt cirka hundra meter från resten av gruppen.

De slog sig ner och andades ut.

 

Det höga gräset gungade med vindens rörelser och man kunde höra en svag röst långt borta som tillhörde guiden. Allt annat var tyst. Jace drog ett djupt andetag och kände hur hon blev lugnare innan hon kände det där bekanta suget.

 

"Do you have any cigarettes on you?" frågade Jace och avbröt tystnaden. "The amount of idiocy I'm surrounded by every day is taking its toll on me. Did I mention it's terrible for my iQ?"

"Cigarettes? I thought you had quit that bullshit."

"My brain naturally craves three things; nicotine, food and brain work."

"Normal brains crave food, sleep, water and sex."

"How dull."

"What's dull?" hörde hon en röst säga bakom henne. Hon behövde inte ens titta då hon märkte att det var Alec.

 

Han slog sig ner bredvid Aidan medan hans ögon fladdrade mellan sin bästa vän och Jace. Dagen till ära klädde ett extra stort flin hans läppar, något som irriterade Jace extra mycket. Hur i hela världen de lyckades hamna i samma klasser var ett dilemma Jace frågade sig dagligen. Och varför i hela världen flinade han åt hennes håll var en annan tanke som slog henne när hon hans vita tandrad bländade hennes syn.

Jace himlade med ögonen och vände sitt huvud från honom.

 

"Why did you leave me there man?" frågade Alec och tittade på Aidan. "And why did you bring the wicked witch?"

 

Irländaren skakade på axlarna som svar.

 

Aidan var.... Speciell. Han befann sig alltid i sin egna lilla bubbla. En bubbla som var ogenomtränglig om man inte hette Alec Tomlinson, eller Jace i vissa fall. Han förde en hand genom sitt lockiga långa hår och drog upp en tuss gräs med den andra näven. I en hastig rörelse satte han sig upp och betraktade gräset med fascinerade ögon.

 

"Grass is so incredibly green. I can never get the right color when drawing it," sa Aidan och tittade noggrant på strået.

"Speaking of grass," sa Alec glatt. "Well, not actual grass but close enough." Han drog fram ett cigarettpaket. "Cigs anyone?"

"I'm fine. I feel no need to ruin my breathing instruments," sa Aidan som fortfarande beundrade sin grästuss. Omedvetet var han den kraften som hindrade Jace från att hoppa på Alec och örfila bort hans flin.

"Well," inflikade Jace. "I see no reason why not, so hand one over."

"The witch smokes," flinade Alec och räckte fram paketet för henne att ta. "And here I thought you were as prude as it gets. You are full of surprises."

"Are you quite finished Shakespeare?" muttrade Jace med cigaretten hängandes i mungipan. "Pass me the lighter."

"I don't trust you around fire. You know what happened the last time..."

"First, it was an accident and second, it was George Payne's idea!" muttrade Jace och ryckte åt sig tändaren och tände cigaretten direkt.

 

Jace drog ett djupt bloss och kände hur nikotinet brände sin väg genom hennes lungor. Den familjära känslan förlamade hennes överstressade sinne en kort stund och spred ett lugn i hennes kropp. Hon andades ut långsamt och såg den vita röken sväva lätt kring dem. Detta hann hon repetera ett antal gånger innan, en bekant röst hördes bakom dem.

 

"What's going on here?!" röt professor Hammersmith, läraren som var ansvarig för denna utflykt. Hans ögonbryn var rynkade och ögonen utstrålade ren irritation.

"Um... Not much," sa Alec som snabbt hade fimpat sin cigarett och gömt den bakom ryggen.

"No? To me it looks like you're skipping class to smoke. Is that correct?"

"Obviously." muttrade Jace lågt.

"What was that?" frågade professor och tittade på henne med sina hökögon.

"The answer to your question, is yes.

"Okay then. May I ask why you two are even in each other's prescence?" frågade han och sneglade mellan Jace och Alec. "Have you finally put away the weapons? Can you finally spend a day together without killing each other?" fräste han och lade armarna i kors.

"Speaking of together," började Jace. "How's the boyfriend? Or should I say ex-boyfriend? Did you break up? Is that why you look like a walking corpse?"

