Hand On Heart, Chapter 3 - Tout Ce Temps

Previously: "Mum! You just have to ruin everything don't you?! You called in the middle of my date! Also, you don't know anyone who owns a freaking Porsche! Or have you won the lottery or something? I really don't understand this bullshit-tery!"

 

Under min långa dialog hade jag hunnit ta av mig min kappa, slängt väskan på hyllan i hyllan. Skorna lät jag sitta på eftersom dem var alldeles för komplicerade att ta av. Jag drog en hand genom håret och gick med snabba fötter in i vardagsrummet. 

 

"Oh shit, you have company! I'm so sorry...! I am..- What the...?!" jag stirrade chockat på synen framför mig. "Am I on Punk'd or something?!" 

 

Framför mig satt prins William och hans fru, Hertiginnan Catherine. Holy flabberghast...


Lux perspektiv:
 
"I repeat. Am I on Punk'd?" upprepade jag och stod blixtstilla. Inte ens en tornado skulle få mig ur balans. Kommer ni ihåg den delen där jag sa att prinsen av England och hans fru satt i mina hippie-föräldrars vardagsrum? För det gjorde dem. De satt och stirrade på mig. Ärligt talat visste jag inte ifall jag skulle buga eller niga, skratta eller gråta. Kanske både och? Men varför sitter dem här?! "Please, I am not very comfortable in this position. I suppose neither of you two are, so would you be angels and tell me what is going on?"
"Of course," sa prins William. "Um... We are sorry to barge in at this late hour Mr and Mrs Stevens, but the matter is very urgent."
"Oh we know it is," sa mamma och man hörde på rösten att hon var nära tårarna. "We understood immediately when you called."
 
Jag tittade chockat på min mor som pratade med prinsen av England utan någon nervositet. Det var som om hon pratade med granndamen Mrs Trinity.
 
"Tell her William," sa Catherine bakom honom. Hon tittade på mig med tårögda och nyfikna ögon, något jag var ännu mer förvirrad över. Varför var hertiginnan av Cambridge tårögd över att se mig? Varför förstod alla förutom jag vad som hände?! "She has got to know."
"Well..-" började han och Catherines hand slank fram på hans axel. "It's a long story, honestly I have no clue where to start. This will sound really unbelievable, but you have to remain calm."
 
Lugn?! Hur kunde jag vara lugn när han pratade som om någon hade dött. Jag ville bara slå till honom tills han hade berättat.
 
"Catherine and I met in college," började han. "We weren't too fond of each other in the beginning, but we ended up dating anyways. Then, one evening, we... Um... we-uh...."
"For God's sake, we slept together," utbrast Catherine och han tittade irriterat på henne. "What? You were stuttering. Yes, so I ended up pregnant, sophomore year, in 1989."
"Wait... No... Tha- that can't be... What are you saying... I-" Nej. Kunde jag bara försvinna? Jag kände illamåendet välla upp inom mig. Sakta satte jag mig ner på soffkanten och bet tillbaks tårarna. Hur kunde de bara säga något sånt här efter 24 år?!
"Yes. It's true. When we told the royal court about the circumstances, they despised both of us. They made us swear to never mention it to anyone, and to give the baby away once it was born. The proceedings were made quietly, the media never speculated anything about it."
"So I've been living a lie?" utbrast jag rasande. "Apparently, I'm your daughter, and am only informed about this now? Bloody hell... I've been living with my 'parents' my entire life, and now I find out they're not the real ones?! After 24 bloody years! Not two, but 24!"
 
'Mamma' såg så skör och liten ut när hon grät. Speciellt nu när hon stod lutad mot 'pappa', iklädd sina färgsprakande kläder.
Även fast jag var rasande på alla vuxna som stod framför mig, förstod jag vart det kom ifrån. Vid 18 års ålder hade jag inte heller velat bli satt i rampljuset som "prinsens älskarinna". Men hur vågade dem ta kontakt med mig så här långt efter?!
Jag hade tyckt att jag inte var det minsta lik någon av mina föräldrar i hela mitt liv. Varken personlighet eller utseende. Jag var frispråkig, otålmodig, hade hett temprament och var spänd dygnet om. Mina föräldrar var den totala motsatsen. De hade inte förmågan att varken stressa eller skälla på folk.
Nu när Catherine stod framför mig, såg jag verkligen likheterna. Det var som att se en äldre verision av mig själv, även fast kvinnan framför mig var min biologiska mamma, kändes hon som en främling.
 
