Someone Like You, Chapter 3 - Start of fun.
Jag hade nu kommit hem till gratulationerna från Lillian, Matthew och Amber. De visste egentligen inte om att jag skulle göra audition, tills dem såg mig på tv:n hemma i deras hus. Deras miner måste ha varit ovärdeliga, synd att någon inte filmade.
Amber höll på att skrubba parkett golvet i vardagsrummet när jag kom hem. Hon hade tydligen tappat sitt glas med mjölk när hon såg mig på tv, och nu tvingade Lillian henne att skrubba.
Men hon flög upp när jag kom hem och sprang som ett skott och omfamnade mig i en kram samtidigt som hon skrek glada skrik.
Grannarna kunde inte ha varit glada...
Jag skypade med mamma och Justin samma kväll och de hade sett uppträdandet redan. Såklart, så hade Lillian ringt mitt på natten hos dem och bett dem att kolla.
- Fan vad bra du var! sa Justin och log. Trodde jag hade fått alla musikgener.
- Watch your mouth Biebs, sa jag och flinade.
- Jag är så stolt gumman! sa mamma och torkade sina tårar.
- Mamma, suckade jag men kunde inte sluta le.
Vem skulle kunna sluta le när man precis har gått vidare på X Factor? Inte jag i alla fall.
- Förlåt! var en brittisk stämma snabb att säga.
Jag kollade upp i ett par blåa ögon.
- Jag är Louis, sa han och sträckte fram sin hand.
DEFINITIVT BÖG!!!
- Hej, jag heter Cher, sa hon och log stort.
Vi pratade hela bussresan och jag fick reda på att hon var ett år äldre än mig, född i Malvern i Worcestershire den 28 juli 1993, hennes föräldrar hette Darren och Dina, hon hade tre yngre syskon och hon hade gått på en musikskola.
Det här skulle bli kul. Det kände jag på mig.
Hoppas ni vet vilka One Direction är, annars får ni läsa på om dem ;) Detsamma med Cher Lloyd!
Amber höll på att skrubba parkett golvet i vardagsrummet när jag kom hem. Hon hade tydligen tappat sitt glas med mjölk när hon såg mig på tv, och nu tvingade Lillian henne att skrubba.
Men hon flög upp när jag kom hem och sprang som ett skott och omfamnade mig i en kram samtidigt som hon skrek glada skrik.
Grannarna kunde inte ha varit glada...
Jag skypade med mamma och Justin samma kväll och de hade sett uppträdandet redan. Såklart, så hade Lillian ringt mitt på natten hos dem och bett dem att kolla.
- Fan vad bra du var! sa Justin och log. Trodde jag hade fått alla musikgener.
- Watch your mouth Biebs, sa jag och flinade.
- Jag är så stolt gumman! sa mamma och torkade sina tårar.
- Mamma, suckade jag men kunde inte sluta le.
Vem skulle kunna sluta le när man precis har gått vidare på X Factor? Inte jag i alla fall.
Abigail's perspektiv:
Det hade nu gått två veckor sen jag gick vidare. Jag var som en mini 'kändis' på min skola nu. Inte något jag personligen gillade speciellt mycket, gillade inte uppmärksamhet, speciellt inte från alla killar!
Eller okej då, pffsh!
Bootcamp startade imorgon. Jag var väldigt nervös... Inte för att jag inte kunde dansa (det kan jag), men pressen blev bara större och större och konkurransen blev hårdare. Nervös? Inte alls! (notera sarkasmen)
Under de två veckor som gått hade jag spenderat den mesta tiden med min familj, Haley och Chelsea. Jag skulle ju inte få se dem på ganska länge. Om jag gick vidare från bootcamp, så återstod Jugdes Houses. Då skulle man sjunga inför sin mentor i hans/hennes hus.
Min mobil pep till. Chelsea...
"I'll be there babes ;)) xx"
- Jag drar ut och träffar Hales och Chels, sa jag och log.
Amber var lite speciell. Det tog ett tag för mig att fatta hur hon fungerade. Hon är oftast ironiskt (något som Lillian inte gillar), man förstår ibland inte när hon menar allvar eller när hon skojar och hon är ganska... hur ska man säga det... hon tror att hon är jätte rolig men jätte tråkig.. hon gillar uppmärksamhet... Liksom "center of attention". Amber var jättesnäll, platinablond, ljusgröna ögon, modell lång, smal, hennes ben var att döda för...
Jag gick in i hallen och drog på mig mina röda converse, tog min mobil och gick ut genom dörren. Det var en solig dag och man hrde fåglarnas kvitter. Ungefär som i filmer, ni vet när man stiger ut genom dörren och då är det en perfekt filmbörjan. Förlåt, mina tankar svävar iväg...
- God dag Miss Hayes, sa granntanten Mrs Heavens.