"Jace, no..." väste Alec.

 

Men skadan var redan skedd.

 

Det finns ett ordspråk som lyder 'om blickar kunde döda'. Om detta var sant, skulle Jace varit mördad på alla sätt som går då Mr. Hammersmith tittade på henne med mord i sina lyriska ögon.

 

Oops.

 

** 

 

"I'm home!" ropade Faamia Styles när hon klev över tröskeln till sitt hushåll och möttes av sitt eko. Inte för att hon förväntat sig ett svar då klockan bara var ett på eftermiddagen och barnen inte skulle komma hem förrän om ytterligare några timmar. Fame hängde av sig sin Burberry-kappa och klev ur sina klackskor. Hon svor av lättnad när skorna kom av. Livet som chefsredaktör för Vogue var inte en dans på rosor. Det var inte klackskor heller för den delen...

Hon hade passerat 40 år men hade ännu inte bemästrat konsten att kunna gå felfritt i ett par klackskor. Posera kunde hon i helvetesinstrumenten, men hennes gång liknade mest en bajsnödig åsna.

Fame tittade sig i spegeln och upptäckte ett nytt sträck i sin panna. Barnens fel.

 

Hon suckade uppgivet och tassade in i den stora matsalen, som var en total röra. Precis som resten av deras villa. Skolböcker och dylikt låg utspritt över det stora mahogny-bordet och Fame suckade återigen. Hon lyckades skapa en liten fri yta som hon startade sin dator på.

Livet på kontoret blev för hektiskt för henne tillslut; hon krävde ensamhet eftersom hennes ensamvarg skrek och ylade när hon spenderat för mycket tid i sociala samband. Spår från hennes ungdom fanns kvar.

 

Med glasögonen högt upp på näsryggen började hon läsa mailen i hennes inkorg. Hon fastnade vid det översta som var från hennes assistent Rory.

 

 

Fame gav ifrån sig ett frustrerat stön och masserade sina tinningar.

 

"That's bad news alright.." mumlade hon och tänkte över alternativen men hann inte långt innan hon kände en varm andedräkt på sin hals, och familjära lockar kittlade hennes kind. Hon hoppade till och lät ifrån sig ett hest ski. "Harry? Ghandi, you scared the shit outta me you cunt!"

"My bad," flinade hennes man Harry Styles och kysste hennes axel försiktigt. "What are you doing home from work anyway?"

"I have to be socially active there, it just drains me of energy y'know." Hans läppar nådde en känslig punkt på hennes hals och hon blundade tillfälligt innan hon kom på mejlet framför henne "Babe, I really need to reply to this, then I'm finished for the day."

"Are you sure?" flinade Harry och hans läppar förflyttade sig smidigt uppåt. Hon andades belåtet och rös när han nådde punkten under hennes öra som var extra känsligt.

"Mhm," mumlade hon och reste sig snabbt upp vilket ledde till att hon i sin hast råkade tippa stolen så smällen ekade genom den stora matsalen. "Oops."

 

Han flinade så hans smilgropar var tydliga på hans kinder. Fame lät sina händer vandra till hans breda axlar och upp till hans kinder. Hon snuddade lätt vid hans ingjutningar i kinden och hennes läppar snuddade lätt vid hans. Hans armar sökte sig runt hennes midja och lyfte henne försiktigt från golvet. Hon lindade sina ben runt hans höfter, utan att deras läppar lämnade varandra. 

Tjugo år senare och hon var fortfarande lika nätt som sitt unga jag. Harrys starka armar bar henne till den stora soffan i sällskapsrummet intill matsalen. Dock hann de inte så långt innan Fames telefon började ringa högt från hallen.

Hon suckade irriterat och knuffade försiktigt Harry från sig. Snabbt skyndade hon sig till hallen och svarade.

 

"Fame-, I mean Faamia here," mumlade hon och möttes av barnens rektor Hammonds stämma. Hon lade sin panna i handflatan och lyssnade på honom. "What the fu-, I mean.. what has she done this time?" muttrade hon.

