Previously: "Mum! You just have to ruin everything don't you?! You called in the middle of my date! Also, you don't know anyone who owns a freaking Porsche! Or have you won the lottery or something? I really don't understand this bullshit-tery!"

 

Under min långa dialog hade jag hunnit ta av mig min kappa, slängt väskan på hyllan i hyllan. Skorna lät jag sitta på eftersom dem var alldeles för komplicerade att ta av. Jag drog en hand genom håret och gick med snabba fötter in i vardagsrummet. 

 

"Oh shit, you have company! I'm so sorry...! I am..- What the...?!" jag stirrade chockat på synen framför mig. "Am I on Punk'd or something?!" 

 

Framför mig satt prins William och hans fru, Hertiginnan Catherine. Holy flabberghast...

 

"I repeat. Am I on Punk'd?" upprepade jag och stod blixtstilla. Inte ens en tornado skulle få mig ur balans. Kommer ni ihåg den delen där jag sa att prinsen av England och hans fru satt i mina hippie-föräldrars vardagsrum? För det gjorde dem. De satt och stirrade på mig. Ärligt talat visste jag inte ifall jag skulle buga eller niga, skratta eller gråta. Kanske både och? Men varför sitter dem här?! "Please, I am not very comfortable in this position. I suppose neither of you two are, so would you be angels and tell me what is going on?"

"Of course," sa prins William. "Um... We are sorry to barge in at this late hour Mr and Mrs Stevens, but the matter is very urgent."

"Oh we know it is," sa mamma och man hörde på rösten att hon var nära tårarna. "We understood immediately when you called."

 

Jag tittade chockat på min mor som pratade med prinsen av England utan någon nervositet. Det var som om hon pratade med granndamen Mrs Trinity.

 

"Tell her William," sa Catherine bakom honom. Hon tittade på mig med tårögda och nyfikna ögon, något jag var ännu mer förvirrad över. Varför var hertiginnan av Cambridge tårögd över att se mig? Varför förstod alla förutom jag vad som hände?! "She has got to know."

"Well..-" började han och Catherines hand slank fram på hans axel. "It's a long story, honestly I have no clue where to start. This will sound really unbelievable, but you have to remain calm."

 

Lugn?! Hur kunde jag vara lugn när han pratade som om någon hade dött. Jag ville bara slå till honom tills han hade berättat.

 

"Catherine and I met in college," började han. "We weren't too fond of each other in the beginning, but we ended up dating anyways. Then, one evening, we... Um... we-uh...."

"For God's sake, we slept together," utbrast Catherine och han tittade irriterat på henne. "What? You were stuttering. Yes, so I ended up pregnant, sophomore year, in 1989."

"Wait... No... Tha- that can't be... What are you saying... I-" Nej. Kunde jag bara försvinna? Jag kände illamåendet välla upp inom mig. Sakta satte jag mig ner på soffkanten och bet tillbaks tårarna. Hur kunde de bara säga något sånt här efter 24 år?!

"Yes. It's true. When we told the royal court about the circumstances, they despised both of us. They made us swear to never mention it to anyone, and to give the baby away once it was born. The proceedings were made quietly, the media never speculated anything about it."

"So I've been living a lie?" utbrast jag rasande. "Apparently, I'm your daughter, and am only informed about this now? Bloody hell... I've been living with my 'parents' my entire life, and now I find out they're not the real ones?! After 24 bloody years! Not two, but 24!"

 

'Mamma' såg så skör och liten ut när hon grät. Speciellt nu när hon stod lutad mot 'pappa', iklädd sina färgsprakande kläder.

Även fast jag var rasande på alla vuxna som stod framför mig, förstod jag vart det kom ifrån. Vid 18 års ålder hade jag inte heller velat bli satt i rampljuset som "prinsens älskarinna". Men hur vågade dem ta kontakt med mig så här långt efter?!

Jag hade tyckt att jag inte var det minsta lik någon av mina föräldrar i hela mitt liv. Varken personlighet eller utseende. Jag var frispråkig, otålmodig, hade hett temprament och var spänd dygnet om. Mina föräldrar var den totala motsatsen. De hade inte förmågan att varken stressa eller skälla på folk.

Nu när Catherine stod framför mig, såg jag verkligen likheterna. Det var som att se en äldre verision av mig själv, även fast kvinnan framför mig var min biologiska mamma, kändes hon som en främling.

 

"Only to cure my curiosity. What is my full name? I guess Lux isn't particularly... royal." sa jag med armarna i kors och avbröt den tunga tystnaden.

