Jag sänkte min gitarr och kände hur flera tårar rann nedför mina kinder. Det var den svåraste tiden i mitt liv när dem dog. Jag frös ut alla och har svårt att lite på folk, förutom Oliver såklart. Mitt hjärta var splittrat i tusen bitar och min depression tog övertaget om mig. Det kändes som om allting dog, hela den perioden var som ett svart hål. Jag kunde inte minnas något förutom att jag ständigt grät. Grät när jag vaknade, under dagen, när jag skulle sova. Speciellt när jag skulle sova så kunde jag nästan inte. Pappa brukade alltid sitta vid min sängkant och sjunga lågt av gamla rock ballader. Det måste ha varit svårt för Oliver eftersom han var den som tog hand om mig då.

”Hur mår du?” hörde jag en röst saga.

Jag kollade upp och torkade snabbt bort mina tårar. Han hade askbrunt hår och ögon som lös starkt gröna i solen

“Vacker låt. Skrivit den själv?” frågade han och log.

Jag nickade och kollade ner igen.

”Jag ska nog gå” sa jag och reste mig upp.

Jag skyndade mig in innan han hann säga något. Jag stängde dörren och andades djupt. Något inom mig sa att
det inte var det sista jag sett av honom.

---

Cherelles perspektiv:

- Så Cherry. Jag har kollat in flera olika skolor som du kanske skulle kunna gilla, sa Ellen.

Vi fyra satt i Ellens och Jims lägenhet och åt middag.  

Mitt grepp om Olivers hand hårdnade och jag andades tungt. Att börja skolan igen var något jag hade valt själv.
Jag ville bli gamla mig igen, min terapist hade sagt att det skulle bli större chans att jag skulle bli normala jag igen om jag försökte göra saker jag gjorde innan dem... dog.

- Vilka då? frågade jag. 
- Antingen finns det många lokala skolor. Men det finns även privatskolor för... såna som... inte mår bra.
Psykist alltså, sa Ellen och kollade oroligt på mig. 

Mitt hjärta började slå hårdare.

- Jag ska inte gå på en special skola om det är det du tror Ellen, sa jag surt. Jag ska gå på en vanlig skola med
vanliga personer.
- Men tänk Charlie. Det kanske är bättre för dig, tillade Oliver.
- Nej Oliver! Det är verkligen inte bättre för mig! snäste jag.
- Har du tagit dina tabletter idag? frågade han lågt.

Jag skruvade besvärat på mig.

- Cherelle!
- Kalla mig inte Cherelle! sa jag ilsket. Jag kanske ska strunta i skolan. Bara gå på terapi istället, allt jag vill är att bli frisk!
- Lilla gumman..., sa Ellen och tog mina händer i sina. Vi ska hitta den perfekta skolan åt dig.
- Tack Ellen, sa jag och log smått.

Vi avslutade middagen och jag gick tillbaks till mitt rum. Oliver bestämde sig för att stanna och spendera resten av kvällen med Ellen och Jim.
Tårarna hotade att falla, när jag gick de få metrarna till vår lågenhet. Huvudet hängde lågt ner och plötsligt öppnades och stängdes en dörr. Mitt huvud for upp och jag fick syn på killen från förut.

- Eh... Hej, sa han förvånat.
- Hej, sa jag lågt. 
- Jag heter Harry, sa han och kollade nyfiket på mig. 
- Cherry. 
- Verkligen? Fint namn. 

Jag kollade försiktigt upp och kollade lika snabbt ner igen. 

- Jag kommer inte bita dig eller något! sa Harry och skrattade lågt. 
- Jag måste gå, mumlade jag och gick förbi honom. 

Jag kände hans blick i nacken, så jag skyndade på stegen och gick in i lägenheten. Jag stängde dörren och andades tungt. 
Det var första gången jag hade pratat med en kille (förutom Oliver) på månader. Oliver var som min mun bland annat folk. Mina händer började smått skaka lätt och jag kände hur irritationen spred sig i min kropp. 
Jag gick med skakiga steg in i badrummet och tog fram den lilla orangea burken där hennes tabletter låg. Tabletter som jag egentligen skulle ta varje dag. 
Med skakiga fiskade jag fram en tablett och svalde den. Min blick lyftes och fastnade på min egna spegelbild. För ett år sedan skulle det varit liv i mina ögon, mina kinder skulle inte varit insjukna och jag skulle inte varit vit som ett spöke.
Tjejen som kollade tillbaks på mig nu, var en helt annan person. Jag drog av mig mina kläder och satte på mig mjukiskläder istället.