 

 

 

 

 

"Here we are again," sa rektor Hammonds och lutade sig över sitt bord med knutna nävar. Hans blick for mellan Jace och Alec, en blick som såg lätt förvirrad samt irriterad ut. Uttrycket fick honom att se äldre ut. Hur nu det var möjligt. "Why, and I'm asking why, are you two always at each others throats? Why are you always sent to my office? It's the second week back at school and you've been here more than on your lessons. Why is that? Miss Styles? Would you like to enlighten me?"

 

Jacelyn Styles, himlade med ögonen och ryckte på axlarna. Ärligt talat visste hon inte. Det hade blivit en vana att alltid vara osams med sin ärkefiende Alexander Tomlinson. Kanske hade det att göra med hennes dåliga temperament, troligtvis var det förklaringen. Det var inte okänt att Jace sedan sina tidiga tonår hade gått hos kurator för sin korta stubin. Det var nog den enda likheten hon hade till sin morfar. Ugh.

 

"Anger issues, it says here," började rektor Hammonds igen när han hade tagit fram deras elevmappar, han lade Jace's mapp överst. Hon tänkte ut alla sorts scenarion hur hon skulle kunna mörda honom. Hennes inre ville hoppa på honom och strypa honom till döds. Hon uteslöt genast den idén, mord skulle inte passa bra in på mitt CV, tänkte hon och suckade. "Is that the reason? Isn't your councelor helping?"

 

Åh, hennes kurator. Jace såg rött så fort hon tänkte på Mrs Trinidad, en lite äldre kvinna som hennes föräldrar skickade henne till när hon var tolv år gammal. Efter två möten (efter hon hade uttryckt alla hundra anledningar varför hon hatade Alexander Tomlinson) så lade hon slutsatsen 'ilskeproblem'.

 

"Yes, I have anger issues. Something I've inherited from my asian part of the family. Mum's got bad temper but nowhere near mine, oh and so far I've worked out at least twenty possible ways of killing you that won't get me caught. You're a lucky sod I haven't acted out on my thoughts." berättade hon och log ett humorlöst leende medan hon lade armarna i kors.

 

Rektor Hammonds tittade besvärat på Jace och lutade sig sakta tillbaka i stolen. Alec fnös bredvid henne och hon himlade återigen med sina ögon. Det var en ovana för henne när folk i hennes närhet var allmänt idiotiska eller uttryckte sig hjärndött. Hennes föräldrar hade så länge hon kunde minnas hotat henne med att hennes ögon skulle fastna tillslut, vad gjorde hon när dem sa det? Himlade med ögonen.

Alec var den största anledningen till varför Jace's ögon skulle tappa sin funktion. Inte för att synen av honom brände hennes ögon tillräckligt för att tappa synen, chockerande nog. Alexander Tomlinson hade lika stort iQ som en guldfisk, låt inte hans utseende lura er. Hon hade hela hennes uppväxt fått höra hur söt och sexig han var av hela den kvinnliga delen på skolan (hände även regelbundet i familjen och i klanen. Klanen som är hennes familj och hennes pappas bandmedlemmars familjer). Såg ingen att han var djävulen själv?! Ännu en anledning till varför hon återigen himlade med ögonen.

 

"Well, Mr Tomlinson. May I ask you this. Why are you sitting in my office today?" frågade rektorn och suckade ljudligt.

"Because Mrs Rodrigez dragged me and the witch in here," förklarade Alec och Jace grimarserade vid smeknamnet. Mrs Rodrigez var deras spanskalärare och en riktig... pardon my french, bitch. Hon hatade dem, åtmindstone Jace, kanske för att dem aldrig kom överens på hennes lektioner. Denna dag hade dem haft en hemläxa där man skulle ge för- och nackdelar till varför det används så mycket träd i världen, på spanska. Det hade gått utför och tillslut argumenterade Alec och Jace ensamma, på engelska igen, om Alec verkligen hade puttat ut henne ur hennes träkoja när dem var sju år. 

"Why did she do that?"

"Because secretly she loves me," sa Alec och flinade.

 

Prick.

 

"Mr Tomlinson!" röt rektor Hammonds.

"Since dickhead here can't form a proper answer to your very easy question, I'll do it instead. We were sent here simply because of the fact that we were disturbing the class, shouting words which aren't suitable for school and discussing subjects the rest of the class couldn't participate in." svarade Jace istället för Alec och vände sig mot honom. "If she loves you, how come she sent you here?"