Jag gick nedför de tre trappsteg upp till vårt hus och började gå till parken. Det var min, Chelseas och Haleys speciella plats. V i träffades där för första gången. Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Jag hade precis flyttat till Oxford och jag satt på en utav parkbänkarna. Plötsligt så fick jag en fotboll i bakhuvudet och såg att Chelsea stod längre bort och försökte se oskyldig ut medans Haley fick springa och hämta bollen, samt säga förlåt. Sen dess har vi varit bästa vänner. Det var så fortfarande. Chelsea var lite som trubbelmakaren och Haley fick fixa allt för skolan älskar henne. Chelsea däremot, gillar inte skolan och skolan gillar inte Chelsea.
Jag skymtade dem på den lilla planen med mål på varsin sida. Chelsea höll på att trixa med bollen som ett proffs och Haley satt ned i gräset. Jag gick fram till dem och log.
- Hej gurlies! sa jag och kramade dem.
Egentligen så flög fjärilarna omkring i min mage som om det var tredje världskriget där inne.
*
Senare samma dag på kvällen satt jag bänkad med Lillian och Matthew framför Britain's Got Talent finalen. Amber var ute med kompisar och jag kunde inte gå ut. Om jag tog ett steg till utanför huset skulle jag nog spy av nervositet.
'Tänk att publiken är naken eller något!' 'Spy inte bara, då får du flytta tillbaka till Kanada.' Han älskade verkligen att reta mig...
- Jag går nog och lägger mig nu, sa jag till dem och gick uppför trapporna.
Nästa morgon, Abigail's perspektiv:
- Abi! Vi måste åka nu! Vi får äta frukost när vi kommer fram, ropade Lillian från nedervåningen.
Jag sa ett sista farväl till huset och Amber och sedan körde vi iväg.
-
Vi kom fram exakt kvart i nio. Trafiken var hemsk. Matthew svor gång på gång och skällde på att det här var skälet varför de inte bodde i London.
Jag ignorerade dem och vi lastade ut min väska från bilens baklucka. Jag sa hej då till Lillian och Matthew och började gå mot bussen. Jag kände inte något riktigt än så jag höll till lite för mig själv.
Det hade nu gått två veckor sen jag gick vidare. Jag var som en mini 'kändis' på min skola nu. Inte något jag personligen gillade speciellt mycket, gillade inte uppmärksamhet, speciellt inte från alla killar!
Eller okej då, pffsh!
Bootcamp startade imorgon. Jag var väldigt nervös... Inte för att jag inte kunde dansa (det kan jag), men pressen blev bara större och större och konkurransen blev hårdare. Nervös? Inte alls! (notera sarkasmen)
Jag hade packat min väska förra veckan och den stod redo i ett hörnen på mitt rum. Imorgon klockan 9 skulle jag vara på parkeringen utanför arenan som vi gjorde audition in, den skulle ta alla femtio deltagare till hotellet som vi ska bo på under bootcamp, och eftersom jag bodde i Oxford som ligger två och en halv timme ifrån London, så behövde jag stiga upp sex. (-.-)
Under de två veckor som gått hade jag spenderat den mesta tiden med min familj, Haley och Chelsea. Jag skulle ju inte få se dem på ganska länge. Om jag gick vidare från bootcamp, så återstod Jugdes Houses. Då skulle man sjunga inför sin mentor i hans/hennes hus.
Fast jag skulle nog säga palats... Simon Cowell's hus är enormt! Eller det var det förra året i alla fall...
Om man gick vidare från Judges Houses så gick man vidare till Live Finalerna. Alltså att man sjöng live inför hela Stor Brittanien OCH Irland. Läskigt...!
Min mobil pep till. Chelsea...
"How's ma girly?! Meet us at the park in five xxChels"
Jag flinde och knappade in ett svar.
"I'll be there babes ;)) xx"
Jag gick nedför trappan och hörde att de andra var på baksidan. Amber solade, Matthew läste tidning i hammocken och Lillian pysslade i sitt välskötta 'blomsterland' som hon kallar det.
- Jag drar ut och träffar Hales och Chels, sa jag och log.
- Okej, det är middag runt fem, sa Matthew.
- Var hemma då, sa Amber allvarligt men man hörde hennes lekfullhet i rösten.
- Okej mamma, flinade jag och gick in igen.
Amber var lite speciell. Det tog ett tag för mig att fatta hur hon fungerade. Hon är oftast ironiskt (något som Lillian inte gillar), man förstår ibland inte när hon menar allvar eller när hon skojar och hon är ganska... hur ska man säga det... hon tror att hon är jätte rolig men jätte tråkig.. hon gillar uppmärksamhet... Liksom "center of attention". Amber var jättesnäll, platinablond, ljusgröna ögon, modell lång, smal, hennes ben var att döda för...
Har aldrig riktigt känt mig söt när jag är runt henne, men hon är som min syster och jag älskar henne så mycket!
Jag gick in i hallen och drog på mig mina röda converse, tog min mobil och gick ut genom dörren. Det var en solig dag och man hrde fåglarnas kvitter. Ungefär som i filmer, ni vet när man stiger ut genom dörren och då är det en perfekt filmbörjan. Förlåt, mina tankar svävar iväg...
- God dag Miss Hayes, sa granntanten Mrs Heavens.