"Only to cure my curiosity. What is my full name? I guess Lux isn't particularly... royal." sa jag med armarna i kors och avbröt den tunga tystnaden.
"Lux has always been my favorite name, so that's what we named you," började Catherine och log smått åt min förra mening. "But - of course - the court didn't approve. Your full name is Margaret Luxette Elizabeth Catherine Windsor."
"Luxette...? Really? Wouldn't expect anything else though," fnös jag. "Well... In the future, what do you expect of me now that you've told me?"
"We would love to get to know you, Lux." sa prins William med ett leende. "You are our daughter after all."
"You're not my parents," fnös jag och vände mig mot honom. "You seriously can't crash into my life at the age of 24 and suppose I'll accept it just because you're royal and famous?! News flash; That fact won't do much to me.  don't know you! Any of you."
 
Med det tog jag mina saker och kastade mig ut ur dörren.
Tankarna strömmade in i mitt huvud. Hur jag hade tappat all min självkontroll när jag gick med på att gå på dejt med Gideon. Men framförallt tänte jag på hur snabbt ens liv kan ändras. Erkännandet tog bara några minuter att sjunka in, och tydligen var jag dotter till prinsen av England och hans fru. Vilket gjorde mig till.... prinsessa. En riktig prinsessa.
Jag stannade till i min raska takt och stirrade chockat ut över den livliga gatan. Precis här stod prinsessan av England, och de hade ingen aning. Vad fan, för tio minuter sedan visste jag inte ens själv!
Jag fick upp farten igen och skyndade mig vidare till tågstationen med ett dimmigt huvud.
 
http://media.tumblr.com/tumblr_m9i25vneN31rdxbllo1_500.gif
 

Min största fråga nu var: vad skulle hända med mitt liv? Mitt liv som jag var van vid. Att gå till skolan, att plugga minst två timmar varje kväll. Skulle jag få bo med Aaron fortfarande?
Aaron.
Hur skulle Aaron reagera? Han var lagom kändiskåt för tillfället, hur skulle han bete sig om han fick reda på min hemlighet? Jag var tvungen att berätta, han skulle få reda på det så småningom. Han var ingen man ljög för.
 
Åka tunnelbana på kvällen var jag van vid. Då bara de korta fem minutrarna det tog inom Londons stationer. Från Harlow till London tog det en och en halv timme. Min mobil var död sen länge och därför satt jag och repeterade dagens händelser i mitt huvud.
Vad skulle jag göra med Gideon? Hur skulle jag kunna förklara för honom att jag inte hade någon aning att jag, faktiskt, var en prinsessa. Det kändes fortfarande overkligt att kalla sig själv för prinsessa.
Prinsessan Luxette Windsor.
Nej. Inget jag skulle bli vänja mig vid i första taget.
 
Timmen gick über-långsamt, men tillslut anlände jag till slutstationen och gick av snabbt. Jag fångade en glimt av min reflektion tågets fönster som snabbt susade förbi och jag flämtade. Den kvalmiga luften hade fått mitt, då, plattade hår att svälla upp till en stor lockig röra, så jag hade satt upp det i en rufsig knut när jag väntade på tåget. Man kunde säga att jag hade sett bättre ut. Till min stora besväran såg jag att Gideons jacka fortfarande hängde runt mina axlar. Hur skulle jag ta mig ur denna? Jag kunde inte storma in på lektionen och räcka honom hans jacka, det skulle göra för många skeptiska. Speciellt Lynne Neelson som var skvallertanten nummer ett i min årskull.
Var det karma? Förtjänade jag detta 'straff'? Jag kanske var lite för ärlig ibland, kanske lite för osocial, men hey. Jag var bara människa. Tydligen en kunglig sådan också.
Jag fumlade upp nycklarna ur krukan som satt precis bredvid vår ytterdörr. Förde den med skakiga händer in i låset och öppnade. Det första jag hörde var ett par av fötter som sprang från vardagsrummet till hallen. En rödgråten Aaron tittade skärrat på mig.
 
"Where the fuck have you been?!" röt han med en grötig hals. Jag rynkade pannan medan jag tog av mig jackan och la ifrån mig nycklarna på den lilla hyllan i hallen. "Do you realize just how worried I've been?! I've called you atleast fivehundred times! I was starting to think he'd kidnapped you and raped you senseless-!"
"Whoah!" avbröt jag och omfamnade honom i en kram. Hans armar kröp runt min smala midja i ett stenhårt grepp medan han tårade ner min axel. "My battery died while waiting for Gideon to arrive."
"Speaking about the devil, how did your date go?" undrade han och släppte greppet men tog tag om mina händer. Snabbt drog han in mig längre in i lägenheten och in i det ljusa. I tankarna tänkte jag alla svordomar jag kunde. Egentligen hade jag tänkt mig att han hade somnat sen länge, då skulle jag kunna fixa till mitt fågelbo till hår och mitt utseende generellt. Han skulle ana det värsta... Åh nej, han gav mig den blicken. "Luxie...? Looks like someone got shagged?"
 
Han stirrade på mig med ett stort flin på sina läppar, och jag gjorde allt jag kunde för att inte slå till honom. Mitt temperament höjdes direkt när någon retade mig.
 