"She's all over me, kitten." sa han med ett flin och la huvudet på sne.

 

Hennes insidor kröp när han nämnde det avskyvärda smeknamnet hon fick för några månader sen. Kitten.

 

"Yes, enough to send you to the principles office it seems, Alexander." svarade Jace och flinade när hans leende försvann från hans läppar; han avskydde sitt hela förnamn. Något hon använde till sin fördel. Han tittade på henne med en kall blick och hon släppte inte sitt flin.

 

"Atleast someone loves me." sa han och log överlägset. "I believe we're done now principle Hammonds. I hate to break it to you Sir, but you should sack the schedule makers. They wouldn't place us in the same classes if it weren't for their ignorance. Good day."

 

Med det reste han på sig och gick sin väg. Med knutna nävar satt Jace kvar, fastfrusen, med hans mening fastetsad i sitt huvud. 'Atleast someone loves me.'

 

"Do you know what my problem is Mr Hammonds?" utbrast hon plötsligt och han nickade sakta på huvudet. Hon väntade inte på fler ord från hans sida utan babblade på. "Alexander Tomlinson is the eptimone of perfect, at least our families seems to think so. They all put him on a pedestal and have done since we were young, do you realize how stupid it made and makes me feel?! When I know he's a brainwashed retard who fucks everything in skinny jeans! I don't know about you Sir, but he makes my blood boil whenever he opens that stupid mouth of his!"

 

 

Hjärna. Jag är så här nära på att slå dig i bitar.

 

Med en kort nick skyndade hon sig ut från kontoret och lämnade en förvirrad rektor bakom sig. Dörren smällde igen bakom henne, hårt. Men det fick inte hennes frustration att försvinna.

 

 

"Jace! Over here!" ropade en bekant änglastämma. Jace vände sig om och såg hennes bästa vän Fleah Malik stå vid vårt vanliga bord på skolgården. Till och med när Fleah pratade lät det som en änglakör. Jace's fötter hade flyttat sig själva från rektorns kontor och vips så stod hon förvirrad på skolgården. Med bestämda steg gick hon bort till Fleah. Med henne satt deras bästa vän Saoirse Horan och hennes pojkvän Joshua Higgins, Jace's tvillingsyskon, Nova och Fletch, Gemma Payne och.... Alec.

 

 

"So, what happened during spanish?" frågade Fleah direkt när hon hade satt mig ner så långt bort från Alec som möjligt.

"Oh, Mrs Rodrigez had her knickers in a twist," påpekade Joshua och flinade innan Saoirse tittade ogillande på hans val av ord. "Sorry babe. But who in their right mind assigns an argument homework when these two troublemakers are in the same class? It's a recepie for disaster!"

"Really? I'm sitting right here!" utbrast Jace och tittade på Joshua med ett are-you-fucking-kidding-me-uttryck. "Can we please talk about something else."

 

Alec muttrade något som lät likt 'agreed'.

 

"Nivvi and George are coming home for the weekend," sa Saoirse och log stort.

"I know! I chatted with her on the phone yesterday, apparently she's found herself a girlfriend," sa Fleah och log stort. Nirvana Malik var hennes storasyster. Ja, Nirvana Malik. Hon som är ute på turnéer och sjunger i ett band. Precis, hon. En person som Fleah såg upp till. De delade inte bara sitt systraband utan var även bästa vänner."I spoke to Rory aswell, she couldn't make it. Max has the flu."

Hennes andra storasyster Rory var äldst av barnen och hade hunnit med att gifta sig och fått en son. Tydligen hade de en till på väg.

 

 "Gems, do you know if Felix's coming with George?" frågade Saoirse, Gemma Payne som nickade och log smått.

"Yes. That's what he's told me and dad. But we all know we can't trust my brother." sa Gemma och de alla hummade instämt.

 

George Payne var världens lataste, mest oordningssamma, oplanerade människa. Inget var säkert när det gällde George. Hans pojkvän Felix hade i alla fall mer uppfostran än Payne. Det gick inte att räkna hur många gånger George hade totalt förstört middagar eller högtider. För några år sedan kom han hem, stupfull, med två manliga strippor som började flirta med Jace's pappa Harry.