- God dag! sa jag och log.
Jag gick nedför de tre trappsteg upp till vårt hus och började gå till parken. Det var min, Chelseas och Haleys speciella plats. V i träffades där för första gången. Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Jag hade precis flyttat till Oxford och jag satt på en utav parkbänkarna. Plötsligt så fick jag en fotboll i bakhuvudet och såg att Chelsea stod längre bort och försökte se oskyldig ut medans Haley fick springa och hämta bollen, samt säga förlåt. Sen dess har vi varit bästa vänner. Det var så fortfarande. Chelsea var lite som trubbelmakaren och Haley fick fixa allt för skolan älskar henne. Chelsea däremot, gillar inte skolan och skolan gillar inte Chelsea.
Jag skymtade dem på den lilla planen med mål på varsin sida. Chelsea höll på att trixa med bollen som ett proffs och Haley satt ned i gräset. Jag gick fram till dem och log.
- Hej gurlies! sa jag och kramade dem.
- Hej Abi! sa dem.
- Hur känns det? Är du nervös? frågade Haley.
- Nja, lite kanske. Försöker att inte känna efter så mycket, sa jag och log ett ansträngt leénde.
Egentligen så flög fjärilarna omkring i min mage som om det var tredje världskriget där inne.
Inte en skön känsla... Just saying...
*
Senare samma dag på kvällen satt jag bänkad med Lillian och Matthew framför Britain's Got Talent finalen. Amber var ute med kompisar och jag kunde inte gå ut. Om jag tog ett steg till utanför huset skulle jag nog spy av nervositet.
Jag hängde inte med i finalen utan mina egna tankar snurrade runt i mitt huvud. Justin hade ringt mig för att 'peppa' mig. Men han gjorde det bara värre...
'Tänk att publiken är naken eller något!' 'Spy inte bara, då får du flytta tillbaka till Kanada.' Han älskade verkligen att reta mig...
- Jag går nog och lägger mig nu, sa jag till dem och gick uppför trapporna.
Jag borstade tänderna och drog på mig min pyjamas. Sen kröp jag ned under täcket i min säng och lät sömnen ta
över.
över.
Nästa morgon, Abigail's perspektiv:
Mitt alarm ringde klockan sex och jag klickade av det med en suck. Idag börjar det... Jag stapplade ur sängen och drog på mig någorlunda hyfsade kläder. Inte för uppklätt, men ändå inte för slappt. Jag drog på mig ett grått urtvättat linne (älskar det!), ett par ljusa avklippta shorts tidigare jeans, mina svarta boots och ett halsband. Håret lät jag hänga i mitt morgonrufs och jag tog min röda mönstrade väska som jag fyllde med b.la dator & tillbehör, iPod m.m.
- Abi! Vi måste åka nu! Vi får äta frukost när vi kommer fram, ropade Lillian från nedervåningen.
- Okej, ropade jag och sprang nedför trapporna släpandes på den stora resväskan.
- Bra, vi lastar in den här och sen åker vi! sa Matthew.
- Okej, sa jag och log.
Jag sa ett sista farväl till huset och Amber och sedan körde vi iväg.
-
Vi kom fram exakt kvart i nio. Trafiken var hemsk. Matthew svor gång på gång och skällde på att det här var skälet varför de inte bodde i London.
Vi hoppade ur bilen och jag blev mottagen av fans och paparazzis.
Jag ignorerade dem och vi lastade ut min väska från bilens baklucka. Jag sa hej då till Lillian och Matthew och började gå mot bussen. Jag kände inte något riktigt än så jag höll till lite för mig själv.
Plötsligt blev jag attackerad bakifrån och ramlade på min resväska. Jag svor låg och reste mig upp fort.
- Förlåt! var en brittisk stämma snabb att säga.
Jag kollade upp i ett par blåa ögon.
- Jag är Louis, sa han och sträckte fram sin hand.
- Abigail, sa jag och log lite.
- Fint namn! Det här är Aiden, sa han och presenterade mig till en annan kille med bruna ögon och brunt hår.
Definitivt bög...
- Hej, sa jag och log.
Definitivt bög...
- Hej, sa jag och log.
- Tja, sa han och flinade så där pojkaktigt.
DEFINITIVT BÖG!!!
Vi fortsatte småprata lite och tillslut satte vi oss på bussarna. Louis och Aiden satt så jag slog mig ned bredvid en brunhårig tjej, lite mer rockig eller vad man ska säga.
- Hej, jag heter Cher, sa hon och log stort.
- Abigail, sa jag och vi skakade hand.
Vi pratade hela bussresan och jag fick reda på att hon var ett år äldre än mig, född i Malvern i Worcestershire den 28 juli 1993, hennes föräldrar hette Darren och Dina, hon hade tre yngre syskon och hon hade gått på en musikskola.
Det här skulle bli kul. Det kände jag på mig.
Hoppas ni vet vilka One Direction är, annars får ni läsa på om dem ;) Detsamma med Cher Lloyd!
Kommentera på nu bara! :D
Someone Like You, Chapter 2 - Audition.