"I did not." morrade jag och försökte ta mig ur hans grepp.
"You so did."
"No, Aaron I need to tell you-"
"That you shagged him?"
"NO you imbecile-"
"Yes, you did."
"Can you please shut the fuck up?!"
 
Han tittade storsint på mig. Troligen för att jag aldrig använde såna stora svordomar. Personligen tyckte jag det var oförskämt, men denna incident visade ännu en gång hur mitt temperament tog fram det sämsta inom mig. Från vem utav mina nya föräldrar jag hade ärvt det visste jag inte. Och jag hatade det. Något som fick upp mitt temperament ännu mer.
 
"You look as if you're about to burst." sa Aaron som visste om mitt heta humör mycket väl. "This isn't Midsomer Murders. Deep breaths, Luxie."
"Something happened tonight," sa jag med en ansträngd röst. Jag fokuserade på mina andning som Aaron sagt. "Something really.... abnormal. I need you to believe me right now."
 
Jag tittade honom i ögonen och lät min tuffa fasad falla. Om det var någon jag litade på med hela mitt liv var det Aaron. Svag var jag inte, därför var jag så; tuff utsida, mjuk insida basically. Tårarna började bränna bakom ögonen och jag lät de första tårarna sakta rinna nedför mina kinder.
 
"Wow, something did happen." mumlade Aaron och något blixtrade till i hans ögon. "If that Gideon in any way did something to make you this... vulnerable. I'm going to castrate him, ship him of to Somalia and let the pirates take him in their custody!"
"No, not Gideon, he- was... perfect. But my mom called me during dinner..."
 
Så jag berättade allting för honom. Hela historien, inklusive alla detaljer. Från när jag sprang in i huset, till jag sprang ut med denna nyhet på mina axlar.
Aaron hade ett ansikte som var uttryckslöst. Dock kunde man se hur chockad han var i hans ögon. Jag avslutade händelserna och en tystnad föll över oss. Varför sa han inget?! Trodde han inte mig? Om han bara kunde bryta den hemska tystnaden. 
Han öppnade sakta munnen.
 
"Luxette...? Really?" mumlade han och jag himlade med ögonen och slog till honom över bakhuvudet. "I'm just so... Dunno... Gobsmacked?! You're a fucking royalty and have had no clue your entire life!"
"How would I know?!" påpekade jag och la armarna i kors. "My parents... or... my old peers I suppose, wasn't planning on telling me."
"But why did you just run away?"
"I'm hurt. I thought they trusted me more than that."
"But see it from their perspective. They must've been thinking about it, feeling guilty for twenty-four years."
"But I deserved to know! That's what making me angry. But I overreacted didn't I? I should go back... Apologize."
 
Tårarna rann envist nedför mina kinder igen och jag torkade ilsket bort dem. Innan jag hann Aaron använde sig av sina muskler att lyfta mig från min plats i soffan och ner i hans knä. Jag försökte ta mig loss men förgäves. Han var för stark. 
 
"It's too late now," sa han och jag himlade med ögonen. "You'll have to do it tomorrow."
"But I have poetry tomorrow... Poetry...? Shit! I have an essay that's due tomorrow! I have to get started..-"
"Lux.." avbröt Aaron.
"I can't fail this essay, the term is almost over, the degrees are about to-"
"Lux, please-"
"Let go of me, I have to...-"
"Lux bloody Stevens! Or... Windsor that is.. Don't fucking think so much! Forget about that stupid essay, school, today's events and go to bed."
 
image
 
Go to bed.
 

"Cuddle?" mumlade jag men det kom inte ut mer än en viskning. Jag kände hur trött jag egentligen var. Trött, snarare utmärglad. Dränerad både fysiskt och psykiskt. Det hade varit en oerhört lång dag då jag längtade efter min säng. Aaron sa inget utan bar upp mig och lyfte in mig i sovrummet. I stunder som dessa ville jag ha en pojkvän. Någon som kunde hålla om mig om kvällarna, någon som kunde trösta och bara vara med mig.
Jag suckade och lugnade genast ned mig när jag hörde Aarons hjärtslag. Jag somnade inom tio sekunder.


Don't you just love Aaron? I doooo....!
 I'm hopeless....... I know. Men här är kapitlet! Rätt så nöjd iaf :) Har inte läst igenom, så I apologize beforehand om det finns några mistakes. 
Adioza mannar! :)
Oh, btw! Tout Ce Temps=All This Time (i hope haha...)

Hand On Heart, Chapter 2 - L'Enfer Et Moi

Väl uppe i lägenheten svirvlade tankarna tillbaka till den mystiske, halvnakna, mannen. Han var bekant, det kändes som att det hade något med Aaron och göra, men kunde inte komma på varför. Det var något med hans gröna ögon. Äsch, det kanske var en utav hans modellvänner eller något.
Jag lämnade ämnet snabbt och hoppade ner i soffan. Ja, mina fötter värkte efter en lång dag i flip-flops. Dem var liksom inte idealskorna. Jag stängde ögonlocken sakta och somnade genast.