 

 

 

George och Gemmas far, Liam, hade totalt gett upp hoppet om sin sons uppfostran. Ända sen sin skiljsmässa förra sommaren hade han tappat bort sig själv. Harry hade berättat att redan från starten av deras karriärer hade Liam drömt om att få slå sig ner med fru och familj när One Direction dagarna var över. Han och Johanna var lyckliga en väldigt lång period, men efter Gemma förlorade paret gnistan och Johanna hade en affär bakom allas ryggar under sju år. Gemma klandrade sig själv över det som ledde till skiljsmässan och vad vi andra kunde göra var att trösta dem så mycket som det gick.

 

One Direction-klanen var inte felfri. Det var en fakta alla bevisade flera gånger om lite då och då.

 

"Is Webber coming?" frågade Nova nyfiket och tittade på Fleah med tindrande ögon. Jace's lillasyster hade sedan jordens begynnelse varit förtjust i Webber Malik. För några somrar sedan kom han hem med en näspiercing och sen gick det bara utför. Han hoppade av skolan för sin modellkarriär (han var alltid någon mamma kunde relatera till) och det jag hörde senast var att han hade tatuerat ryggen och eventuellt piercat bröstvårtan, men skvaller kunde man aldrig lita på. Med föräldrar som Zayn och Perrie spelade tatueringar och piercings ingen roll, men alla visste om de ogillande kommentarerna från sin familj. Han var the 'bad boy' med ett stort B.

Jace tyckte inte om hennes lillasysters val av kille och hon tittade ogillande på Novas hoppfulla leende.

"Webber? I wouldn't get my hopes up dear, God knows what's going on in that thick skull of his." sa Fleah med ett skratt och Nova sjönk ihop.

"The bell's about to ring any minute now, let's head back inside," sa Saoirse till Joshua och hon ställde sig upp.

 

Han var snabbt vid hennes sida och de slöt händer innan de iväg. Jace studerade dem noggrannt på vägen in i skolan. "Aren't they the cutest?" suckade Fleah och tittade efter dem. Det var ingen hemlighet att hon längtade efter en egen pojkvän som kunde vara hennes. Hon följde dem med blicken och höll om sin väskrem i ett hårt grepp. Jace himlade med ögonen.

Personligen kunde Jace inte förstå hur man skulle vilja ha en pojkvän eller flickvän. I alla fall inte i deras ålder. Jace hade för många gånger upplevt hennes klasskamrater genomlida spruckna hjärtan. Om man väljer det idiotiska valet att dejta någon, är det självklart att man inte . När förhållandet tar slut kommer en del av sig själv älskar fortfarande personen man gjort slut med. Den lilla gnagande känslan kommer alltid vara där, även fast man väljer att ignorera den. Att genomlida ett krossat hjärta tar tid, tänk då att se den här personen varje dag i skolan när man försöker komma över honom/henne.

 

Omöjligt.

 

Kärlek och personkemi är inte rocket science! Just saying.

 

Men detta sa Jace såklart inte högt. Hon gjorde det misstaget en gång hennes klasskamrat Gina gjort slut med Alec. Jace kanske sa det eftersom Alec fick hennes blod att koka, speciellt när han krossar hjärtan på oskyldiga tjejer som inte är 'tillräckliga' för honom. Ugh.

 

Fucking idiot.

 

"Let's go," sa Jace och avbröt sina tankar. Hon vände sig till sina småsyskon och Gemma. "You should get going too."

 

Jace och Fleah satte av mot ingången och sa sina 'hej då' när de lämnade varandra för sina klasser. Deras tillvals kurser separerade de bästa vännerna, medan de spenderade mesta tiden av skoltiden i samma klass tillsammans med Saoirse, Joshua och... Alec.

 

The devil's out to get me.

 

**

 

"Shakespeare, possibly the biggest poet of our time. I hope you've done your homework as we're going to discuss the questions on page seventy-five to eighty-nine...-"

 

Saoirse Horan kände hur en våg av trötthet träffade henne, då hon hade spenderat halva natten till att plugga inför det kommande biologi provet. Poesiläxan hade hon glömt medvetet, det var inte likt henne, men biologiprovet var ännu viktigare, plus att hon kunde allting om Shakespeare redan. Kanske hade att göra med hennes stora beundran av hans genuina texter och pjäser.