- Kom igen Gail! Du sjunger otroligt bra, du skulle vinna allting om du ställde upp! sa Chelsea.
Ja, de visste min hemlighet. Men de är mina bästa vänner, jag skulle kunna förtro dem mitt liv. Så mycket litade jag på dem.
Så därför stod jag här... I en kö bland tusentals människor för att söka in till X Factor 2010, och undrade vad fan jag hade gett mig in på?
Abigail's perspektiv:
En timme hade plötsligt blivit tre, och nu satt jag inne i den stora salen med hundra andra människor; alla var förväntansfulla och ville bara gå in och sjunga. Jag däremot, ville bara spy. Mina nerver gillar inte mig...
Haley och Chelsea köade glatt med mig och de fösökte peppa mig och ville höra mig sjunga. Chelsea försökte sitt bästa med att säga saker jag kunde förbättra.
- Du kan.. ehum... kanske, ta i lite.. mer? sa hon och kollade med rynkad panna på mig.
Chelsea kunde nästan inget om musik, jag trodde och tror fortfarande att hon är tondöv. Men hon förnnekar det, pffsh! Men hon var en fantastisk duktig fotbollsspelare. Haley däremot, sjöng väldigt bra faktiskt. Men hon var mycket bättre på att måla porträtt och sånt. Det såg ut som svartvita bilder när hon målade! Helt underbart fint.
Min moster hade förra året beställt ett porträtt av Haley, på Amber och mig när vi gick på en strand i solnedgången, som julklapp. Den satt numera i hallen ovanför hallbordet.
- Tack Chels, fnittrade jag.
- Ta inte i mer, viskade Haley i mitt öra.
- Jag sitter här, jag kan höra er! sa hon och kollade på oss med sin fejksårade blick.
Vi började skratta och kunde nästan inte sluta. Tillslut började Chelsea rappa Super Bass av Nicki Minaj. Vi hängde på fort.
This one is for the boys with the boomin' system
Top down, AC with the coolin' system
When he come up in the club, he be blazin' up
Got stacks on deck like he savin' up
And he ill, he real, he might got a deal
He pop bottles and he got the right kind of build
He cold, he dope, he might sell coke
He always in the air, but he never fly coach
He a muthafuckin trip, trip, sailor of the ship, ship
When he make it drip, drip kiss him on the lip, lip
That's the kind of dude I was lookin' for
And yes you'll get slapped if you're lookin' ho
I said, excuse me you're a hell of a guy
I mean my, my, my, my you're like pelican fly
I mean, you're so shy and I'm loving your tie
You're like slicker than the guy with the thing on his eye, oh
Yes I did, yes I did
Somebody please tell him who the eff I is
I am Nicki Minaj, I mack them dudes up
Back coupes up, and chuck the deuce up
Mer och mer folk började sjunga med och tillslut sjöng nästan varje person den inne i salen. Kamera teamet kretsade runt oss och vi hade bara kul. Det var skönt att bara få släppa nervositeten ett tag och bara ha kul.
Men det roliga behövde ta slut fort, för en röst kallade in mig och ett tiotal andra in bakom scenen. Haley och Chelsea följde med som stöd. Jag, till min fasa, var sist ut; jag skulle stå och bygga upp nerver som inte ville släppa, och följderna av det var inte fina...
- Abigail Hayes, sa en som arbetade bakom scenen.
Jag gick fram till honom och han satte på en mikrofon grej på baksidan av mina shorts och räckte mig en mikrofon. Ungefär två av de som sjöng innan mig gick vidare. Riktigt bra röster de hade faktiskt...
- Du ska ut nu, sa han.
- Lycka till nu! sa Haley och de båda kramade mig.
Jag gick med skakiga steg ut på scenen och mötte Cheryl Cole, Simon Cowell och Louis Walsh's ansikten.
Och en hel publik, får inte glömma det...
- Hej snygging, vad heter du? frågade Cheryl och log.
- Abigail Hayes, sa jag och log.
- Hur gammal är du?
- Jag är 16 år, sa jag.
- Wow! Du såg äldre ut. Vad ska du sjunga idag?
- Jag ska sjunga en egen låt som heter 'The Climb'.
- Okej, kör hårt!
- Tack, sa jag och log.
Musiken började och jag började sjunga.
I can almost see it
That dream I am dreaming
But there's a voice inside my head saying
"You'll never reach it"
Every step I'm taking
Every move I make feels
Lost with no direction
My faith is shaking
But I gotta keep trying
Gotta keep my head held high
There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb
The struggles I'm facing
The chances I'm taking
Sometimes might knock me down
But no, I'm not breaking
I may not know it
But these are the moments that
I'm gonna remember most, yeah
Just gotta keep going
And I, I got to be strong
Just keep pushing on
'Cause there's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb, yeah!
There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be an uphill battle
Somebody's gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb, yeah!
