Lux Stevens. 

Vem?

Jo, hon Lux som pluggar till att bli jurist på ett college i centrala London och jobbar deltid på Abercrombie & Fitch. Hon som inte har någon pojkvän utan bor med sin väldigt speciella, väldigt gay, bästa vän Aaron Terrence i en tvåa i Soho, London. Den tjejen som alla vet vem det är. Hon som har perfekt hår, perfekta tänder och kropp men aldrig skulle använda smink själv . Hon som inte vet vad hon vill bli. Hon med hippieföräldrar i Harlow utanför London. Hon som älskar all typ av litteratur och poesi. Den där Lux.

Jag alltså.

 

Och jag var väldigt sen. Inte nog med att Aarons pojkvän sedan tre år, precis hade gjort slut med honom så det blev ett filmmaraton med minst fem tjejfilmer och Ben & Jerry's. Den enda nackdelen var att jag hade en uppsats som debatterade om ifall dödsstaff var något man ifrågasatte, så jag satt uppe till klockan fem, hann sova två timmar för att missa bussen och snubbla in till lektionen. Så hann jag sminka mig? Sätta upp håret i en normal frisyr? Klä på mig matchande kläder?

Nej.

Man kan säga att jag har sett fagrare ut. Så på grund av nämnd sömnbrist, somnade jag regelbundet under professor Burns lektion om olika sorters juridik. Kort: juridik.

 

"Miss Stevens?" sa professor Burns. "You're lucky you are the best student of your year, since this is the second time you've fallen asleep this class." Den äldre kvinnan höjde ett ögonbryn och tittade skeptiskt på mig. När man möter henne för första gången är man livrädd men när man lär sig att hon inte är så sträng som hon ser ut, blir hon genast lite snällare. Notera att jag sa lite.

 

 

"I'm sorry professor," sa jag generat. "My roommate made me stay up all night. He's going through a tough time at the moment."

 

Hon tittade på mig med ett oläsbart uttryck, men jag kunde svära vid att jag såg ett minimaliskt leende. Första gång för allting eller hur? "This was the last time you slept in my class, is that clear miss?"

"Clear as the Thames river." svarade jag snabbt och fnissningar spred sig genast runtom i klassrummet. Då slog det mig. Tempsen floden var svart och smutsig som natten. 

"That woman sounds like a troubled soul. Just like mine is at the moment..." muttrade Aaron. Hans läppar var riktade neråt och han putade lite med underläppen. Urgullig. Han petade i sin sallad som han precis hade fått in medan jag åt som om jag aldrig hade sett mat förut. Jag hade tagit upp samtalsämnet om min kära professor Burns, nu kunde han inte sluta prata om sig själv.

Typical Aaron.

"She's missunderstood. Everybody takes her for being a strict old hag, but I actually made her smile today! It was of course microscopical but still...-"

"I can't take this anymore Lux!" avbröt han mig på gränsen till tårar. "I love him, but Zack cheated on me with some american douche!"

 

Jag himlade med ögonen och tog en till tugga av min Ceasar-sallad. Jag älskade Aaron av hela mitt hjärta, och även fast den supersöta, hjärtskärande bilden av honom helt ledsen gjorde mig helt sorgsen, hade jag haft den bilden på min näthinna i 28 timmar nu. Man blir trött efter ett tag.

 

"You sir, are overreacting!" sa jag och pekade min gaffel mot honom.

"Overreacting my ass! You would understand if you had suffered a real heartbrak, miss I've-never-had-a-boyfriend."

"You know I take my studies seriously! I have no time left for boys."

"And you know I'm starting to think you're a lesbian."

 

Hans uttalande chockade mig så mycket att jag nästan spottade ut innehållet i munnen. Jag kved en svordom i hans håll och han bara skrattade.

Innan jag förstod att han var in fact gay var jag verkligen intresserad av honom. Jag menar, vem skulle inte falla för hans ljust blåa ögon, halvlockiga hår, muskulösa kropp och vackra leende? Det var exakt det jag gjorde och sen dess har jag legat lågt på killfronten då jag tydligen alltid gillar 'fel' killar.

 

"My boss told me he needed someone to work parttime tomorrow morning considering Amber just quit." sa han och tittade menande på mig. Åh, fan heller!

"Ah hell no! Why would I want to work for a brand that doesn't even make real L sizes?! Shove that offer up your bum!"

"You earn eighty pounds per hour."

"Consider the offer taken."

 

**

 

Vilket var varför jag var i denna grotta nu. Varför tackade jag ens ja?! Du vill ha pengarna, du behöver pengarna, intalade jag mig själv.

Men var det värt det eftersom jag gick runt i en minikjol och ett linne som knappt täckte något. Jag hade på mig flip-flops. Flip-flops på ett jobb! Inte nog med att det gick runt halvnakna män som jobbade här vilket gjorde mig helt galen inombords utan affären var bombad med parfym av olika sorter; det fanns inget syre i hela lokalen. Ljus fanns det heller inte inte heller en lugn plats då musik strömmade ut ur högtalarna på högsta volym.