Lux's perspektiv:
 
"He's ringing me! What do I do?!" skrek Aaron förfärat och tittade på sin telefon som om det var en giftsgroda som skulle döda honom när som helst. Det hade gått en månad sen Zack hade brutit mellan dem, och saker började sakta bli bättre bland Aarons känslosamma kurva. Men som Aarons bästa vän märkte jag att han uppenbart fortfarande påverkades. Hur ofta hörde jag inte han ligga och snyfta i rummet bredvid mitt? Hur många gånger hade jag inte gått in och tröstat honom hela natten? Och jag var, ärligt talat, less på det.
"You answer it. That's what you usually do." påpekade jag och han himlade med ögonen. "That's it! You're a bloody pussy Aaron! I'm a tad tired of your fussing around, pick it up or I will do it for you!"
"You wouldn't dare-"
"Oh try me!"
 
Han gav mig dödsblicken och tog sakta upp sin ringande telefon och kraxade fram ett hallå. Hans gröna ögon tittade vädjande på mig och det var min tur att himla med ögonen. Aaron må vara en total diva, men i såna här situationer.
 
"Be fierce! You're mad at him!" visk-skrek jag. 
"Wha- what do you want Z-Zack?" frågade han med en skakig röst. "Meet me...?"
"No, don't give in Aaron! No matter how much you like that goddamn boy, you have got to be strong, fight the urge!"
"Okay... No, my place. I reckon Lux here would want to be a part of this- our conversation..."
"What?! You're giving in! That's the opposite of strong you bumhead!" fräste jag.
"Well... See you soon, I guess." sa han till telefonen och stirrade på mig med stora ögon. "Oh my God. What have I done?"
 
Jag skakade på huvudet och himlade med ögonen. Aaron var så feg att jag ville skaka runt innehållet i hans huvud tills han förstod vett. Han tittade blygt ner i soffan och höll sina händer i ett krampaktigt tag runt varandra. Han vägrade möta min blick.
 
"Well....," började jag och la armarna i kors. "What did I just witness?"
"Lux, before you say anything," sa han och satte sig bredvid mig. "I love Zack with my entire fucking heart, and I can't stand being without him!"
"But he cheated on you-"
"I know he did. But, I'm choosing to stay with him because of the things he did right and not leave him for the one thing he did wrong."
"Did you just quote The Vow?"
"What if I did...?"
 
 
 
Jag brast ut i fnissningar och han hängde snabbt på. Typiskt Aaron att sno citat från filmer då han var en såkallad filmnörd.
Han borrade ner sin panna i min axel och hans skratt vibrerade ut i min kropp. Har jag nämnt att jag var extremt kittlig?
 
"Stop it you knob," skrattade jag och puttade bort honom.
 
**
 
Aaron och Zack var officiellt ihop igen sedan en vecka sen. Lyckligtvis var det vara slutet på Aarons humörsvängningar, något jag innerligt älskade. Men samtidigt som jag ville klappa Zack på ryggen och säga att han har gjort rätt val, ville jag hellre kasta honom nedför en klippa. Jag såg Aaron som en lillebror, han var ju faktiskt tre år yngre än mig, och därför skulle ingen få göra honom något illa.
Men jag antog att dem fortfarande var hur sams som helst om man tänkte på ljuden som kom från Aarons rum... Fast vem var jag att lägga mig i. Jag hade inte haft en pojkvän sen jag var 16 år och då var det inte ens seriöst. Från det förhållandet förstod jag att det skulle bli en nunna av mig.
23 år fyllda och har aldrig riktigt kysst någon. Vilket skämt va? Man kunde säga att jag inte riktigt var flickvänsmaterial.
 Jag hade inte tid för en pojkvän, jag behövde lägga all min energi på skolan. Ifall jag skulle bli en framgångsrik jurist behövde jag ha toppbetyg. Toppbetyg fick man inte av att bara göra allting halvdant. Nej, det hade min matteprofessor Mr Andrews lärt oss i början av vår skolgång.
 
"I hope you lot haven't forgotten about your upcoming maths exam in two weeks. Fifty percent of your final degree in math is hanging on this test," sa Mr Andrews. Gideon Andrews. Den unga modellsnygga professorn som alla tjejer gick och fantiserade om. Okej, jag erkände att han såg bra ut. Men det fanns viktigare saker att tänka på istället för hur attraktiv han var. Visst, utseendet spelade en stor roll, men what about personligheten? Intelligensen? Fast det var väl bara jag som tänkte på sånt, och eftersom jag, inklusive killarna, var de ända som verkligen lyssnade på vad han faktiskt sa. Tjejerna satt och stirrade tafatt på honom. Femtio procent?! "I do hope you people take this seriously. Now, moving forward to cubic equations which should be as easy as a jigsaw puzzle for three year olds for you people now. And as you know, solving cubic equations is a neccessary part of solving the general quatric equation, since solving the latter requires solving its resolvent cubic equation."
 