Hennes sömniga, ljusblå ögon letade sig till fönstret och hon vände huvudet i den riktningen. Det soliga förmiddagsvädret hade snabbt bytts ut mot ett grått ljus. Regnet är på väg, tänkte hon och suckade.

 

Egentligen visste Saoirse inte varför hon valde just 'litteratur' som ett utav tillvalsämnena. Hon visste redan allt hon ville veta om språkhistorian och om de stora poeterna.

Saoirse tänkte efter och kom fram till slutsatsen till hennes val; Joshua. Hon sneglade på sin pojkvän och kände plötsligt hans hand i hennes. Den hade nog legat där ända sen lektionsstarten, men Saoirse var för borta i sina tankar för att märka. Hon tryckte lätt till hans hand och hans ögon mötte hennes snabbt.

 

"You ok?" mimade han och Saoirse nickade för att försäkra honom att det inte var något.

 

Stjärnfotbollsspelaren log utmattat mot henne och hon log tillbaks medan han smekte sin tumme över hennes hand. Vid starten av deras relation blev hon generad så fort han gjorde sådana och liknande små gester, nu för tiden var hon för van för att kunna känna något speciellt. Han vände sig tillbaka mot tavlan men hon fortsatte iaktta honom. Hennes blick följde hans tydliga käklinje som var prydd med stubb. Hans läppar var ihoptryckta till en smal linje, något han gjorde när han var koncentrerad.

 

En suck smög sig fram när hon tänkte på hur bra hon egentligen förstod sig på sin pojkvän. De hade varit ett par i två år nu och var minst lika lyckliga. Eller... Saoirse visste inte längre ifall hon var en hopplös romantiker, eller ifall all spänning hade försvunnit ur deras förhållande. Ett schema hade omedvetet skapats: de läste läxor tillsammans på måndagar och onsdagar efter skolan, Saoirse följde honom till hans träningar och de åt middag ute. De träffades så ofta de kunde på lördagar eventuellt söndagar och var då hemma hos någon av dem.

 

Senast de hade sex var på hans födelsedag i februari för guds skull! Det var för ett halvår sen. Förstå mig inte fel, jag är inte desperat men... Jo, det kanske jag hade blivit.

Varje gång hon försökte närma sig tog han steget bakåt och klagade på sina jävla fotbollsträningar.  

 

Joshua spelade för skolans fotbollslag men hade, precis som Saoirse, de högsta betygen i deras årskurs. Då hans föräldrar ägde ett framgångsrikt sjukhus förväntade de sig mycket av honom. Precis som Saoirse's föräldrar förväntade sig mycket av henne. I alla fall hennes mamma, Madelaine. Hennes pappa var den 'snälla' föräldern. De båda ville såklart att hon skulle ta vara på sin skoltid så mycket som möjligt, vilket hon hade gjort. Hon hade alltid glidit genom sin skoltid med höga betyg, men var ändå en av de mest välkända på skolan. Det var nästan förutspått att Joshua och hon själv skulle bli en bra matchning då de båda ville samma sak. Men hon visste ärligt talat inte längre. Det skulle hon såklart inte nämna, utan höll det för sig själv.

 

"Saoirse? Miss Horan?" avbröt Mr Hammersmith hennes långa tankegångar och hon hoppade till. "Did you hear me?"

"I've got too much on my mind I'm afraid," erkände Saoirse generat. "Please repeat the question."

"Well. Since you've paid so much attention," sa han och log smått medan resten av klassen fnissade åt henne. Saoirse ville sjunka genom marken. "I'm sending you and Miss Styles on a mission to fetch the poetry books in the basement. Maybe you'll get the time to really wake up and get some focus."

 

Saoirse nickade och gick mot Jace som stod i dörröppningen med ett flin på hennes läppar. Saoirse lipade och hennes bästa vän skrattade lågt åt hennes barnsligheter. När de hade lämnat klassrummet bakom sig, brast Jace ut i skratt.

 

"I can't believe it!" fnissade hon. "You, Saoirse Luna Horan, didn't pay attention! Have you hit your head or something?"