"Lux has always been my favorite name, so that's what we named you," började Catherine och log smått åt min förra mening. "But - of course - the court didn't approve. Your full name is Margaret Luxette Elizabeth Catherine Windsor."

"Luxette...? Really? Wouldn't expect anything else though," fnös jag. "Well... In the future, what do you expect of me now that you've told me?"

"We would love to get to know you, Lux." sa prins William med ett leende. "You are our daughter after all."

"You're not my parents," fnös jag och vände mig mot honom. "You seriously can't crash into my life at the age of 24 and suppose I'll accept it just because you're royal and famous?! News flash; That fact won't do much to me.  don't know you! Any of you."

 

Med det tog jag mina saker och kastade mig ut ur dörren.

Tankarna strömmade in i mitt huvud. Hur jag hade tappat all min självkontroll när jag gick med på att gå på dejt med Gideon. Men framförallt tänte jag på hur snabbt ens liv kan ändras. Erkännandet tog bara några minuter att sjunka in, och tydligen var jag dotter till prinsen av England och hans fru. Vilket gjorde mig till.... prinsessa. En riktig prinsessa.

Jag stannade till i min raska takt och stirrade chockat ut över den livliga gatan. Precis här stod prinsessan av England, och de hade ingen aning. Vad fan, för tio minuter sedan visste jag inte ens själv!

Jag fick upp farten igen och skyndade mig vidare till tågstationen med ett dimmigt huvud.

 

 

Min största fråga nu var: vad skulle hända med mitt liv? Mitt liv som jag var van vid. Att gå till skolan, att plugga minst två timmar varje kväll. Skulle jag få bo med Aaron fortfarande?

Aaron.

Hur skulle Aaron reagera? Han var lagom kändiskåt för tillfället, hur skulle han bete sig om han fick reda på min hemlighet? Jag var tvungen att berätta, han skulle få reda på det så småningom. Han var ingen man ljög för.

 

Åka tunnelbana på kvällen var jag van vid. Då bara de korta fem minutrarna det tog inom Londons stationer. Från Harlow till London tog det en och en halv timme. Min mobil var död sen länge och därför satt jag och repeterade dagens händelser i mitt huvud.

Vad skulle jag göra med Gideon? Hur skulle jag kunna förklara för honom att jag inte hade någon aning att jag, faktiskt, var en prinsessa. Det kändes fortfarande overkligt att kalla sig själv för prinsessa.

Prinsessan Luxette Windsor.

Nej. Inget jag skulle bli vänja mig vid i första taget.

 

Timmen gick über-långsamt, men tillslut anlände jag till slutstationen och gick av snabbt. Jag fångade en glimt av min reflektion tågets fönster som snabbt susade förbi och jag flämtade. Den kvalmiga luften hade fått mitt, då, plattade hår att svälla upp till en stor lockig röra, så jag hade satt upp det i en rufsig knut när jag väntade på tåget. Man kunde säga att jag hade sett bättre ut. Till min stora besväran såg jag att Gideons jacka fortfarande hängde runt mina axlar. Hur skulle jag ta mig ur denna? Jag kunde inte storma in på lektionen och räcka honom hans jacka, det skulle göra för många skeptiska. Speciellt Lynne Neelson som var skvallertanten nummer ett i min årskull.

Var det karma? Förtjänade jag detta 'straff'? Jag kanske var lite för ärlig ibland, kanske lite för osocial, men hey. Jag var bara människa. Tydligen en kunglig sådan också.

Jag fumlade upp nycklarna ur krukan som satt precis bredvid vår ytterdörr. Förde den med skakiga händer in i låset och öppnade. Det första jag hörde var ett par av fötter som sprang från vardagsrummet till hallen. En rödgråten Aaron tittade skärrat på mig.

 

"Where the fuck have you been?!" röt han med en grötig hals. Jag rynkade pannan medan jag tog av mig jackan och la ifrån mig nycklarna på den lilla hyllan i hallen. "Do you realize just how worried I've been?! I've called you atleast fivehundred times! I was starting to think he'd kidnapped you and raped you senseless-!"

"Whoah!" avbröt jag och omfamnade honom i en kram. Hans armar kröp runt min smala midja i ett stenhårt grepp medan han tårade ner min axel. "My battery died while waiting for Gideon to arrive."

"Speaking about the devil, how did your date go?" undrade han och släppte greppet men tog tag om mina händer. Snabbt drog han in mig längre in i lägenheten och in i det ljusa. I tankarna tänkte jag alla svordomar jag kunde. Egentligen hade jag tänkt mig att han hade somnat sen länge, då skulle jag kunna fixa till mitt fågelbo till hår och mitt utseende generellt. Han skulle ana det värsta... Åh nej, han gav mig den blicken. "Luxie...? Looks like someone got shagged?"

