- I just, don't know what to do! stönade jag frustrerat.

- Yes you do! sa Nellie. You're going to forgive him.

- I don't know, just like that?

- I think you both have a point, but I have to agree with Cherelle here-

- Don't call me Cherelle!

 

Nellie kollade tveksamt på henne, medan jag tvättade bort sminket från photoshooten jag hade tidigare.

 

- I don't know, mumlade hon. I think true love is ... pure.

- Don't listen to her, sa Tash. Make him work. Work hard.

- No, neither, avbröt Zayn. If you two want to make it work. You have to apologize for running away from him yesterday. But also convince Simon, you belong together.

- Yeah, why did you run away from the studio? frågade Tash.

- I was scared! Okay?! I didn't know what to do. So I ran for it.

 

De skrattade lågt och jag gav dem min evil-look.

 

- I'm not even sure I want to convince Simon, mumlade jag. I love Harry, but... I don't know if we're meant to be.

- Oh for God's sake! utbrast Tash. You bloody are meant to be!

- Don't mix God into this! avbröt Nellie surt.

 

Tash himlade med ögonen.

 

- You've survived the most! Simon Cowell isn't going to stop you from getting the one bloke you love! You've told him off once, you can do it once more! If you won't I will, you know.

 

 

**

 

Efter många timmars vändade reste jag mig upp ur sängen och tassade försiktigt ut på altanen.

 

"You've got to decide soon! You can't let him wait this long. It'll destroy him."

 

Zayns ord ekade i mitt huvud och frustrerat la jag huvudet i mina handflator. Jag slog mig ner på stolen. Månen satt lågt på himlen och kollade ner på mig, då ljuset träffade mig långsamt.

 

Varför tänkte alla bara på Harrys välmående hela tiden? Tänkte ingen på mig, och hur jag kände längre? Alla trodde nog att jag bara hade raderat honom från mitt minne och inte kände hur hans hjärta krossades för varje minut som gick. Jag fnös och lutade mig sakta bakåt.

 

Alla var på hans sida. Jag var tjuven i detta brott, enligt Zayn, eftersom jag hade "stulit Harrys hjärta", som Harry hade berättat för honom.

 

Jag visste ännu inte vad mitt beslut skulle vara. Båda besluten skulle resultera i tårar. Det ena i tårar av gjädje, medans det andra beslutet skulle avsluta i tårar och en livstid att komma över just den personen som betyder så mycket.

 

Jag tyckte ärligt talat synd om Harry som behövde stå ut med min beslutsångest. Jag vet mycket väl att jag inte skulle stått ut med den långa väntan. Men Harry, han var en gentleman. En sån som man inte hittade överallt. En sån människa jag älskade med hela mitt hjärta, och lite till.

 

 

Harrys ord viskades i mina öron konstant. Ärligheten bakom dem skrämde mig. Han hade rätt. Äkta kärlek var svår att finna, och lätt att förbruka. Med honom kändes allting så mycket lättare. Han förde med sig ett annorlunda sorts ljus från första början, ett ljus som inte kunde jämföras. Hans syn på livet gav mig nytt hopp att se solen bakom alla moln som hade gjort min vardag grå.

 

Men även skrämde det mig. Han klampade in i mitt liv och rev ner mina tjocka skyddsmurar. Hans vackra personlighet smög sig in under mitt skinn och hittade tillslut mitt hjärta som jag bevarade så väl.

 

Jag reste mig sakta upp ur stolen och vandrade ner till den ödesdigra stranden, där vågornas låga brus slog lätt mot den ljusa sanden. Med skakiga händer drog jag försiktigt upp min morgonrock så den inte skulle bli våt.

 

Sakta gick jag längs vattenbrynet och blickade ut mot det oändliga havet som verkade fortsätta i all evighet. Just i det ögonblicket visste jag vad jag ville. Mitt hjärta skrek beslutet som skulle kunna ändra hela min framtid. Snabbt drog jag ett andetag och gick mot det bekanta strandhuset igen.

 

Det var nog tidig morgon, för morgonsolen tittade försiktigt fram bakom horisonten och jag hörde fåglarnas ljusa kvitter. Med en hand svepte jag bort tårarna från mitt ansikte och drog ett djupt andetag.