Previously :"Are you looking for a new job?" frågade kvinnan sen.

---

 

Three weeks later:

“She wrote this all by herself?” frågade Canada häpet när hon skummade igenom not-papprena i sina händer. ”I knew she was talented, not a bloody Einstein!”

 

Jamaicas pojkvän - Jordan - log mot Canada och lät sina ögon vandra mot Jam som stod och sjöng i studion hemma hos henne själv. Hon jobbade på den sista låten till sitt debutalbum ”Jamaica” som skulle släppas om någon månad. Hon hade dock mycket jobb framför sig, då hon skulle resa genom Storbritannien och några länder i Europa för att promota sitt album och sig.

 

Låten hon sjöng nu, var menad till Jordan och han verkade märka det för hans ögon blev alldeles glansiga. Canada hade nu träffat Jordan för exakt två veckor sedan, när Jordan kom hem från deras turné, och hon kunde inte vara lyckligare för Jamaica.

 

”She’s more than Einstein,”påpekade Jordan. ”She’s the most perfect girl on this planet. Jam told me you're ditching her and Dawn to work with a band.”

"Yeah. She took it badly... Well ,some band called 'direction five' or... was it 'directions'?" frågade Canada sig själv och tänkte så det knakade.

"I reckon you mean 'One Direction'?" flinade Jordan.

"That's it! I've met Niall already."

"They're great lads, promise."

 

Jamaica skuttade glatt ut ur studiobåset och hoppade upp på Jordans rygg innan Canada hann säga något om hans senaste mening. Eftersom Jordan var minst tjugo centimeter längre än Jam, så snurrade han bara runt henne så hon satt med benen runt hans midja. Deras läppar möttes och Canada kollade snabbt bort. Ända sen Jordan kom hem för två veckor sedan, hade hon inte släppt hans sida. Canada förstod att hon hade saknat honom, men de släppte inte taget om varandra.

Canada himlade med ögonen och la ner sångtext papprena när hon reste sig upp och tog sin väska som låg i skinn fåtöljen. Hon slog en sista blick mot dem och la armarna i kors.

 

”If you two weren’t too busy sucking each other’s bloody faces off, I would demand a ‘good luck’ from both of you because I’m leaving for my first day at my new work,” sa Canada och paret bara hummade men fortsatte att kyssas.

 

Hon gav upp och lämnade lägenheten snabbt. Hennes humör sjönk ytterligare när hon såg de gråa molnen hänga lågt på himlen. Hon satte på sig sina Beats hörlurar och började gå från det lyxiga komplexet där nästan bara kändisar bodde. Irritationen byttes snart ut med nervositet. Första dagen på hennes nya jobb var skrämmande. De första tre gångerna Caroline Watson hade frågat om nytt jobb, hade Canada tackat nej. Det slutade med att Caroline skickade Niall för att tvinga henne att acceptera. Canada hade då gett upp och han tvingade med henne för att fika. Det visade sig att de hade växt upp i samma del av Irland då Eoghan låg tjugo minuter från Mullingar. Niall hade såklart då fått höra om Canadas tuffa bakgrund från hans mamma och det var kanske därför hon inte hade svårigheter att öppna upp sig. Han visste redan hemligheten som tyngde henne, det fanns inget mer att dölja. Tanken på Niall fick henne att slappna av lite, men hennes mage snörpte ihop sig till en stor knut vid tanken av att träffa nya människor.

 

Hon var i fullt skå med att trycka upp den stora dörren när dörrvakten vid entrén hann före. Hon förstod inte varför rika människor behövde en anställd man för att öppna dörren åt dem.

Hon kände blickarna när hennes Doc Martens lämnade stora blöta avtryck på det vita, polerade golvet. Hon stannade vid receptionen och inväntade den knubbiga kvinnan med telefonen mot örat. Hon tog ingen notis om Canada som stod och stampade otålmodigt med foten. Receptionisten lyfte ett perfekt noppat ögonbryn och tittade på Canada i en millisekund. Hennes ögon blev dubbelt så stora och la ned telefonen direkt.

 

"Ms Edwards. What can I do for you?" frågade hon med en plötsligt nervös stämma.

"Uh, I'm Canada Serrano, Caroline must have told you?" sa Canada och himlade med ögonen.

