Jag la på och kände hur klumpen klättrade upp i halsen och tvingade tårar att tränga fram, som sakta gled nedför min kind.

- Woah, Cherry! What's going on? frågade Harry.
- Why does everyone have to die around me Harry?! We have to go to Croatia!
- Croatia? Why?
- My grandma Helena's dying!
- Come on. Let's go back to the hotel and pack up our stuff. Paul will take us to the airport.
- Thank you Harry...

---

Harrys perspektiv:

Det var hemskt att se Cherry så ledsen. Under hela flygresan satt hon helt tyst och grät lite då och då mot min axel. Igår efter hon hade klippt sig, höll jag på att berätta om mina känslor, men hann inte. Om jag försökte berätta nu så skulle det vara själviskt av mig.
Paul hade ringt Simon och berättade händelserna och han lät oss åka till Kroatien. Något Janet var rasande över, eftersom det inte ingick i hennes "dejtingplan". 

Jag kollade försiktigt på Cherry som kollade rakt fram. Hennes ögon var alldeles blanka och röda av alla tårar och stora blåa ringar under ögonen hade bildats pågrund av bristen på sömn. Jag hade sagt till henne att hon skulle sova på flyget, men hon satt på helspänn ifall något skulle hända.  

Cherry gav Paul instruktioner om hur han skulle köra och tillslut kom vi fram. Vi hoppade ut och genast kom en liten flicka springandes mot Cherry.

- Cherri! ropade hon och kramade hennes ben.
- Marija, sa Cherry och gjorde ett försökt till ett leende, men misslyckades totalt.

Sen började de prata på ett främmande språk som jag antog var kroatiska. Cherry visade med en hand gest att vi skulle följa med in i det stora huset. Paul tog våra väskor och vi följde efter henne. Han ställde väskorna i hallen och körde iväg.
Kroatien hade en helt annan kultur konstaterade jag genast. Det såg man på alla tavlor, mattor, möbler osv.
Det var en väldigt stor familj som var samlad i vardagsrummet och Cherry hälsade på alla.

- This is my boyfriend, Harry, sa hon sedan och översatte det.
- Hi, sa jag osäkert.
- They talk english, just not very good, viskade hon.
- Oh.

Den minsta flickan, Marija, började genast peka på mig och viskade glatt till tjej, något yngre än Cherry.

- How old are you? frågade en lite äldre man.
- I'm 18 sir, svarade jag nervöst. 
- Benji! väste Cherry. Pardon my uncle, it's normal for them to ask out the boyfriend. If they don't like you, they will let you know.

Det lugnade inte ner mig det minsta utan jag kollade bedjande på Cherry som log smått åt mitt beteende.
Hon pratade med sin kusin och vände sig sedan till mig.

- I'll go visit grandma, viskade jag till Harry.
- I'll come with you, viskade han.
- Stay here. Don't worry, they'll like you, sa hon och kysste mig på kinden innan hon gick iväg. 

Hennes familj granskade mig och jag kände mig obekväm. 

- What's your occupation? frågade Benji. 
- I'm a singer, svarade jag. 
- Professionally? frågade han. 
- Yeah.
- You work with Ellen and Jim right? frågade tjejen från innan. I'm Drena by the way.
- Yeah. Jim's my bands manager.

Då kollade de nöjt på varandra och Benji log glatt mot mig.

- Any friend of our Ellen and Jim's a friend of ours! sa han glatt och visade att jag skulle sitta bredvid honom.
- You're in One Direction right? frågade Drena.
- Yes, log jag.
- Let me introduce us, sa Drena. This is my mother Janice, Benji is my dad, Marijah and Stefan are my siblings. John over there is my grandpa. Then there's Luke and his family, but they'll be arriving tomorrow from Slovenia. Ellen and Jim's coming tonight.

Jag nickade långsamt och började sakta förstå familjebanden.

- So John's and Helena's children are Ellen, Luke, Janice and Claire, right? frågade jag.

Jag insåg snabbt att alla ryckte till när man nämnde Cherrys mamma.