"No, but I will hit your fucking head if you don't shut up." muttrade Saoirse men kunde inte hindra sitt leende vid den sällsynta synen av hennes bästa vän skrattandes. Det var sällan man såg Jace le, så man tog vara på de få stunderna.  

"Someone's moody. Has Joshua done something? You know I'd love to castrate him if he's done something to you. I know a vet who can do it. I met him two days ago on the street. Well basically he's not a vet but he's always wanted to be one, he would probably cut Joshua's dick off accidentally. Now that I think of it, that would actually be so funny-"

"Jace! For God's sake, shut up!" utbrast Saoirse och Jace muttrade ett lågt förlåt.

 

Jace var för lik sin mamma ibland.

De nådde äntligen källaren där det fanns ett emperium av böcker. Jace navigerade dem vant bland pyramiderna av bökhyllor. Den svaga belysningen gjorde detta rum kusligare än vad det egentligen var och Saoirse höll sig nära Jace.

Hennes bästa vän var här oftare än på lektionerna, här var hon och läste i sina vetenskapstidningar eller kemiböcker. De flesta i deras närhet trodde hon skolkade under dessa timmar, men nej. Hon utövade extra kemi. Hon hade till och med ett litet labb här nere.

 

Det fanns inte många som förstod sig på eller försökte förstå Jace. Hon var en väldigt speciell person, men Saoirse kunde inte klandra henne. Hon var äldsta barnet i sin familj, växte upp som det perfekta barnet. Men efter... Efter det hände slöt hon sig ifrån resten av världen. Det var inte okänt att hon var överintelligent men utnyttjade ej sin fulla kapacitet.

 Jace förstod inte, eller valde att inte förstå sig på människor och känslor vilket resulterade i att hon alltid framstod som en känslokall psykopat.

 

"Seriously! I know this is a hideous task, but these books aren't gonna carry themselves to the class." sa Jace och lade ett visst antal böcker i Saoirses famn.

"Did I zone out?" frågade Saoirse och skakade på huvudet för att få energi.

"Yes, trying to connect to you is like talking to a wall." flinade Jace och plockade på sig den andra halvan böcker. Hon fick snabbt en snilleblixt och hennes flin smälte bort från hennes läppar "Do you want to, uh... Talk about it?"

"Don't worry, it's nothing," ljög Saoirse och log smått. Hon visste hur mycket Jace hatade att prata om känslor och oro, om Saoirse verkligen öppnade upp och berättade, skulle hennes bästa vän himla med ögonen och säga den brutala sanningen. En sanning Saoirse inte var redo att höra.

"You know it's no use lying to me, Horan. You always smile like that when you're lying, you also tap your foot when you're in a pressured situation. Haven't your parents told you it's wrong to lie?"

"It's nothing really," ljög Saoirse återigen. Hon kände Jace's blick i nacken men fortsatte ut från den mörka källaren.

 

**

 

 

Liam Payne ögnade genom artikeln på surfplattan. Detta var den femte gången den här vecken han hade sett sitt namn på The Suns hemsida. Alla artiklar innehöll nya 'detaljer' om hans skiljsmässa från 'säkra källor'. Ryktet att han hade haft en affär var det populäraste. Det gjorde honom upprörd, speciellt när det sanningen var att efter många år av ett kärlekslöst äktenskap hade hans fru, ex-fru, Johanna haft en affär med en man på sitt jobb under en längre period. Han hade kommit på dem när han skulle överraska henne på kontoret.

Det var droppen för Liam och han tvekade inte en gång han begärde skiljsmässopapprerna samma dag. De hade inte setts sen den dagen på kontoret. Papprerna gick igenom och det hade bara varit han och Gemma sen dess, med några besök från hans äldsta son George då och då.

 

Detta hände för ett år sedan och Liam hade ännu inte funnit livsglädjen. Även fast stödet från hans familj och bandmedlemmar hade varit enormt så kände han sig ensammare än någonsin.

Han la ner surfplattan på bordet framför honom och drog sina darriga händer genom sitt tunna år. Åldern hade funnit sin väg in också, åldersrynkor grävde sig in i hans panna och hårstråna blev mindre och mindre, med nyanser av grått. Hans bruna ögon fästes oavsiktligt på väggen framför honom. Väggen med över hundra fotografier av familjen.