Keep on moving, keep climbing
Keep the faith, baby
It's all about, it's all about the climb
Keep the faith, keep your faith, whoa
När den sista tonen ebbade ut bröt ett jubel ut i publiken. Allt var nästan en dimma... Jag kommer ihåg hur Simon kollade på mig med ett leénde. Han ler aldrig!
Cheryl började prata om hur talangfull, och hur bra låtskrivare jag var för att bara vara 16. Louis pratade med sin tjocka irländska dialekt om hur bra jag var. Simon sa att jag var exakt vad tävlingen gick ut på. Att hitta "unborn stars".
"Du har tre ja" kommer jag ihåg att Cheryl sa.
Jag gav ifrån mig ett litet glädjetjut och tackade om och om igen. Glädjen var överallt i mig och jag sprang backstage till Chelsea och Haley.
- Vad duktig du var gumman! skrek dem och omfamnade mig i en gruppkram.
- Tack vare er tjejer! Älskar er! skrek/grät jag.
De skrattade och vi hoppade runt. Härlig stund...
*
Jag hade nu kommit hem till gratulationerna från Lillian, Matthew och Amber. De visste egentligen inte om att jag skulle göra audition, tills dem såg mig på tv:n hemma i deras hus. Deras miner måste ha varit ovärdeliga, synd att någon inte filmade.
Amber höll på att skrubba parkett golvet i vardagsrummet när jag kom hem. Hon hade tydligen tappat sitt glas med mjölk när hon såg mig på tv, och nu tvingade Lillian henne att skrubba.
Men hon flög upp när jag kom hem och sprang som ett skott och omfamnade mig i en kram samtidigt som hon skrek glada skrik.
Grannarna kunde inte ha varit glada...
Jag skypade med mamma och Justin samma kväll och de hade sett uppträdandet redan. Såklart, så hade Lillian ringt mitt på natten hos dem och bett dem att kolla.
- Fan vad bra du var! sa Justin och log. Trodde jag hade fått alla musikgener.
- Watch your mouth Biebs, sa jag och flinade.
- Jag är så stolt gumman! sa mamma och torkade sina tårar.
- Mamma, suckade jag men kunde inte sluta le.
Vem skulle kunna sluta le när man precis har gått vidare på X Factor? Inte jag i alla fall.
P.S! Allting utspelar sig just nu år 2010. Så ni inte blir förvirrade eller något ;)
Hoppas ni gillar den! Nu ska jag till träningen. :)
RADIATE LOVE
- Tro mig jag vill, men...
- Men vad stoppar dig? avbröt Chelsea.
- Tänk om man får reda på... det, sa jag nervöst.
- Det kommer man inte få reda på det, sa Haley.
- Abigail Hayes Bieber! Vi tvingar dig, Chelsea viskade Bieber, men sa det andra med hög röst.
Ja, de visste min hemlighet. Men de är mina bästa vänner, jag skulle kunna förtro dem mitt liv. Så mycket litade jag på dem.
Så därför stod jag här... I en kö bland tusentals människor för att söka in till X Factor 2010, och undrade vad fan jag hade gett mig in på?
En timme hade plötsligt blivit tre, och nu satt jag inne i den stora salen med hundra andra människor; alla var förväntansfulla och ville bara gå in och sjunga. Jag däremot, ville bara spy. Mina nerver gillar inte mig...
Haley och Chelsea köade glatt med mig och de fösökte peppa mig och ville höra mig sjunga. Chelsea försökte sitt bästa med att säga saker jag kunde förbättra.
- Du kan.. ehum... kanske, ta i lite.. mer? sa hon och kollade med rynkad panna på mig.
Chelsea kunde nästan inget om musik, jag trodde och tror fortfarande att hon är tondöv. Men hon förnnekar det, pffsh! Men hon var en fantastisk duktig fotbollsspelare. Haley däremot, sjöng väldigt bra faktiskt. Men hon var mycket bättre på att måla porträtt och sånt. Det såg ut som svartvita bilder när hon målade! Helt underbart fint.
Min moster hade förra året beställt ett porträtt av Haley, på Amber och mig när vi gick på en strand i solnedgången, som julklapp. Den satt numera i hallen ovanför hallbordet.
- Tack Chels, fnittrade jag.
- Ta inte i mer, viskade Haley i mitt öra.
- Jag sitter här, jag kan höra er! sa hon och kollade på oss med sin fejksårade blick.
Vi började skratta och kunde nästan inte sluta. Tillslut började Chelsea rappa Super Bass av Nicki Minaj. Vi hängde på fort.
This one is for the boys with the boomin' system
Top down, AC with the coolin' system
When he come up in the club, he be blazin' up
Got stacks on deck like he savin' up
And he ill, he real, he might got a deal
He pop bottles and he got the right kind of build
He cold, he dope, he might sell coke
He always in the air, but he never fly coach
He a muthafuckin trip, trip, sailor of the ship, ship
When he make it drip, drip kiss him on the lip, lip
That's the kind of dude I was lookin' for
And yes you'll get slapped if you're lookin' ho
I said, excuse me you're a hell of a guy
I mean my, my, my, my you're like pelican fly
I mean, you're so shy and I'm loving your tie
You're like slicker than the guy with the thing on his eye, oh
Yes I did, yes I did
Somebody please tell him who the eff I is
I am Nicki Minaj, I mack them dudes up
Back coupes up, and chuck the deuce up
Mer och mer folk började sjunga med och tillslut sjöng nästan varje person den inne i salen. Kamera teamet kretsade runt oss och vi hade bara kul. Det var skönt att bara få släppa nervositeten ett tag och bara ha kul.