Jag suckade och gick ut på balkongen och stängde dörren bakom mig. Jag slog mig ner i stolen och kollade på solnedgången.
Efter 30 minuter kände jag hur lugnet tog över mig och jag kände samma obehagliga känsla som jag kände varje gång jag tog en tablett. Att svälja den var inget problem, men att inte känna några känslor och att jag blev lite mer som mitt gamla jag, var något jag inte gillade speciellt mycket. Okej, jag gillade den sista saken väldigt mycket, men det var inte jag... 

- Hej igen, sa Harry som plötsligt satt ute på sin balkong.
- Hej Harry, sa jag och log.
- Är du ny här?
- Ja. Jag och Oliver kom hit imorse.
- Och Oliver är?
- Min bror. Eller, inte min riktiga bror. Vi har liksom inte samma föräldrar eller något, inte ens samma släkt, men han är som min bror. Fast mina föräldrar såg honom som sin egna son, så han kanske är min halvbror eller något.  

Harry skrattade lågt.

- Hur gammal är du? frågade han sen.
- Fyllde 17 i mars, sa jag. Du då?
- 18.

Tystnaden föll och jag beundrade solnedgången.

- Det är så vackert! suckade jag och log.
- London på kvällarna är vackert. Vart flyttade du ifrån? USA? För det förklarar din dialekt.
- Los Angeles. Du är härifrån ellerhur?
- Ja, eller... Jag är född i Cheshire, men flyttade hit förra året.
- Kuligt!
- Kuligt?
- Kuligt.

Han skrattade igen.

- Vi kör tio frågor, sa han.
- Okej. Du börjar, sa jag och log smått.
- Var är du född?
- Madrid, Spanien.
- Vad är hela ditt namn?
- Cherelle Imogen Lacee Chambers. Fast kalla mig inte för Cherelle, utan för Cherry eller Charlie. 
- Chambers? Det heter vår managers flickvän i efternamn.
- Kuligt.
- Cherry? hörde jag Ellens röst inifrån lägenheten.
- Jag är på balkongen Elle! kvittrade jag.

Hon log när hon såg mig, ett leende som aldrig nådde ögonen. Hon kom ut på balkongen och Harry rynkade pannan.

- Elle? frågade han.
- Hej Harry! Jag måste tyvärr få stjäla Cherry i några minuter, sa hon och jag följde med henne in i lägenheten.
- Vad är det Ellen? frågade jag.

Hon gav mig en medlidande blick och började prata.

Olivers perspektiv:

Han såg hur dörren smällde igen när Cherry gick till deras lägenhet. Han drog en djup suck och vände sig mot Ellen och Jim.

- Jag måste prata med er om en sak, började han.
- Är det om Cherry? frågade Ellen.
- Delvis. Jag har alltid stått vid hennes sida, men jag vet inte om jag klarar det längre... Hennes depression kommer snart smitta av sig på mig!
- Så du kommer bara lämna henne? Du är hennes klippa Oliver, utbrast Ellen.
- Det är precis varför jag måste gå. Hennes terapist sa att om hon har någon chans att bli henne själv igen så måste hon göra saker som hon gjorde innan dem dog. Jag ger henne för många minnen om hennes familj. Hon kommer aldrig kunna gå vidare om jag finns i hennes liv just nu. Förstå mig inte fel, jag älskar Cherry. Men det här är för hennes bästa. 

Jims grepp om Ellens axlar hårdnade och hon kollade ner. 

- Du kan ha rätt Oliver. Men tänk om du inte har det! Det kommer knäcka henne ännu mer.

Hon hade en poäng. Det hade Oliver inte tänkt på innan, tänk om hon blir sämre då. 

- Vi måste pröva. Om det inte fungerar efter några månader kommer jag direkt. Jag vill bara Cherrys bästa, sa han. 
- Okej, sa Jim. Vi måste pröva. 

Oliver nickade och kramade dem hej då. Hans väskor var redan packade och biljetten hem, bokad. Varför han hade följt med henne till London visste han inte ens.  
Han drog ett djupt andetag och började gå mot utgången av byggnaden.

---

Ooooh! Hur kommer detta gå!

När Cherelle äter sina tabletter kommer hon bli som en helt annan person; som hon var innan hon fick bipolär sjukdom. Vilket kommer få stora konsekvenser later... Just sayin.
Jag är inget pro på bipolär sdm men I know the basics ;)

Resten av killarna kommer komma in snart! Kommentererea :D

var e var e var e var e skuggan? var e var e var e var e skuggan? var e var e var e var e skuggan?