Mr Andrews, eller Mr McHottyPants som vissa kallade honom, var - som sagt - väldigt ung, men en otroligt begåvad lärare.   
Lektionen flöt på och han gick igenom fjärdegradsekvationer som jag hade spenderat fem timmar kvällen innan att verkligen plugga in. Det slutade i ett sammanbrott och att gråta ut på Aarons axel medans han muttrade om hur mycket han hatade skolan. Matte generellt.
Hans föräldrar var högt satta ekonomer som ville att Aaron skulle gå i samma fotsteg. Dock hade han aldrig varit intresserad av teoriämnen, utan hade alltid varit en estet ut i fingerspetsarna. Inte nog med att Aaron stred mot sina föräldrars regler vad det gällde utbildning, han var även gay. När han kom ut för dem, kastade dem ut honom med en viss (massivt stor) summa pengar. Han bodde hos mig och mina föräldrar i över två månader tills vi hittade lägenheten i Soho och flyttade. Det var även då under den perioden han träffade Zack.
På grund av detta föredrog hans föräldrar Aarons äldre bror Troy som var en framgångsrik forskare vid ett universitet i USA. 
 
Lektionen var snabbt över och folk strömmade sakta ut ur klassrummet. Tjejerna stannade kvar och snackade lite med honom medan jag plockade ihop mina saker. Tystnaden föll över den stora aulan när de sista människorna hade lämnat salen. Jag tog några steg nedför trappan och landade på golvet. 
 
"Miss Stevens," sa professor Andrews. 
"Yes professor," sa jag. 
"Oh, do call me Gideon. I feel so old when everyone's calling me 'professor' or 'sir'."
"But you are a professor... Gideon."
 
Han log smått och placerade sina händer i sina fickor. Tystnaden föll över oss. Flirtade jag precis? Flirtade jag precis med min mattelärare?! Vad händer med mig? Hade Aaron rätt när han sa att jag behövde en pojkvän? Var jag verkligen så ensam? Även fast svaret var ja, hade jag ingen rätt att flirta med min mattelärare! 

NO WAY. 

"About the exam in two weeks Lu- Miss Stevens. I have no worries you won't be able to do exeptionally well on it, considering you've scored full score ever since I started here. Whatever you're doing, keep on doing it. It's working."

"Thanks prof- Gideon. I'll have to get used to calling you by your first name," sa jag och log. "Call me Lux.""Lux. Would you- uh- like to go out for dinner with me tonigt? I know it's really stupid for me to ask, but... I've been wanting to take your out for a date all year, so-"

"I'd love to," avbröt jag och blev genast chockad över mig själv. Varför var jag så framåt helt plötsligt? Varför accepterade jag att gå på dejt med min mattelärare?! Vad händer med mig? "I'll text you my adress."

 

Med det utrymde jag lokalen och påbörjade min väg mot tunnelbanan. Jag hann nog aldrig förstå vad jag hade accepterat, för när jag berättade för Aaron blev jag överöst med kläder. Allt ifrån klänningar till läderjeans. I början trodde han jag skämtade, men jag förstår honom såklart. Har inte haft någon som helst kontakt med det motsatta könet under den långa perioden vi hade känt varandra, sen helt ur det blå ska jag på dejt med min snygge mattelärare. 

Har jag sagt att han är min mattelärare?

 

Två timmar senare stod jag redo utanför min port och skulle göra vad som helst för att slippa denna dejt. Han hade inte sagt vart vi skulle åka, så Aaron valde en "simple, yet incredibly sexy outfit." som han sa själv. Inte för att den var speciellt sexig, ifall Aaron hade fått välja helt själv hade jag stått i bara underkläder med "shag me" skrivet på magen. Som tur var hade jag en stor röst i klädvalet och hade betydligt mer kläder än bara underkläder. Tack och lov!

Jag måste ha tänkt för mycket, för plötsligt kom Mr Andrews gående med ett leende på sina läppar. Hans sandblonda hår låg som vanligt ostyrigt på hans huvud, iklädd en vit skjorta och vanliga ljusa jeans.

 

image

 

"Hey," sa jag med en nervös ton och kände hur axlarna spände sig oerhört mycket.

"Hi," han lät förvånad när han äntligen stannade framför mig och pustade ut. "I wasn't too sure you'd actually be here."

"I may have been rather anxious about this date, but I would never leave one hanging. I reckon you have the wrong impression about me."