 

Han stirrade på mig med ett stort flin på sina läppar, och jag gjorde allt jag kunde för att inte slå till honom. Mitt temperament höjdes direkt när någon retade mig.

 

"I did not." morrade jag och försökte ta mig ur hans grepp.

"You so did."

"No, Aaron I need to tell you-"

"That you shagged him?"

"NO you imbecile-"

"Yes, you did."

"Can you please shut the fuck up?!"

 

Han tittade storsint på mig. Troligen för att jag aldrig använde såna stora svordomar. Personligen tyckte jag det var oförskämt, men denna incident visade ännu en gång hur mitt temperament tog fram det sämsta inom mig. Från vem utav mina nya föräldrar jag hade ärvt det visste jag inte. Och jag hatade det. Något som fick upp mitt temperament ännu mer.

 

"You look as if you're about to burst." sa Aaron som visste om mitt heta humör mycket väl. "This isn't Midsomer Murders. Deep breaths, Luxie."

"Something happened tonight," sa jag med en ansträngd röst. Jag fokuserade på mina andning som Aaron sagt. "Something really.... abnormal. I need you to believe me right now."

 

Jag tittade honom i ögonen och lät min tuffa fasad falla. Om det var någon jag litade på med hela mitt liv var det Aaron. Svag var jag inte, därför var jag så; tuff utsida, mjuk insida basically. Tårarna började bränna bakom ögonen och jag lät de första tårarna sakta rinna nedför mina kinder.

 

"Wow, something did happen." mumlade Aaron och något blixtrade till i hans ögon. "If that Gideon in any way did something to make you this... vulnerable. I'm going to castrate him, ship him of to Somalia and let the pirates take him in their custody!"

"No, not Gideon, he- was... perfect. But my mom called me during dinner..."

 

Så jag berättade allting för honom. Hela historien, inklusive alla detaljer. Från när jag sprang in i huset, till jag sprang ut med denna nyhet på mina axlar.

Aaron hade ett ansikte som var uttryckslöst. Dock kunde man se hur chockad han var i hans ögon. Jag avslutade händelserna och en tystnad föll över oss. Varför sa han inget?! Trodde han inte mig? Om han bara kunde bryta den hemska tystnaden. 

Han öppnade sakta munnen.

 

"Luxette...? Really?" mumlade han och jag himlade med ögonen och slog till honom över bakhuvudet. "I'm just so... Dunno... Gobsmacked?! You're a fucking royalty and have had no clue your entire life!"

"How would I know?!" påpekade jag och la armarna i kors. "My parents... or... my old peers I suppose, wasn't planning on telling me."

"But why did you just run away?"

"I'm hurt. I thought they trusted me more than that."

"But see it from their perspective. They must've been thinking about it, feeling guilty for twenty-four years."

"But I deserved to know! That's what making me angry. But I overreacted didn't I? I should go back... Apologize."

 

Tårarna rann envist nedför mina kinder igen och jag torkade ilsket bort dem. Innan jag hann Aaron använde sig av sina muskler att lyfta mig från min plats i soffan och ner i hans knä. Jag försökte ta mig loss men förgäves. Han var för stark. 

 

"It's too late now," sa han och jag himlade med ögonen. "You'll have to do it tomorrow."

"But I have poetry tomorrow... Poetry...? Shit! I have an essay that's due tomorrow! I have to get started..-"

"Lux.." avbröt Aaron.

"I can't fail this essay, the term is almost over, the degrees are about to-"

"Lux, please-"

"Let go of me, I have to...-"

"Lux bloody Stevens! Or... Windsor that is.. Don't fucking think so much! Forget about that stupid essay, school, today's events and go to bed."

 

 

"Cuddle?" mumlade jag men det kom inte ut mer än en viskning. Jag kände hur trött jag egentligen var. Trött, snarare utmärglad. Dränerad både fysiskt och psykiskt. Det hade varit en oerhört lång dag då jag längtade efter min säng. Aaron sa inget utan bar upp mig och lyfte in mig i sovrummet. I stunder som dessa ville jag ha en pojkvän. Någon som kunde hålla om mig om kvällarna, någon som kunde trösta och bara vara med mig.

Jag suckade och lugnade genast ned mig när jag hörde Aarons hjärtslag. Jag somnade inom tio sekunder.

 I'm hopeless....... I know. Men här är kapitlet! Rätt så nöjd iaf :) Har inte läst igenom, så I apologize beforehand om det finns några mistakes.