"Oh right. The new make-up artist, lovely." sa hon och knappade iväg på sin dator. Hon menade inte ett ord av det hon hade sagt och Canada rynkade ögonbrynen. "Right. Caroline Watson is waiting for you on floor three. She didn't tell me where though, she said you'll notice where they are. I suppose she's right. Those boys are a bloody mess. Good luck youngster"

 

Canada himlade med ögonen åt receptionistens ointresserade samt ironiska stämma och stegade iväg mot hissen istället för att svara. Hon hörde kvinnan ropa ett "How about a thank you?" efter henne, Canada höll sig från att peka finger, utan försvann in i hissen som just anlänt. Irriterat tryckte hon febrilt på den tredje knappen och hennes huvud föll i hennes händer. Hennes liv hade förändrats de senaste veckorna. Dels för att Niall var en av hennes... 'vänner' eller vad hon skulle kalla det.

Det var nästan skrattretande. Jamaica trodde att hon aldrig hade hört talas om 'One Direction' förut. Men hur hade Canada kunnat missa det världskända pojkbandet som var överallt. I tidningar, på alla tv-program, på alla posters som satt i skyltfönstrena. Hon hade inte lyckats placera den energetiska, jämt hungriga irländaren som först hade klivit in i den lilla sminkbutiken. När han väl presenterade sig med sitt fulla namn förstod hon direkt. Hur många hette egentligen Niall Horan...?

 

Gillade hon dem? Nej.

 

Därför tvekade hon starkt i början. Dem där "good-for-nothing" killarna var ingenting hon ville associera sig med. Några småkillar med helt okej röster som hoppade runt på scenen. Om en grupp med femåringar uppträdde skulle dem ha mer koreografi än vad One Direction hade... Dock tackade hon ja eftersom lönen var bättre än bra så hon kunde flytta ifrån det sunkiga området hon bodde i. Hissdörrarna plingade till och hon flyttade långsamt huvudet från sina händer när nervositeten ännu en gång kickade in.

Hon klev försiktigt ut ur hissen och tittade sig omkring. I sista sekund såg hon ett förmål röra sig mot henne och träffa henne rätt på sidan av ansiktet.

 

"What the fuck?!" utbrast hon och höll den vänstra sidan i ett krampaktigt tag.

"Oh shit..." hörde hon en killröst säga. Hon kände hur en hand placerade sig på hennes lägre rygg och hon ryggade instinktivt ryckte hon sig undan. När hon spände ögonen i honom var det första hon såg ett par gröna ögon som tittade nyfiket på henne. Hon var nära på att örfila honom, men stannade mitt i rörelsen när hon såg att han var en femtedel utav bandet. Han som var yngst men ändå lyckades fånga in alla äldre kvinnor. Han med lockarna som trollbinde varenda tjej i hela världen, förutom Canada.

Hon noterade att han flyttade sin onormalt stora hand och smekte hennes överarm långsamt. Hon kände sig genast obekväm. Närhet var inte något hon uppskattade. Inte sen....  

 

"Not another one," suckade Canada sedan lågt när hon såg hans ansiktsuttryck. "Just to clarify it for you mate, my name is actually Canada, not Perrie or whatever that slag's name is. I'm here for the make-up assistant spot." Sa hon irriterat istället för att visa sin obekväma sida.

"Oh... oh, so- uh, you're Canada Serrini...?" frågade han häpet. "But you're so alike her-"

"It's Serrano, excuse you." rättade Canada och la armarna i kors.

"Harry! What are you doing here?! If this is another of Louis's plans, I'm going to personally murder him..."

 

Carolines röst ekade i korridorerna och hon fick syn på Canada och Harry.

 

"Styles. What the bloody hell have you done now?" morrade hon och log sedan mot mig. "He threw something at you didn't he?"

"Yeah," muttrade Canada och hytte ett långfinger i Harrys håll när Caroline drog med henne från samma väg som den äldre kvinnan kom ifrån.

"Don't worry about him. Louis is ten times worse," sa Caroline med en djup suck. "I don't know how many times he's ended up completely destroying his clothes which I imported for him only! Zayn is a bloody dickhead. Don't even bother talking to him if you don't want to be bombared with moody-ness. You've met Niall, and as you know he's always hungry, so that leaves Liam. He's the only mature one, thank God! Although I'm suspecting Louis's converting him into the dark side. That's pretty much all you need to know about them." 