Men det roliga behövde ta slut fort, för en röst kallade in mig och ett tiotal andra in bakom scenen. Haley och Chelsea följde med som stöd. Jag, till min fasa, var sist ut; jag skulle stå och bygga upp nerver som inte ville släppa, och följderna av det var inte fina...
- Abigail Hayes, sa en som arbetade bakom scenen.
Jag gick fram till honom och han satte på en mikrofon grej på baksidan av mina shorts och räckte mig en mikrofon. Ungefär två av de som sjöng innan mig gick vidare. Riktigt bra röster de hade faktiskt...
- Du ska ut nu, sa han.
- Lycka till nu! sa Haley och de båda kramade mig.
Jag gick med skakiga steg ut på scenen och mötte Cheryl Cole, Simon Cowell och Louis Walsh's ansikten.
Och en hel publik, får inte glömma det...
- Hej snygging, vad heter du? frågade Cheryl och log.
- Abigail Hayes, sa jag och log.
- Hur gammal är du?
- Jag är 16 år, sa jag.
- Wow! Du såg äldre ut. Vad ska du sjunga idag?
- Jag ska sjunga en egen låt som heter 'The Climb'.
- Okej, kör hårt!
- Tack, sa jag och log.
Musiken började och jag började sjunga.
I can almost see it
That dream I am dreaming
But there's a voice inside my head saying
"You'll never reach it"
Every step I'm taking
Every move I make feels
Lost with no direction
My faith is shaking
But I gotta keep trying
Gotta keep my head held high
There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb
The struggles I'm facing
The chances I'm taking
Sometimes might knock me down
But no, I'm not breaking
I may not know it
But these are the moments that
I'm gonna remember most, yeah
Just gotta keep going
And I, I got to be strong
Just keep pushing on
'Cause there's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be a uphill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb, yeah!
There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be an uphill battle
Somebody's gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb, yeah!
Keep on moving, keep climbing
Keep the faith, baby
It's all about, it's all about the climb
Keep the faith, keep your faith, whoa
När den sista tonen ebbade ut bröt ett jubel ut i publiken. Allt var nästan en dimma... Jag kommer ihåg hur Simon kollade på mig med ett leénde. Han ler aldrig!
Cheryl började prata om hur talangfull, och hur bra låtskrivare jag var för att bara vara 16. Louis pratade med sin tjocka irländska dialekt om hur bra jag var. Simon sa att jag var exakt vad tävlingen gick ut på. Att hitta "unborn stars".
"Du har tre ja" kommer jag ihåg att Cheryl sa.
Jag gav ifrån mig ett litet glädjetjut och tackade om och om igen. Glädjen var överallt i mig och jag sprang backstage till Chelsea och Haley.
- Vad duktig du var gumman! skrek dem och omfamnade mig i en gruppkram.
- Tack vare er tjejer! Älskar er! skrek/grät jag.
De skrattade och vi hoppade runt. Härlig stund...
*
Jag hade nu kommit hem till gratulationerna från Lillian, Matthew och Amber. De visste egentligen inte om att jag skulle göra audition, tills dem såg mig på tv:n hemma i deras hus. Deras miner måste ha varit ovärdeliga, synd att någon inte filmade.
Amber höll på att skrubba parkett golvet i vardagsrummet när jag kom hem. Hon hade tydligen tappat sitt glas med mjölk när hon såg mig på tv, och nu tvingade Lillian henne att skrubba.
Men hon flög upp när jag kom hem och sprang som ett skott och omfamnade mig i en kram samtidigt som hon skrek glada skrik.
Grannarna kunde inte ha varit glada...
Jag skypade med mamma och Justin samma kväll och de hade sett uppträdandet redan. Såklart, så hade Lillian ringt mitt på natten hos dem och bett dem att kolla.
- Fan vad bra du var! sa Justin och log. Trodde jag hade fått alla musikgener.
- Watch your mouth Biebs, sa jag och flinade.
- Jag är så stolt gumman! sa mamma och torkade sina tårar.
- Mamma, suckade jag men kunde inte sluta le.
Vem skulle kunna sluta le när man precis har gått vidare på X Factor? Inte jag i alla fall.
P.S! Allting utspelar sig just nu år 2010. Så ni inte blir förvirrade eller något ;)
Hoppas ni gillar den! Nu ska jag till träningen. :)
RADIATE LOVE
Someone Like You, Chapter 1 - Pilot.
- Abigail! hördes min moster Lillian's röst från nedervåningen.
Jag suckade och försökte dämpa ljudet på hennes rop med hjälp av att trycka kudden hårt mot huvuet. Jag hörde att någon gick uppför trappan, och sen stod Lillian i dörröppningen till mitt rum.