"Guess I'll have to find out your true self then."

 

Mina kinder intog en lätt röd nyans och han antydde med armen att vi skulle börja gå. Jag tackade mig själv för att ha valt balleriaskor eftersom jag märkte att längdmarginalen mellan oss inte var speciellt stor. Man såg antydningarna till massiva armmuskler under de uppkavlade skjortärmarna och jag iakttog honom diskret.

 

 

"So I accidentally stabbed him in the foot, with a scissor!" fnissade jag och Gideon brast ut i skratt. Han hade tagit mig till sitt favoritställe på Piccadilly, Italienskt. Vi hade precis ätit färdigt vår dessert och satt för tillfället och pratade. Nervositeten hade övertaget om mig i början av kvällen, men jag slappnade av mer och mer efter lags.

"Aaron seems like a lad! Depending on everything you've put him through." flinade han och jag gjorde en grimars.

"What can I say... I'm really clumsy."

"Tell me more about yourself. Do you like poetry..-"

"I adore poetry." Gideon tittade med en oläslig blick på mig och log smått. Det där leendet gjorde att fjärilarna i magen fladdrade hejvilt. Han särade på sina läppar och började berätta.

"How oft, when thou, my music, music play'st,
Upon that blessed wood whose motion sounds
With thy sweet fingers, when thou gently sway'st
The wiry concord that mine ear confounds,
Do I envy those jacks that nimble leap
To kiss the tender inward of thy hand,-"


"Whilst my poor lips, which should that harvest reap,
At the wood's boldness by thee blushing stand!
To be so tickled, they would change their state
And situation with those dancing chips,
O'er whom thy fingers walk with gentle gait,
Making dead wood more blest than living lips.
Since saucy jacks so happy are in this,
Give them thy fingers, me thy lips to kiss." avslutade jag och
tittade andlöst på honom.
"Sonnet 128. it's my favorite. William Shakespeare."
"Lux, I-"

Han avbröt sig genast när min mobil ringde och vibrerade häftigt.
Jag hoppade till och såg till min irritation att det var min kära moder som ville nå mig.
Jag tryckte på grön lur och muttrade ett irriterat "what?!"

"Lux, this is an important matter! I need you to come here, immediately."
"I'll be there."

Tonfallet var inget att skämta med, så jag la istället på innan hon kunde svara och
tittade generat upp på Gideon.

"Mum. Wants be for something. I am so sorry! Wasn't my intention."
"Hey, it's alright. What else are parents for?"

Jag log och reste på mig. Mina bruna ögon mötte hans blåa.

"I've had a really nice evening, Lux. I know I'm your teacher and all, but...
I really like you."
"I do like you too, but I have to go now. See you in class!"

Hemskt avslut! Hemskt avlsut, tänkte jag när jag skyndade mig ut ur resturangen.
Hemsk Lux.. Ugh!

 

"Mum! You just have to ruin everything don't you?! You called in the middle of my date! Also, you don't know anyone who owns a freaking Porsche! Or have you won the lottery or something? I really don't understand this bullshit-tery!"

 

Under min långa dialog hade jag hunnit ta av mig min kappa, slängt väskan på hyllan i hyllan. Skorna lät jag sitta på eftersom dem var alldeles för komplicerade att ta av. Jag drog en hand genom håret och gick med snabba fötter in i vardagsrummet. 

 

"Oh shit, you have company! I'm so sorry...! I am..- What the...?!" jag stirrade chockat på synen framför mig. "Am I on Punk'd or something?!" 

 

Framför mig satt prins William och hans fru, Hertiginnan Catherine. Holy flabberghast...


Tjäna! Helvetesvecka=OVER. Råkade lägga upp kapitlet halvklart, sorry... Men försökte fixa det men när det inte fungerade sket jag i det haha.... Så här är det hela kapitlet. Som ni ser kommer jag börja skriva rubriker på franska för det tycker jag är totally awesome.

L'enfer et moi = Helvetet och jag.


Hand On Heart, Chapter 1 - L'Introduisant

Lux's perspektiv:
 
image
 
Lux Stevens. 
Vem?
Jo, hon Lux som pluggar till att bli jurist på ett college i centrala London och jobbar deltid på Abercrombie & Fitch. Hon som inte har någon pojkvän utan bor med sin väldigt speciella, väldigt gay, bästa vän Aaron Terrence i en tvåa i Soho, London. Den tjejen som alla vet vem det är. Hon som har perfekt hår, perfekta tänder och kropp men aldrig skulle använda smink själv . Hon som inte vet vad hon vill bli. Hon med hippieföräldrar i Harlow utanför London. Hon som älskar all typ av litteratur och poesi. Den där Lux.
Jag alltså.
 