 

Canada visste inte hur hon skulle svara så hon flinade åt Caroline som log tillbaks. De gick in i ett stort rum. Längs väggarna satt speglar med små sminkbord framför. I taket hängde lampor med ett onaturligt starkt ljus. I mitten stod det ett stort runt bord som var fyllt med olika upplägg av kläder, papper, plastlådor fyllda med olika sminkprodukter och massa annat.

 Fyra killar var redan där inne och skrek åt varandra som vildar. Canada antog att det var resten av medlemmarna i bandet. De tystnade snabbt när tjejerna steg in i rummet.

Canada hängde med sitt huvud direkt. Hennes kinder blossade upp i en röd nyans medan hon rättade till sin jeans-klänning. Hennes hår hängde som ett draperi framför ögonen. Hon kunde inte motstå dragningskraften att titta upp och se på killarna, utan tittade försiktigt upp och fastnade på en av dem. Hon såg ett par bruna ögon. Hon hade aldrig sett en sån färg förut, men hon var övertygad om att han var vacker. Hans dominanta käklinje, hans rosa läppar, olivfärgade hudfärg och svarta hår som var stylat till en "quiff". Han var inte lika lång som Harry, men längre än Canada. Hans vita t-shirt satt tajt över hans överkropp och hon la märke till de definerade musklerna.

Hela hennes mage hade bombarderats av fjärilar och hennes hjärta ökade farten varje sekund. Vilket gjorde hennes andning ojämn och det tog all hennes viljestyrka att slita blicken från den omänskligt snygga killen framför henne. Istället riktade hon sin uppmärksamhet mot Caroline igen, fortfarande med ett bultande hjärta.

 

"Louis... Is that what I think it is?" morrade Caroline lågt med ögon stora som eldklot och satte armarna i kors.

"Certainly not Miss Watson," sa han med ett slugt leende. "Why would it be?"

"No? It looks like a collar that belongs to your dress shirt."

"Caroline, who's your friend?" frågade killen med kortast hår.

"Oh, right. My friend, is also your new make-up artist-"

"Is Lou leaving?!" utbrast en av killarna och gav ifrån sig ett tjejigt skri innan han hoppade upp i den andres famn.

 

Niall skrattade högt och Canada log när han vinkade med ett litet leende i hennes håll.

 

"No, she's not leaving. But she's actually with child at the moment, so she wanted some assistance. Welcome Miss Canada Serrano to our team." sa Caroline och tittade bak på Canada som sneglade upp långsamt.

"Hi babe," sa Niall och kramade henne hårt.

"Hi Niall," log hon blygt.

"Perrie?!" utbrast den snygge och gick snabbt mot henne. Att se hans ögon på nära håll gjorde henne svag i knäna. Han tog hennes haka i hans händer och utbrast "What are you doing here?!"

 

Hans ena hand förflyttade sig till hennes kind och han kupade den med en fjäderlätt beröring. Även han trodde såklart att hon var Perrie! Irritationen steg snabbt och hon tog sitt förnuft tillfånga och backade undan snabbt.

 

"My name is Canada, not Perrie," sa hon med en uttråkad röst. Hon var trött över att behöva upprepa det varje gång hon pratade med någon.

"What are you on about?" frågade Zayn förvirrat. "Perrie, you came back...? Did you get my texts? I can't believe you're here..."

"What? I'm Canada! I wouldn't bloody know what Perrie wanted or would've done, since I'm not her!"

"What are you talking about?! Perrie, are you drunk?!"

"Are you accusing me?!" frågade Canada häpet. "I'm not drunk! You fucking bastard! And I'm not Perrie!" hon slog örfilade honom och han tog ett hårt tag om hennes handled.

 

Hans ögon trängde sig in i hennes själ. Han tittade på henne med ett blankt uttryck medans hans ögon lös av ren ilska och hon stirrade trotsigt tillbaks. På insidan kände hon hur minnesbilderna vällde upp med en händelse exakt lik denna. Det fick henne att nästan spy och hon slet sig ur hans grepp.

 

Cole.