- I'm sorry, sa jag snabbt.
- It's okay. I think none of us have understood it yet. She and Andrew were very loved, sa Janice och log smått.
- Listen to me son, sa John som pratade med mig. Cherry is like my own. I've watched her grow up, she's extremely vulnerable even though she's pretending to be tough. If you hurt her, you'll have to deal with me-
- Dad! utbrast Janice. He's joking. But Cherry's a keeper, don't let her slide.

Marija viskade något i sin mammas öra och Janice log.

- Marija wanted to let you know that she likes you, log hon.

Alla brast ut i skratt och jag flinade smått. Jag kollade på John som nickade upp mot trappan. Jag fattade genast vad han menade.

- Excuse me, mumlade jag och gick uppför trappan, upp till Cherry.

Cherelles perspektiv:

Min kusin Stefan ledde mig upp på övervåningen och in i mormors sovrum, som jag spenderat många timmar i som barn. Jag tackade Stefan som försvann nedför trapporna igen.
Mormor låg i sin säng, med ett blekt ansikte.

- Baka! (Mormor) utbrast jag och kastade mig fram.
- Cherelle, sa mormor med en svag, men samtidigt glad röst. Pa drago da te vidim! (Så glad att få se dig)
- Koliko dugo ste ostavili? (Hur lång tid har du kvar?) frågade jag med tårar rinnandes nerför mina kinder.
- Ne plači. Ne znam draga, nedaleko(Gråt inte. Jag vet inte, älskling. Inte långt kvar.)

Jag kved till och kramade henne försiktigt medans hon kysste min panna.

- Gdje je tvoj dečko? (Var är pojken din?) frågade hon.
- Dolje, (Där nere) svarade jag.
- Želim mu u susret. (Jag vill träffa honom)
- U redu. Odmah se vraćam. (Okej. Kommer strax)

Jag kramade hennes hand en gång och reste mig upp. Till min förvåning så stod Harry precis utanför rummet och kollade medlidande på mig.
Jag tog hans hand och drog med honom in till mormor. Hon log förtjust och kollade på mig.

- Baka, to je Harry (Mormor, det här är Harry). Harry this is Helena, presenterade jag.
- Recite mu da preuzmu brigu o vama. Trebate čovjeka u svom životu. (Säg till honom att ta hand om dig. Du behöver en man i ditt liv.)

Jag snyftade till av hennes ord och Harry kramade mig bakifrån.

- Obećajem baku. (Jag lovar mormor) grät jag.
- Volim te. Bez obzira što se događa. (Jag älskar dig. Vad som än händer) sa mormor och kramade min hand.
- Volim te baka, sa jag och försökte le genom mina tårar.

Morfar kom in i rummet och kollade sorgset på mig.

- Dinner's ready, sa han lågt. Darling. You want Drena to carry your dinner up here?
- No. I'll eat with my family, now when it's finally united, sa mormor och reste sig sakta upp.

Morfar skyndade sig snabbt fram och hjälpte henne upp ur sin säng. De gick långsamt förbi oss och gick nerför trappan.
Jag kröp ihop i Harrys famn och grät tyst. Hans trygga armar omfamnade mig i en varm kram.

- It's gonna be okay Cher-Bear, mumlade han.
- No. My grandma's gonna die! Nothing's gonna be okay! snyftade jag.
- I don't think she wants to die Cher. Death is nothing we can choose.
- I know! If I could choose, I would want my parents and my babysister here. I don't want to go through this alone again!
- Cher. You're not alone. I'm not going anywhere, Nellie and Tash is one phonecall away, you can always talk to the boys, then you have your amazing family who's going through the exact same thing.

Jag kollade in i Harrys ögon och kysste honom. Hans närhet var det enda som fick mig att må bra i min gråa vardag. Han lyste upp min värld och jag ville bara ha honom nära mig.

**

Middagen var som den brukade här i Kroatien. Dock brukade mormor alltid vara den som förde konversationer, men nu var hon bara glad att få se oss.
Jag pratade med Drena som var en utav mina närmsta kusiner. Harry pratade lite med alla. Speciellt Benji. Jag tror att han gillade honom. 

Vi skulle just börja med desserten när en bekant röst hördes från hallen.