- Du måste gå upp nu Abi, sa hon med sin 'mammiga' stämma.
Jag hade bott här i över 2 år och hade snappat upp på den brittiska dialekten. Justin och mamma skojade alltid om att jag var så "brittisk". Då suckade jag alltid och sa hur "amerikanska" de var. Men jag visste att det gjorde Justin lite småsur eftersom vi båda är födda i Kanada.
Jag reste mig upp och stapplade in i badrummet och tog en snabb dusch. Eller, vad jag tycker är snabb dusch är en lång tid för de andra medlemmarna i familjen.
- Abi, skynda dig! hörde jag hur min kusin Amber ropade utanför dörren.
Jag stängde av vattnet och virade in mig i en handduk. När jag gick ut ur badrummet möttes jag av en sur Amber som gav mig sitt 'evil-face' och gick in i badrummet.
Usch!
Haley och Chelsea hade berättat att de under många år hade försökt att bli av med uniformerna, men den regeln satt lika fast som en sten. Skolledningen planerade inte på att ta bort den. Men jag skulle inte klaga... I Kanada blev jag mobbad i skolan för jag inte hade råd till fina kläder, jag gick alltid runt i begagnade kläder. Mamma sa att de bara var avundsjuka på hur söt jag var. Men det säger alla mammor. Nu för tiden så skickade mamma pengar till mig varje månad, så man kunde säga att jag hade råd med det mesta.
Uniformen.
Jag borstade igenom mitt långa rödbruna hår. Det jag gillade mest med mig själv var mina ögon och mitt hår. Jag sminkade mig och slängde en blick på mig i spegeln och gick sedan ned till köket där Lillian och hennes man Matthew satt. Jag satte mig ned och åt frukost. Amber kom ned efter ett tag klädd i sin uniform och satte sig ned.
*
- Abigail! skrek Haley och Chelsea i kör och kramade mig.
Jag hade precis gått på skolbussen och de satt på det vanliga stället, längst bak.
- Haley! Chelsea! sa jag och skrattade.
Haley och Chelsea var kusiner med ursprung från Spanien, därför såg de så 'exotiska' ut i England. Skäl nummer ett varför varje kille står i kö till dem.
Deras eviga tjat om att jag måste söka in till X Factor. Ärligt talat så ville jag söka in, men jag vågade inte... Tänk om folk skulle få reda på att jag var Justin Bieber's tvillingsyster. Det skulle bara bli fel och som jag sagt, så vill jag inte bli känd som hans syster. Dessutom skulle jag bli diskvalificerad för att jag redan är 'känd'.
- Kom igen Gail! Du sjunger otroligt bra, du skulle vinna allting om du ställde upp! sa Chelsea.
Ja, de visste min hemlighet. Men de är mina bästa vänner, jag skulle kunna förtro dem mitt liv. Så mycket litade jag på dem.
Så därför stod jag här... I en kö bland tusentals människor för att söka in till X Factor 2010, och undrade vad fan jag hade gett mig in på?
Hoppas ni gillar't! ;) Första är alltid lite tråkigt, men det är bara för att få en liten inblick på allt.
Jag suckade och försökte dämpa ljudet på hennes rop med hjälp av att trycka kudden hårt mot huvuet. Jag hörde att någon gick uppför trappan, och sen stod Lillian i dörröppningen till mitt rum.
- Du måste gå upp nu Abi, sa hon med sin 'mammiga' stämma.
- Okej, suckade jag.
Jag hade bott här i över 2 år och hade snappat upp på den brittiska dialekten. Justin och mamma skojade alltid om att jag var så "brittisk". Då suckade jag alltid och sa hur "amerikanska" de var. Men jag visste att det gjorde Justin lite småsur eftersom vi båda är födda i Kanada.
Jag reste mig upp och stapplade in i badrummet och tog en snabb dusch. Eller, vad jag tycker är snabb dusch är en lång tid för de andra medlemmarna i familjen.
- Abi, skynda dig! hörde jag hur min kusin Amber ropade utanför dörren.
Jag stängde av vattnet och virade in mig i en handduk. När jag gick ut ur badrummet möttes jag av en sur Amber som gav mig sitt 'evil-face' och gick in i badrummet.
Jag flinade och gick till mitt rum där jag klädde på mig min hemska skoluniform, och då menar jag hemsk!
En vit skjorta med en marinblå slipsliknande sak, en midjekjol i samma marinblå som gick till mitten av låren ungefär tillsammans med ett par knähöga strumpor i lite mörkare blå. Skorna var vita mockasiner.
Usch!
Haley och Chelsea hade berättat att de under många år hade försökt att bli av med uniformerna, men den regeln satt lika fast som en sten. Skolledningen planerade inte på att ta bort den. Men jag skulle inte klaga... I Kanada blev jag mobbad i skolan för jag inte hade råd till fina kläder, jag gick alltid runt i begagnade kläder. Mamma sa att de bara var avundsjuka på hur söt jag var. Men det säger alla mammor. Nu för tiden så skickade mamma pengar till mig varje månad, så man kunde säga att jag hade råd med det mesta.