 

"You're a fucking cunt," fräste hon lågt spände ögonen i honom. Han spände sina käkar och lutade sig framåt för att viska i hennes öra; "You're a fucking slut, so that makes us even."

 

Med en sista blick sen gick han förbi henne och stormade nedför korridoren. Hon tittade efter honom innan hon samlade sig med ett djupt andetag. Hon fäste sedan sin blick på människorna runt omkring sig.

 

"So... You're not Perrie. Canada right? Hi Canada." log han med kort hår och kramade mig.

"Hi... Sorry I have no clue what your name is..." mumlade hon generat.

"Liam-"

"Hi Liam."

"HI LIAM!" ropade en utav dem och riktade sig mot Canada. "I'm Louis 'The Tommo' Tomlinson, also known as the funny one. But I have no idea why..." Han gjorde någon konstig handgrej och Canada flinade åt honom. "The moody one was Zayn."

 

Zayn... Lika vacker namn som ansikte. Canada rodnade genast av tanken.

 

"I'm Harry. Do you know what you would really beautiful in...?" frågade han och log så han visade sina smilgropar. Canada skakade på huvudet och inväntade hans svar. "In my arms."

"If that's your best pic-up line. I have one word for you; bad!" sa jag med fejkad entuasiasm.

**

"What time are we leaving?" frågade Jamaica medan hon satte i sina örhängen.

"We...?" undrade Canada och rotade igenom sina klädhögar efter något att ha på sig.

 

Hennes första dag hade passerat, och hon förstod Carolines frustration. Louis hade nog missuppfattat hennes yrke, utan fick henne att vara hans personliga assistent. Hon hämtade vattenflaskor, vindruvor och fick sminka om honom minst femton gånger eftersom Harry eller Niall hällde vatten över honom. Egentligen hällde han vatten över sig själv, men det hade han tvingat henne att inte nämna för någon. Zayn såg hon inte mer under dagen. Något hon var glad över.

Jamaica hade anlänt efter någon timme men försvann lika fort. Tydligen hade hon blivit "störd" och lämnat anläggningen. Canada antog att det hade något med någon att göra men sa ingenting.

För tillfället hade hon större problem än så. Hon hade nästan rotat fram hela sin garderob. Hon ville inte se ut som en luffare första gången hon träffade sin moster på fem år.

 

"Yeah, I called your aunt and she invited me." sa Jamaica och höll upp ett par shorts.

"Let me guess. You called her and invited yourself?" flinade Canada och letade efter sina mönstrade jeans.

"Me?! I would never! But do you think I can wear shorts? You know I can't wear skirts,"

"Yes, you can wear shorts! Lou's not a nun!"

"Well I can't look like a sloggy sod you know!"

"You won't. She dresses like us anyway, so it doesn't matter."

 

De tog ytterligare trettio minuter för att göra sig iordning vilket ledde till att de fick skynda sig in i en taxi. Vilket de gjorde med en massa fnissattacker. De betalade och gick skrattade den korta biten som behövdes för att komma till deras fina villa i södra London.

 

 

De fumlade upp sig för de tre trappstegen och plingade på. Canada hade längtat efter att få se sin moster igen och kände sig inte nervös nu när hon hade Jamaica med sig. De hörde ett barns röst inifrån och dörren öppnades sakta. De såg ett litet huvud sticka ut genom springan. Lux tittade nyfiket på dem med stora ögon. Den nu fyra åriga flickan var redan ett och ett halvt huvud längre än när Canada såg henne senast och hennes axel långa blonda hår var flätat i en inbakad fläta.

 

"Are you Canada?" frågade hon.

"Yes I am. The last time I saw you, you were a little baby," log Canada och hukade sig till hennes nivå.

 

Jamaica tittade på de två och log stort. Hon tyckte det var på tiden att hon fick träffa sin familj då hennes egna föräldrar inte var ett dugg engagerade. Lux la sina händer i Canadas handflator och skrattade åt något hon precis sagt.

Hon granskade Lux's ansikte och sedan Canadas. Hon kunde inte sluta tänka på likheten i deras drag...

 

"Lux, what are you doing out here?" hörde Canada en röst säga. En väldigt bekant röst. Hon reste sig upp fort och log när hon såg en väldigt gravid Lou Teasdale stå framför henne. De båda pep till och förenades i en stor kram. Eller.... En försiktig kram med tanke på att hennes mage putade ut i en stor bula. "I can see why! Wow, I would kill for your body at the moment."