- I'm here! ropade Ellen.

Mormor lös upp och Ellen skyndade sig in i rummet med Jim hack i häl. Hon skyndade sig fram till henne och kramade henne medans tårarna rann långsamt.

- Can you guys give us a minute? frågade Ellen och log genom sina tårar.

Vi nickade och gick snabbt in i vardagsrummet där vi satte oss ner och började genast prata. Harry drog ner mig i sitt knä och jag gosade in mig i hans varma famn. Det var inte bara framför kamerorna vi behövde skådespela, det var även våra familjer. Något vi båda ogillade. Det var inte vackert att behöva ljuga inför sin familj, något som gav mig skuldkänslor.

- So, how'd you two meet? frågade Drena och log.
- Well. We met through Ellen, sa jag och kollade på Harry.
- We didn't like eachother very much in the beginning, flinade han vilket fick mig att börja skratta. But it slowly turned into love.

Familjemedlemmarna suckade glatt och Janice höll sina händer över sitt hjärta. Vågor av skuld vällde in över mig och kunde inte titta någon i ögonen.

- How long have you two been together? frågade Janice.
- Almost five months, sa Harry och kollade på mig.
- Cherry, sa Ellen bakom mig. 

Jag ställde mig snabbt upp, följt av Harry, och hon visade att vi skulle komma med henne. Vi gick in i köket där mormor satt kvar.

- She wants to talk to you two, mumlade Ellen och lämnade rummet.

Jag gick fram till henne, och satte mig i knät på Harry som satt på stolen mittemot, och tog hennes händer i mina.

- Kao što znate, nemam puno vremena za živjeti (Som du vet, jag har inte mycket kvar att leva) började hon och det brände bakom ögonen.
- Nemojte reći da. (Säg inte så) sa jag skakigt och Harry tog ett stadigt grepp om mina axlar. 
 
Hon log svagt och tog upp ett halsband ur sin ficka. Jag flämtade till och en tår rann nerför min kind. Det var hennes smaragdhalsband som hon hade haft så länge jag kunde minnas.

- Želim vam da ga ima, (Jag vill att du ska ha det) sa hon.
- Ne mogu ga uzeti. (Jag kan inte ta det) sa jag skakigt.
- Želim da me ne zaboravite, (Jag vill att du ska minnas mig)
- Uvijek ću vas se sjetiti, baka! (Jag kommer alltid komma ihåg dig, mormor!)

Hon tog tag i mina händer och log sorgset.

- Pomilovanje, (Förlåt) mumlade jag och skyndade mig ut ur rummet.

Jag öppnade ytterdörren och kollade ut över klipporna som låg på ena sidan av tomten. Här hade hon spenderat hennes unga somrar. Mormor brukade sitta på farstun och vaka över alla kusiner som lekte fritt. Tyvärr hade jag inte sett henne på flera år, senaste gången jag sett henne var när jag fyllde 15 och vi åkte hit för att fira mig.

- Cherry, sa Harry bakom mig. What happened in there?
- I can't take it anymore Harry! snyftade jag. Everyone always leave! That's why I've got trust issues. I don't make friends easily, because everytime they leave my apartment, it feels like a police's going to knock on the door and tell me that somethins bad happened!
- That happened when your family died, konstaterade han.
- Yes. I dreamt that over and over again. It haunted me, which led me into depression. I don't want to go through it again!

Han svepte in mig under hans armar och jag grät mot hans vita t-shirt.

- Promise me you won't leave me Harry, mumlade jag.
- Promise, sa han och kysste min panna.

---

SAD CHAPTER! Hoppas ni inte dör av sadness! Fick ju inte riktigt 7 kommentarer på förra, var ju inte det bästa precis, men eftersom jag är en snäll själ så får ni kapitel 25! ;)

Okej, jag pratar inte kroatiska. Hoppas det inte finns någon kroat bland oss för det skulle vara extremt pinsamt. Man ska inte lita på Google translate haha! Har själv släkt som är från Serbien/Bosnien så jag kan bara säga några ord, men inte någe mer ;)

Klarar ni 10 kommentarer...? Let's try peeps!