Uniformen.
Jag borstade igenom mitt långa rödbruna hår. Det jag gillade mest med mig själv var mina ögon och mitt hår. Jag sminkade mig och slängde en blick på mig i spegeln och gick sedan ned till köket där Lillian och hennes man Matthew satt. Jag satte mig ned och åt frukost. Amber kom ned efter ett tag klädd i sin uniform och satte sig ned.
Hon drog genast igång en konversation om att vi behövde ett extra badrum. Jag flinde åt henne.
*
- Abigail! skrek Haley och Chelsea i kör och kramade mig.
Jag hade precis gått på skolbussen och de satt på det vanliga stället, längst bak.
- Haley! Chelsea! sa jag och skrattade.
Haley och Chelsea var kusiner med ursprung från Spanien, därför såg de så 'exotiska' ut i England. Skäl nummer ett varför varje kille står i kö till dem.
- X Factor drar snart igång, sa Haley och kollade menande på mig. Du måste söka in!
- Nej, suckade jag.
Deras eviga tjat om att jag måste söka in till X Factor. Ärligt talat så ville jag söka in, men jag vågade inte... Tänk om folk skulle få reda på att jag var Justin Bieber's tvillingsyster. Det skulle bara bli fel och som jag sagt, så vill jag inte bli känd som hans syster. Dessutom skulle jag bli diskvalificerad för att jag redan är 'känd'.
- Kom igen Gail! Du sjunger otroligt bra, du skulle vinna allting om du ställde upp! sa Chelsea.
- Tro mig jag vill, men...
- Men vad stoppar dig? avbröt Chelsea.
- Tänk om man får reda på... det, sa jag nervöst.
- Det kommer man inte få reda på det, sa Haley.
- Abigail Hayes Bieber! Vi tvingar dig, Chelsea viskade Bieber, men sa det andra med hög röst.
Ja, de visste min hemlighet. Men de är mina bästa vänner, jag skulle kunna förtro dem mitt liv. Så mycket litade jag på dem.
Så därför stod jag här... I en kö bland tusentals människor för att söka in till X Factor 2010, och undrade vad fan jag hade gett mig in på?
Hoppas ni gillar't! ;) Första är alltid lite tråkigt, men det är bara för att få en liten inblick på allt.
Kommentera mycket nu!
RADIATE LOVE
Someone Like You, Introduktion
Hej, jag heter Abigail Hayes och kallas Abi fast... egentligen heter jag Bieber i efternamn. Jag är 16 år och är Justin Bieber's okända tvillingsyster...
Jag är verkligen inte blyg, men gillar inte att stå i centrum. Just därför valde jag att leva ett anonymt liv. Jag är väl rätt så populär i skolan. Mina två bästa vänner heter Haley och Chelsea.
Abigail gör en audition för X Factor och försöker fokusera det bästa hon kan på tävlingen, aldrig hade hon trott att hon kunde hitta kärlek. Hon finner sig i en situation, dragen mellan sin karriär, och sin livs kärlek. Vad kommer hon välja? Vad kommer hon behöva offra? Kommer hon kunna hålla sin egentliga identitet som Justin Biebers syster hemlig? Someone Like You handlar om lögner, kärlek och att följa sina drömmar.
Haley:
Chelsea:
P.S! Allt är för tillfället 2 år tillbaka i tiden, alltså är det år 2010! Bara så att ni inte bli förvirrade ;)
Fast det vet ingen om förutom min familj och släkt. När Justin bestämde sig att bli känd så flyttade jag ifrån Kanada till Oxford i England till mina kusiner (dem heter Hayes i efternamn). Jag ville inte stå i rampljuset som "Justin Bieber's syster". Jag hade såklart fortfarande jättebra kontakt med mamma, pappa och Justin. Vi träffas inte så ofta, men jag och Justin sms:ar ganska mycket.
Jag är verkligen inte blyg, men gillar inte att stå i centrum. Just därför valde jag att leva ett anonymt liv. Jag är väl rätt så populär i skolan. Mina två bästa vänner heter Haley och Chelsea.
Jag älskar att sjunga och kan spela över fem olika instrument. Därför bestämde jag mig för att göra en audition för engelska sångtävlingen X Factor 2010, där börjar min otroliga resa...
Abigail gör en audition för X Factor och försöker fokusera det bästa hon kan på tävlingen, aldrig hade hon trott att hon kunde hitta kärlek. Hon finner sig i en situation, dragen mellan sin karriär, och sin livs kärlek. Vad kommer hon välja? Vad kommer hon behöva offra? Kommer hon kunna hålla sin egentliga identitet som Justin Biebers syster hemlig? Someone Like You handlar om lögner, kärlek och att följa sina drömmar.
Abigail:
Haley:
Chelsea:
P.S! Allt är för tillfället 2 år tillbaka i tiden, alltså är det år 2010! Bara så att ni inte bli förvirrade ;)