Jag kände att jag skulle svimma när som helst.

Så här en onsdagskväll var det inte mycket folk i affären. Bara några föräldrar som köpte lite födelsedagspresenter till barn och nån enstaka asiatiskturist som fotade gärnet i den spektakulära affären som jag råkade avsky. Den representerade att alla tjejer skulle vara modellsmala och se ut på ett sett, eller att inte ha en rumpa alls för att komma i "size zero" shorts.

Idiotiskt.

 

"Lucia, we need you over here!" ropade en av tjejerna som jobbade här. Hon var iförd ett par kortkorta shorts och ett linne där man såg hela bh:n. Bra förebild...

"It's Lux," muttrade jag och gick mot henne. Hon höll på att plocka upp en hög med jeans som hon sedan dumpade i min famn.

"We're running out of guys in the boys area, so could you be a babe and leave these pairs of jeans there? Thanks."

 

Hon avfyrade ett vinnande leende och vände tvärt på klacken och struttade iväg med sitt blonda hår svängande. Jag morrade och försökte hitta iväg till den betydligt mindre killavdelningen. Sakta memorerade jag hyllorna för olika storlekar och typer av jeans. Jag hörde små otydliga "help" någonstans. Jag rynkade ögonbrynen och gick efter rösten. Den ledde mig till omklädningsrummen där det stod en halvnaken kille. Inte en till!

 

"Help- Oh, hello," sa han och spände fast sina gröna ögon i mig. Han ögnade mig uppifrån och ner, kunde säga att jag gjode exakt samma sak bara att mina ögon fastnade på hans överkropp. Han var lång och slank i form och på hans mage såg man tydliga magrutor. Min blick fastnade sedan på hans ansikte. Gröna ögon, rosa läppar, en vit tandrad som han flashade för tilfället och smilgropar. Smilgropar. "Like what you see?"

"Don't flatter yourself," sa jag och gömde mina rosenröda kinder. "You wanted help?"

"Right, yes. I wanted someone's advice. From a lad most preferably, but you'll do. Now, do you think they are too tight."

"No. Slim jeans are way hotter than baggy ones." sa jag ärligt och lutade mig mot väggen bredvid mig. Vi var ensamma på hela killavdelningen förutom någon tjej som jobbade här som inte tog någon som helst notis om oss. "What do you think?"

"I didn't know. That's why I needed your help babe." flinade han och jag rodnade djupt.

"Was my help even to your use then?"

"Oh indeed. You helped me a lot."

 

Med det himlade jag med ögonen och vände på klacken. Jag hade fått nog. Det var nog med den dunkande musiken, jag hade inte tid för outhärdliga testosteronpojkar, plus att jag hade ett prov att plugga till. Inte vilket ämne som helst utan om skillnader och likheter mellan olika sorts jurister. Vilket var många och skulle ta mig för evigt att skriva...

Jag orkade inte ens leta efter Aaron utan tog min väska och utrymde affären. Jag hindrade mig själv från att sjunka ner på marken och lyssna på tystheten, utan började gå den tio minuters långa promenad till vår lägenhet.

Att skaffa ett jobb stod högt upp på min lista av saker som behövde göras. Även fast Aarons överdrivet rika föräldrar hjälpte till att betala hyran, ville jag känna mig delaktig men det var inte lätt när professorerna dumpade stora prov och uppsatser på mina axlar. Aaron jobbade som sagt på Abercombie & Finch...? Något sånt hette det i alla fall, och tog ett och ett annat modelljobb ibland. Ironiskt va? En modell som jobbar för en modellkedja. Men är man snygg så är man.

Suck.

 

"Oh sod off!" muttrade jag irriterat när jag kände dropparna falla ner på mitt ansikte. Regn var inget jag var ovan med, egentligen älskade jag regn men idag var en dålig dag. Det kände jag på mig. Aaron började morgonen med att bryta ihop på grund av Zack och att bränna frukosten vilket resulterade i att jag fick äta flingor. Det mättade inte min mage kan jag säga.

Jag drog fram min kofta ur min tygväska och höll den som ett skydd över mig. Ifall regn träffade mitt hår skulle det burra ihop sig till en stor lockig röra. Jag började springa de sista metrarna så jag kom fram till porten snabbare.

Väl uppe i lägenheten svirvlade tankarna tillbaka till den mystiske, halvnakna, mannen. Han var bekant, det kändes som att det hade något med Aaron och göra, men kunde inte komma på varför. Det var något med hans gröna ögon. Äsch, det kanske var en utav hans modellvänner eller något.

Jag lämnade ämnet snabbt och hoppade ner i soffan. Ja, mina fötter värkte efter en lång dag i flip-flops. Dem var liksom inte idealskorna. Jag stängde ögonlocken sakta och somnade genast.

AJA, hoppas ni gillar det!

/M