Han ställde sig sakta upp och gick mot 'fotoväggen' som familjen döpte den till för så många år sedan. Johanna var noga med att fotografera varje viktig händelse i deras liv och hade det som projekt en sommar att få upp allt på denna vägg.

 

Liam kände hur tårarna ville tränga sig fram när han fick syn på sitt favoritfoto. Johanna, George som åttaåring och Gemma som ettåring. Det var deras första resa som fullständig familj, till New York. Liam hade George på sina axlar och pekade mot frihetsgudinnan, Johanna hade lilla Gemma i sina armar och alla fyra log stort. Ljuset från solnedgången träffade den lilla familjen perfekt och man såg hur kärleken sprudlade i bilden.

 

Ytterdörren öppnades plötsligt och Gemmas röst ekade genom det stora huset, hon meddelade honom om sin ankomst från skolan.

 

Han kände hennes armar slingra sig runt hans midja och han kände en tår sakta glida nedför sin kind. Han kom sedan på att detta var första gången han grät sedan allt hände. Tårarna rann okontrollerat neför hans kinder och han vände sig om och kramade Gemma hårt. Hans dotter var den sista unsen av kärlek han hade kvar.

 

"Finally you're crying!" sa Gemma lättat och kramade om sin pappa hårdare. Hon visste hur farligt det var att hålla starka känslor inne, tillslut skulle dem bubbla över och då skulle det bli svårare att ta sig ur det. Liam höll om henne i ett desperat grepp. Han skämdes lite över att bryta ihop totalt framför sin Gemma, men han kunde inte förmå sig att bry sig. "I thought you we're losing your feelings for a while."

"I'm so sorry for all I've put you through," mumlade Liam genom sina tårar. "I know this had been a tough year for you aswell. I wish I could've done more."

"Dad, shut up! I know how much mum meant to you. Uncle Harry told me some details. He said you and mum were inseperable, head over heels in love from day one. Sometimes we simply fall out of love, and I know that me being born didn't exactly help your marriage...-"

"Stop right there, Gems!" avbröt Liam och tittade henne allvarligt i ögonen. "You and George are the best things to have happened to me. Your mother, was and is still, always searching for fame, our insimilarities were what drew us apart. You had nothing to do with our split. Let's focus on the good, yeah?"

"Like George's arrival?" sa Gemma och hennes ögon lös upp vid nämnandet av hennes storebror. "I wonder what kind of havoc he'll create this year. I'll be constantly worried if Felix isn't coming with him."

 

Liam skrattade lågt och tänkte på hans sons alla 'shenanigans'. Hans pojkvän Felix var hans uns av stabilitet och lugn, om inte han var där kunde vad som helst hända.

Det var mitt under en middag för några år sedan med hela klanen då George ställde sig hastigt upp och berättade att han var gay. Det var tyst i någon minut sedan bröt Niall tystnaden; "We know lad. Took you long enough to admit to it."  

Pratet bland oss alla fortsatte som om han aldrig sagt något, för vi alla visste redan. På sin 19:e födelsedag tog han med Felix och presenterade honom som sin pojkvän. De hade varit oskiljbara sen dess.

 

"Likewise." påpekade Liam och log stort.  

 

 

 

 

 

 

 

Här är den efterlängtade forsättningen av Everything About You som kommer kretsa kring One Direction-klanen. Då den fokuserar på alla karaktärer, fokuserar den lite extra på Jace Styles och hennes liv (snarare hat till Alec Tomlinson).

 

 

Jacelyn 'Jace' Jupiter Styles: Nina Dobrev

 

Nova Femme Styles: Victoria Justice

 

Fletcher 'Fletch' Hamish Styles: George Shelley

 

 

 

Rory Finley, née Malik: Alexa Vega

 

Webber Malik: Lucas Medeiros

 

 

 

 

 

Gemma Payne: Hailee Steinfeld

 

 

Alexander 'Alec' Tomlinson: Fransisco Lachowski

 

 

Saoirse Horan: Jiordan Tolli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Joshua Higgins: Hunter Parrish