Och jag var väldigt sen. Inte nog med att Aarons pojkvän sedan tre år, precis hade gjort slut med honom så det blev ett filmmaraton med minst fem tjejfilmer och Ben & Jerry's. Den enda nackdelen var att jag hade en uppsats som debatterade om ifall dödsstaff var något man ifrågasatte, så jag satt uppe till klockan fem, hann sova två timmar för att missa bussen och snubbla in till lektionen. Så hann jag sminka mig? Sätta upp håret i en normal frisyr? Klä på mig matchande kläder?
Nej.
Man kan säga att jag har sett fagrare ut. Så på grund av nämnd sömnbrist, somnade jag regelbundet under professor Burns lektion om olika sorters juridik. Kort: juridik.
 
"Miss Stevens?" sa professor Burns. "You're lucky you are the best student of your year, since this is the second time you've fallen asleep this class." Den äldre kvinnan höjde ett ögonbryn och tittade skeptiskt på mig. När man möter henne för första gången är man livrädd men när man lär sig att hon inte är så sträng som hon ser ut, blir hon genast lite snällare. Notera att jag sa lite.
 
 
"I'm sorry professor," sa jag generat. "My roommate made me stay up all night. He's going through a tough time at the moment."
 
Hon tittade på mig med ett oläsbart uttryck, men jag kunde svära vid att jag såg ett minimaliskt leende. Första gång för allting eller hur? "This was the last time you slept in my class, is that clear miss?"
"Clear as the Thames river." svarade jag snabbt och fnissningar spred sig genast runtom i klassrummet. Då slog det mig. Tempsen floden var svart och smutsig som natten. 
Good job Lux.
 
**

"That woman sounds like a troubled soul. Just like mine is at the moment..." muttrade Aaron. Hans läppar var riktade neråt och han putade lite med underläppen. Urgullig. Han petade i sin sallad som han precis hade fått in medan jag åt som om jag aldrig hade sett mat förut. Jag hade tagit upp samtalsämnet om min kära professor Burns, nu kunde han inte sluta prata om sig själv.
Typical Aaron.
"She's missunderstood. Everybody takes her for being a strict old hag, but I actually made her smile today! It was of course microscopical but still...-"
"I can't take this anymore Lux!" avbröt han mig på gränsen till tårar. "I love him, but Zack cheated on me with some american douche!"
 
Jag himlade med ögonen och tog en till tugga av min Ceasar-sallad. Jag älskade Aaron av hela mitt hjärta, och även fast den supersöta, hjärtskärande bilden av honom helt ledsen gjorde mig helt sorgsen, hade jag haft den bilden på min näthinna i 28 timmar nu. Man blir trött efter ett tag.
 
"You sir, are overreacting!" sa jag och pekade min gaffel mot honom.
"Overreacting my ass! You would understand if you had suffered a real heartbrak, miss I've-never-had-a-boyfriend."
"You know I take my studies seriously! I have no time left for boys."
"And you know I'm starting to think you're a lesbian."
 
Hans uttalande chockade mig så mycket att jag nästan spottade ut innehållet i munnen. Jag kved en svordom i hans håll och han bara skrattade.
Innan jag förstod att han var in fact gay var jag verkligen intresserad av honom. Jag menar, vem skulle inte falla för hans ljust blåa ögon, halvlockiga hår, muskulösa kropp och vackra leende? Det var exakt det jag gjorde och sen dess har jag legat lågt på killfronten då jag tydligen alltid gillar 'fel' killar.
 
"My boss told me he needed someone to work parttime tomorrow morning considering Amber just quit." sa han och tittade menande på mig. Åh, fan heller!
"Ah hell no! Why would I want to work for a brand that doesn't even make real L sizes?! Shove that offer up your bum!"
"You earn eighty pounds per hour."
"Consider the offer taken."
 
**
 
Vilket var varför jag var i denna grotta nu. Varför tackade jag ens ja?! Du vill ha pengarna, du behöver pengarna, intalade jag mig själv.
Men var det värt det eftersom jag gick runt i en minikjol och ett linne som knappt täckte något. Jag hade på mig flip-flops. Flip-flops på ett jobb! Inte nog med att det gick runt halvnakna män som jobbade här vilket gjorde mig helt galen inombords utan affären var bombad med parfym av olika sorter; det fanns inget syre i hela lokalen. Ljus fanns det heller inte inte heller en lugn plats då musik strömmade ut ur högtalarna på högsta volym.
Jag kände att jag skulle svimma när som helst.
Så här en onsdagskväll var det inte mycket folk i affären. Bara några föräldrar som köpte lite födelsedagspresenter till barn och nån enstaka asiatiskturist som fotade gärnet i den spektakulära affären som jag råkade avsky. Den representerade att alla tjejer skulle vara modellsmala och se ut på ett sett, eller att inte ha en rumpa alls för att komma i "size zero" shorts.
Idiotiskt.
 
