Abigail's perspektiv:

- Hej och välkomna till dag ett av bootcamp! sa programledaren Dermot O'Leary. Idag kommer det mest handla om dans, men ni alla få uppträda en improvisations låt till våra fantastiska domare också!

Det hördes jubel runt om i arenan som vi stod i. Jag och Cher kollade oss omkring. I detta tillfälle skulle tio par ögon passa bra så man inte missade något. 

- Tjejerna börjar direkt och sen killarna, sa han.

Dagen gick väldigt fort efter det. Jag sjöng 'Impossible' av Shontelle för att det en av mina favoritlåtar för tillfället, Cher sjöng 'Viva la Vida' av Coldplay. Jag hade börjat bli vän med Aiden från bussen, min bög-radar pep högt i mitt huvud när han började prata om Pradas vårkollektion med mig... Killarna sjöng sina låtar, sen började dansen. 

Några timmar senare så satt jag och Cher inne på vårt hotellrum; helt tömda på energi... Dansen tog slut på oss!
Imorgon bitti så skulle dem berätta resultaten, vilka som fick stanna, och vilka som fick lämna tävlingen...
Det skrämde livet ur mig. Min mobil ringde och jag var snabb med att svara.  

- Abi här, sa jag snabbt.
- Hej Gails! Det är Justin! sa hans glada röst.
- Justin?! utbrast jag. Den här tävlingen skrämmer mig!
- Haha! Men du, jag är i London för tillfället. Konsert ikväll! sa han och jag kunde höra hans leénde genom telefonen.
- .....Skojar du med mig...? viskade jag. 
- Nej! Jag är i London, möt mig nedanför ditt hotell om tjugo minuter! Jag måste gå nu, ses sen!

Med det la han på och lämnade mig som ett frågetecken/utropstecken. Var han i London..? Han kanske bara skämtade med mig? 

- Justin? Vem är Justin? frågade Cher med ett flin. 
- Min... ehum... kompis, sa jag undvikande.

Hon höjde ena ögonbrynet. Jag var väl inte världens bästa skådespelerska...

- "Justin?!", härmade hon mig i ett nasalt tonfall.
- Jag låter inte så där! fnittrade jag. Och ja, han är min kompis!
- Okej okej, sa hon och la sig ned i sin säng.

Jag kollade på klockan och såg att det hade gått fem minuter; jag rusade ur sängen och klädde på mig en enkel outfit. En vit slapp tröja, mina slitna shorts, mina svarta boots och några asseccoarer. Mitt hår satte jag upp i en slarvig knut som jag gömde under min svarta beanie. Jag slängde min väska över axeln och la ned mobil, notellnycklar m.m.

- Vänta inte på mig, sa jag till Cher och gick ut ur hotellrummet. 

Harry's perspektiv:

- Har du seriöst tappat bort vår nyckel Louis?! Och du är den äldre, suckade jag.
- Är himlen blå? sa han ironiskt som om det var det mest självklara i hela världen.

Jag flinade. Louis kunde man inte vara sur på!

- Kom vi går ner till lobbyn och frågar om en ny, sa jag och drog med honom till hissen.

Vi klev in i den och åkte ner till lobbyn. Jag kan inte fatta att jag hade kommit såhär långt! Jag gjorde en audition bara för att få se om jag var bra eller inte. 

- Kom nu daydreamer, sa Louis och vi gick fram till receptionen. 

Louis började direkt prata med receptionisten och jag började tänka igen. Men de avbröts fort när jag såg en tjej gå igenom lobbyn, försiktigt för vi får egentligen inte gå ut. Det var hon med den vackra rösten från bootcamp. Abigail tror jag... Hon kollade sig nervöst över axeln om någon såg henne. 
Hmm... jag skulle sätta på min jobbiga sida; jag skulle vänta på henne och sen ertappa henne med att hon hade gått iväg från hotellet. (Elakt skratt) 

- Tack så mycket, sa Louis och tog emot den nya nyckeln. Kom nu går vi.
- Nej, gå du i förväg jag kommer senare, sa jag och till min förtjusning hade hon stannat till. 
- Okej? Ses sen, sa han med en lite förvirrad röst. 

Han försvann bort till hissarna och jag sprang fram till tjejen. Hon stod och rotade i sin väska. 

- Vart är du på väg? frågade jag i hennes öra. 

Hon vände sig snabbt om och kollade på mig med en skräckslagen blick. Hon var lik någon... kunde inte riktigt sätta fingret på det. Hennes blå/gröna ögon var otroligt vackra, men de skrek nästan i panik.

- Ingenstans, sa hon fort. Vem är du?
- Harry, vem är du?
- Abigail. Alltså, jag skulle jättegärna stanna och prata, men jag måste.. vara någonstans, sa hon undvikande.
- Du vet att vi inte får lämna hotellet?

Hennes ögon smalnade och hon la armarna i kors.

- Varför bryr du dig? fräste hon.
- Woah! Jag frågar bara, du behöver inte vara sur! flinade jag.
- Jag måste verkligen gå! Berätta inte för någon, för då rakar jag av dina lockar i natt! väste hon och sprang iväg.

Jag skrattade lågt för mig själv. Hon kom inte undan så lätt, jag bestämde mig för att följa efter henne. Inte helt, men lite... Hon sprang ut på parkeringen och till en svart bil. En kille stod utanför och väntade på henne. Var det...? Nej det är omöljigt!!!

Abigail's perspektiv:

- Jag har saknat dig! utbrast jag och kramade honom. 
- Saknat dig med! sa han och log från öra till öra. Kom vi åker innan någon upptäcker oss. 

Vi hoppade in i bilen och Kenny körde iväg. Mamma, Scooter, Alfredo och Kenny satt i bilen när vi hoppade in. 
Jag hade saknat alla så mycket! Det var över fem månader sen senaste gången. Jag gosade upp mig bredvid mamma och vi åkta till en resturang någonstans i London. Klockan var fyra och sensommarvärmen gassade på oss. 

- Konstigt. Så här års brukar det regna, fnös jag.

De andra flinade lite mot mig. 

- Vad! utbrast jag. 
- Inget, bara det att du pratar så gulligt, sa mamma och flinade. 

Jag suckade men kunde inte låta bli från att le. Kenny parkerade och vi hoppade ur bilen.



Justin tog min hand fort och vi gick till resturangen; jag och Justin var tvillingar, vi höll hand och gosade jättemycket när vi var små. Hände även nu för tiden. Det var en italiensk resturang: min favorit!

*

Efter ungefär tre timmar så lämnade dem mig på hotellet. Jag visste inte när jag skulle få träffa dem igen, det var en gnagande känsla som ibland tog kål på mig. I början när jag flyttade till England så saknade jag dem konstant. Det var inte kul att inte bo med sin riktiga familj runt om sig. Men Lillian och Matthew var snabba med att se till att jag kände mig som deras egna dotter. Även fast Lillian var som en mamma för mig, så var det aldrig samma sak som att ha sin riktiga mamma. 
En tår rann nerför min kind när jag kramade mamma och Justin hej då. Jag hoppade ur bilen; jag ville inte göra hej då:et för långt och smärtsamt.
Jag rusade in i hotellet och smög för att inte bli upptäckt.

- Justin Bieber? Verkligen? väste en röst bakom mig.

Harry...

---

Hope u like it! ;) Kommentera!