"I've missed you all so much!" log Canada och de alla gick in i hallen. "Oh right, this is Jamaica. Jamaica, this is my aunt Lou."

 

De pratade med varandra lite, Jamaica skulle aldrig tacka nej till ett tillfälle att vara social eller prata med andra människor.

 

"Did someone say Canada...?" hörde de en röst säga.

"Tom!" utbrast Canada och kramade honom.

 

 

Kvällen fortsatte i samma atmosfär och klockan var nu halv tio. Lux hade hållit igång hela middagen med att prata om sitt dagis, kompisar, om killarna och allt. Därför satt hon i sin pappas knä och tvingade sig själv att hålla sig vaken.

Canada satt vid andra änden av bordet och balanserade sitt vinglas mellan två tummen och pekfingret. Hon svepte den ynka droppen som var kvar och ställde glaset på bordet igen. Jamaica och Tom var i en djup konversation om fotboll. Jamaica var från Tottenham så hennes favoritlag var såklart då Tottenham. Tom var ett Arsenal fan, och det ledde till stora diskussioner. Lou tittade på Canada och himlade med ögonen.

 

"I want to talk to you about something. It's been on my mind the past months," började Canada lågt. Hon pillade med foten på vinglaset och drog ett djupt andetag. "At first I thought I was getting paranoid and such, but... I know I'm not. People are calling me another name and is shocked when they see me. It's like everyone treats me differentely."

"Do they perhaps call you Perrie?" frågade hon med en suck och tog fram iPaden som låg på bänken bakom henne.

"How did you know...? I'm not on Punk'd am I?!"

"No, you're not on Punk'd."

"So you know who this girl is? Why does everyone mistake me for her...? Do we look alike or something?"

 

Hon fnös och la armarna i kors. Lou skrev in något på plattan och tittade med en sned blick på henne. Hon vände sakta apparaten och Canadas hjärta stannade för en millisekund. Det var som att titta tillbaks på sin egna spegelbild. Likheten var.... obeskrivlig.

Hon slog handen över munnen och andades febrilt. Hon förstod nu allting. Varför alla kallade henne för Perrie. Hon kunde helt ärligt inte se någon skillnad på de två och det äcklade samt skrämde henne.

Varför just hon?!

 

De andra runt bordet hade blivit tysta och Jamaica tittade på henne. En blick som hon förstod direkt.

 

"You knew didn't you?" mumlade hon tyst.

"Listen, I wanted to tell you. That's why I called Lou and invited myself. I didn't want you to hear it from me..." sa Jamaica och tittade på henne med stora hundvalpsögon.

"It's okay, just... Tell me these kinds of things in the future..."

"Promise."

 

 

 

Väl tillbaka i sin lägenhet tog det flera minuter för henne att samla sig. Lou och Jamaica hade tagit en halvtimme för att förklara vem den här Perrie Edwards var. Hennes band 'Mix något vann X-Factor 2011 och har haft stora framgångar sen dess. De båda var chockade över att hon aldrig hade hört talas om den. Men året 2011 var hon isolerad från omvärlden...

Hon kastade av sig sin hatt och skor innan hon begav sig vidare in till vardagsrummet till sin dator. Hon var inte en som hängde vid internet, utan hade bara en dator för att ha det. Men nu hade hon andra planer. Snabbt skrev hon in Perrie Edwards och klickade på första bästa video på youtube. Hon fördes till ett klipp när hon sjöng. Canadas ögon utvidgades stort och hon fick genast gåshud av.

Hon spenderade större delen av natten med att leta efter all info hon kunde hitta. Hon skulle just stänga ner sidan när hennes ögon for över en speciell information. Hon tvingade tillbaks känslan av att hon skulle spy.

 

Zayn och Perrie var ihop...

 

Det förklarar en del, tänkte hon för sig själv.

---

jag vet, jag är hopplös..... Jag har faktiskt ingen ursäkt den här gången utan jag har bara varit lat... Och att jag har kollat på min nya favvoserie Downton Abbey. Mobba inte, den är asgrym!

Hoppas ni gillar detta kapitel my little cupcakes! :D <3