"Lucia, we need you over here!" ropade en av tjejerna som jobbade här. Hon var iförd ett par kortkorta shorts och ett linne där man såg hela bh:n. Bra förebild...
"It's Lux," muttrade jag och gick mot henne. Hon höll på att plocka upp en hög med jeans som hon sedan dumpade i min famn.
"We're running out of guys in the boys area, so could you be a babe and leave these pairs of jeans there? Thanks."
 
Hon avfyrade ett vinnande leende och vände tvärt på klacken och struttade iväg med sitt blonda hår svängande. Jag morrade och försökte hitta iväg till den betydligt mindre killavdelningen. Sakta memorerade jag hyllorna för olika storlekar och typer av jeans. Jag hörde små otydliga "help" någonstans. Jag rynkade ögonbrynen och gick efter rösten. Den ledde mig till omklädningsrummen där det stod en halvnaken kille. Inte en till!
 
"Help- Oh, hello," sa han och spände fast sina gröna ögon i mig. Han ögnade mig uppifrån och ner, kunde säga att jag gjode exakt samma sak bara att mina ögon fastnade på hans överkropp. Han var lång och slank i form och på hans mage såg man tydliga magrutor. Min blick fastnade sedan på hans ansikte. Gröna ögon, rosa läppar, en vit tandrad som han flashade för tilfället och smilgropar. Smilgropar. "Like what you see?"
"Don't flatter yourself," sa jag och gömde mina rosenröda kinder. "You wanted help?"
"Right, yes. I wanted someone's advice. From a lad most preferably, but you'll do. Now, do you think they are too tight."
"No. Slim jeans are way hotter than baggy ones." sa jag ärligt och lutade mig mot väggen bredvid mig. Vi var ensamma på hela killavdelningen förutom någon tjej som jobbade här som inte tog någon som helst notis om oss. "What do you think?"
"I didn't know. That's why I needed your help babe." flinade han och jag rodnade djupt.
"Was my help even to your use then?"
"Oh indeed. You helped me a lot."
 
Med det himlade jag med ögonen och vände på klacken. Jag hade fått nog. Det var nog med den dunkande musiken, jag hade inte tid för outhärdliga testosteronpojkar, plus att jag hade ett prov att plugga till. Inte vilket ämne som helst utan om skillnader och likheter mellan olika sorts jurister. Vilket var många och skulle ta mig för evigt att skriva...
Jag orkade inte ens leta efter Aaron utan tog min väska och utrymde affären. Jag hindrade mig själv från att sjunka ner på marken och lyssna på tystheten, utan började gå den tio minuters långa promenad till vår lägenhet.
Att skaffa ett jobb stod högt upp på min lista av saker som behövde göras. Även fast Aarons överdrivet rika föräldrar hjälpte till att betala hyran, ville jag känna mig delaktig men det var inte lätt när professorerna dumpade stora prov och uppsatser på mina axlar. Aaron jobbade som sagt på Abercombie & Finch...? Något sånt hette det i alla fall, och tog ett och ett annat modelljobb ibland. Ironiskt va? En modell som jobbar för en modellkedja. Men är man snygg så är man.
Suck.
 
"Oh sod off!" muttrade jag irriterat när jag kände dropparna falla ner på mitt ansikte. Regn var inget jag var ovan med, egentligen älskade jag regn men idag var en dålig dag. Det kände jag på mig. Aaron började morgonen med att bryta ihop på grund av Zack och att bränna frukosten vilket resulterade i att jag fick äta flingor. Det mättade inte min mage kan jag säga.
Jag drog fram min kofta ur min tygväska och höll den som ett skydd över mig. Ifall regn träffade mitt hår skulle det burra ihop sig till en stor lockig röra. Jag började springa de sista metrarna så jag kom fram till porten snabbare.
Väl uppe i lägenheten svirvlade tankarna tillbaka till den mystiske, halvnakna, mannen. Han var bekant, det kändes som att det hade något med Aaron och göra, men kunde inte komma på varför. Det var något med hans gröna ögon. Äsch, det kanske var en utav hans modellvänner eller något.
Jag lämnade ämnet snabbt och hoppade ner i soffan. Ja, mina fötter värkte efter en lång dag i flip-flops. Dem var liksom inte idealskorna. Jag stängde ögonlocken sakta och somnade genast.

SORRY FÖR DEN LÅNGA VÄNTAN! HAR EN HELVETESVECKA JUST NU I SKOLAN MED PROV OCH BAJS. AJA, MEN FÖRSTA KAPITLENA ÄR ALLTID TRÅKIGA. Iaf för mig haha... Men historien kommer starta, men vill inte skynda på för mycket, plus att nu har ni fått sett en/två dagar ur Lux's liv. Kommer bara skriva i hennes perspektiv.
AJA, hoppas ni gillar det!
/M

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu