Jag hade packat min väska förra veckan och den stod redo i ett hörnen på mitt rum. Imorgon klockan 9 skulle jag vara på parkeringen utanför arenan som vi gjorde audition in, den skulle ta alla femtio deltagare till hotellet som vi ska bo på under bootcamp, och eftersom jag bodde i Oxford som ligger två och en halv timme ifrån London, så behövde jag stiga upp sex. (-.-)

Under de två veckor som gått hade jag spenderat den mesta tiden med min familj, Haley och Chelsea. Jag skulle ju inte få se dem på ganska länge. Om jag gick vidare från bootcamp, så återstod Jugdes Houses. Då skulle man sjunga inför sin mentor i hans/hennes hus.

Om man gick vidare från Judges Houses så gick man vidare till Live Finalerna. Alltså att man sjöng live inför hela Stor Brittanien OCH Irland. Läskigt...!

Min mobil pep till. Chelsea...

Jag flinde och knappade in ett svar.

Jag gick nedför trappan och hörde att de andra var på baksidan. Amber solade, Matthew läste tidning i hammocken och Lillian pysslade i sitt välskötta 'blomsterland' som hon kallar det.

- Jag drar ut och träffar Hales och Chels, sa jag och log.

- Okej, det är middag runt fem, sa Matthew.

- Var hemma då, sa Amber allvarligt men man hörde hennes lekfullhet i rösten.

- Okej mamma, flinade jag och gick in igen.

Amber var lite speciell. Det tog ett tag för mig att fatta hur hon fungerade. Hon är oftast ironiskt (något som Lillian inte gillar), man förstår ibland inte när hon menar allvar eller när hon skojar och hon är ganska... hur ska man säga det... hon tror att hon är jätte rolig men jätte tråkig.. hon gillar uppmärksamhet... Liksom "center of attention". Amber var jättesnäll, platinablond, ljusgröna ögon, modell lång, smal, hennes ben var att döda för...

Har aldrig riktigt känt mig söt när jag är runt henne, men hon är som min syster och jag älskar henne så mycket!

Jag gick in i hallen och drog på mig mina röda converse, tog min mobil och gick ut genom dörren. Det var en solig dag och man hrde fåglarnas kvitter. Ungefär som i filmer, ni vet när man stiger ut genom dörren och då är det en perfekt filmbörjan. Förlåt, mina tankar svävar iväg...

- God dag Miss Hayes, sa granntanten Mrs Heavens.

- God dag! sa jag och log.

Jag gick nedför de tre trappsteg upp till vårt hus och började gå till parken. Det var min, Chelseas och Haleys speciella plats. V i träffades där för första gången. Jag kommer ihåg det som om det var igår.

Jag hade precis flyttat till Oxford och jag satt på en utav parkbänkarna. Plötsligt så fick jag en fotboll i bakhuvudet och såg att Chelsea stod längre bort och försökte se oskyldig ut medans Haley fick springa och hämta bollen, samt säga förlåt. Sen dess har vi varit bästa vänner. Det var så fortfarande. Chelsea var lite som trubbelmakaren och Haley fick fixa allt för skolan älskar henne. Chelsea däremot, gillar inte skolan och skolan gillar inte Chelsea.

Jag skymtade dem på den lilla planen med mål på varsin sida. Chelsea höll på att trixa med bollen som ett proffs och Haley satt ned i gräset. Jag gick fram till dem och log.

- Hej gurlies! sa jag och kramade dem.

- Hej Abi! sa dem.

- Hur känns det? Är du nervös? frågade Haley.

- Nja, lite kanske. Försöker att inte känna efter så mycket, sa jag och log ett ansträngt leénde.

Egentligen så flög fjärilarna omkring i min mage som om det var tredje världskriget där inne.

Inte en skön känsla... Just saying...

*

Senare samma dag på kvällen satt jag bänkad med Lillian och Matthew framför Britain's Got Talent finalen. Amber var ute med kompisar och jag kunde inte gå ut. Om jag tog ett steg till utanför huset skulle jag nog spy av nervositet.

Jag hängde inte med i finalen utan mina egna tankar snurrade runt i mitt huvud. Justin hade ringt mig för att 'peppa' mig. Men han gjorde det bara värre...

'Tänk att publiken är naken eller något!' 'Spy inte bara, då får du flytta tillbaka till Kanada.' Han älskade verkligen att reta mig...

- Jag går nog och lägger mig nu, sa jag till dem och gick uppför trapporna.

Jag borstade tänderna och drog på mig min pyjamas. Sen kröp jag ned under täcket i min säng och lät sömnen ta
över.

Mitt alarm ringde klockan sex och jag klickade av det med en suck. Idag börjar det... Jag stapplade ur sängen och drog på mig någorlunda hyfsade kläder. Inte för uppklätt, men ändå inte för slappt. Jag drog på mig ett grått urtvättat linne (älskar det!), ett par ljusa avklippta shorts tidigare jeans, mina svarta boots och ett halsband. Håret lät jag hänga i mitt morgonrufs och jag tog min röda mönstrade väska som jag fyllde med b.la dator & tillbehör, iPod m.m.

- Abi! Vi måste åka nu! Vi får äta frukost när vi kommer fram, ropade Lillian från nedervåningen.

- Okej, ropade jag och sprang nedför trapporna släpandes på den stora resväskan.

- Bra, vi lastar in den här och sen åker vi! sa Matthew.

- Okej, sa jag och log.

Jag sa ett sista farväl till huset och Amber och sedan körde vi iväg.

-

Vi kom fram exakt kvart i nio. Trafiken var hemsk. Matthew svor gång på gång och skällde på att det här var skälet varför de inte bodde i London.

Vi hoppade ur bilen och jag blev mottagen av fans och paparazzis.

Jag ignorerade dem och vi lastade ut min väska från bilens baklucka. Jag sa hej då till Lillian och Matthew och började gå mot bussen. Jag kände inte något riktigt än så jag höll till lite för mig själv.