Lyssna gärna på låten längre ner!

---

Det kanske alltid hade varit mitt öde att ha ett deprimerande liv. Eller så var det bara en fas, och allting skulle bli bra igen. Men det tvivlade jag på starkt på. Ifall allting skulle bli bättre, skulle jag få fortsätta ha Harry som pojkvän. Det var min enda, stora önskan just nu. Att inte behöva oroa sig för när vi ska gå skilda vägar, att inte känna sorg för att inte få träffa honom igen.

Men det kanske aldrig var menat för mig att få ett lyckligt slut. Det kanske var meningen att jag skulle få ett oändligt lidande.

Jag kollade ut genom fönstret och såg hur morgonsolen lös på min bleka hud. Varför just jag? Det var frågan jag ställde innan jag vände tillbaks mitt intresse till intervjuaren.

---

Cherelles perspektiv:

Tre svaga knackningar hördes från hallen. Jag suckade och fumlade mig ur sängen. Jag vågade inte kolla mig själv i spegeln, då jag skulle skrämmas av min egen spegelbild.
Hela lägenheten stod i mörker, så jag trevade mig fram. Plötsligt gick jag in i något hårt. Jag kved och höll om mitt smalben.

Den knackade en gång till så jag hoppade iväg till det jag trodde var dörren, och öppnade. Ljuset utifrån bländade mig och jag kunde urskilja ett huvud med bruna lockar.

- Were you sleeping? frågade Harry. It's four p.m. 
- I'm tired, mumlade jag.
- Well, Simon ringed. He wants us to be in his office in twenty minutes.
- Have I told you I hate that man?!
- Plenty of times. Now get changed. He'll kill me if we're late.

Jag suckade och Harry smet in i lägenheten. Snabbt tände han alla ljus och drog undan gardiner. Mina ögon hade vant sig vid mörker, så denna omställning förblindade mina ögon i några sekunder.
Snabbt gick jag in i mitt rum och tog fram några kläder som jag drog på mig.

Tio minuter senare var vi på väg till Simons kontor.

- Am I too dressed down? frågade jag osäkert och kollade ner på mina slappa jeans och Hollister munk jacka.
- He won't mind, sa Harry.
- I'll take that as a yes, muttrade jag.

Harry flinade och parkerade sin bil på parkeringen. Den massiva byggnaden reste sig högt upp ovanför de vanliga lägenhets byggnaderna. Harry öppnade min dörr och tillsammans gick vi in i den bekanta receptionen. En ensam tant satt bakom disken och knappade på ett tangentbord.
Hon sneglade upp på oss bakom sina glasögon som satt långt ner på näsan.

- Oh, Simon's waiting for you, sa hon med en nasal stämma. I reckon you know where his office is, Mr Styles?
- Yeah, mumlade han. Thanks.



Han tog min hand och vi åkte upp till den högsta våningen. Hissen var inglasad så man såg ut. Eftersom jag var väldigt höjdrädd, höll jag ett krampaktigt tag om Harrys hand och vågade inte kolla ner då jag visste att jag skulle få svindel.

Vi sa ingenting utan stod i tystnad. Jag hade en ond aning om vad Simon skulle säga. En ond aning som skrämde mig rejält. Jag tittade försiktigt upp på Harry som kollade rakt fram. Ett smått skärrat uttryck bildades i hans ögon och jag kollade genast bort. Jag ville inte lida mer än vad jag gjorde nu.

Hissen stannade och mitt hjärta höll nästan på att hoppa ur ut min kropp. Nervositeten ökade för varje steg vi tog närmare Simon's kontor. Harry stannade oss utanför en dörr. "MR COWELL, BOSS" stod det på dörren. Harry svalde och knackade på dörren. 'Kom in' hördes inifrån rummet och vi gick in.

- Right on time, sa Simon och log.

Janet satt på soffan vid sidan om oss. Hennes stripiga bruna hår hängde livlöst över hennes kostymbeklädda axlar och hennes gråa ögon betraktade oss noggrannt. Hennes ögon vandrade från mina ögon ner på våra händer. Jag drog snabbt bort min hand från Harrys och hoppades att Simon inte märkt det. Hennes ögon smalnade och jag undvek henne så gott som möjligt.

- Please, have a seat, sa Simon och vi satte oss ner på de två stolarna framför hans skrivbord.
- So, började Janet. We've thought of it, and we've decided to split you two up this friday. Which is two days from today.

Jag tog ett skakigt andetag och vägrade möta deras blickar, utan jag kollade ner på mina händer som höll hårt om varandra.

- We're on the GQ-gala this friday, mumlade Harry.
- Exactly, sa hon. You two are having a public break-up. The paparazzis will go mental. It'll be wicked!

Simon kollade på mig och Harry. Jag gjorde mitt bästa för att hålla tårarna borta från att falla.

- Look, började Simon. I know you two fancy each other. I'm truly sorry that I have to split you up, but we've got to stick to the plan. 
- Wow, mumlade jag. You do have feelings. I started to believe you have as much feelings as a rock.
- Again with the atittude Ms Chambers, röt Janet.
- You know what? utbrast jag argt och ställde mig snabbt upp. I don't give a shit! I hate you two! Just when I've started to really like someone who I know won't leave me, he's forced too. None of you in here have lost your family, I have! And in two weeks, I'm going back to Croatia to my grandma's funeral, and you're sitting here, trying to find a way to split us up! You have no idea what's going on with my life. My life's already messed up, so what you're doing is screwing it up even more! I love this guy-
- Cherry, avbröt Harry.
- Don't Harry! They have to know what I'm dealing with! My parents and my little sister died in a car crash seven months ago, my ultimate best friend bailed on me when I just got here, I was going through a depression, so severe that I ate medicine! I have big trust issues, and everytime when someone I love leave my apartment, I'm scared that two cops will knock on my door, telling me they've died. So I'm fucking sorry for overreacting!

Min röst dog ut. Ilsket kollade jag på Simon och Janet som såg tagna ut. Janet öppnade munnen för att säga något, men stängde den lika snabbt. 
Jag insåg genast att jag hade skrikit på en av musikbranschens största producenter och hans assistent. Då var min musikkarriär över, tänkte jag och suckade.

- You've succeeded with splitting us up! Hope you're happy, morrade jag och stormade ut ur rummet.

Tårar rann fritt och jag sprang ner till busshållsplatsen utanför. Jag släppte ut min tofs och drog på luvan, i hopp om att ingen skulle känna igen mig. 
Bussen anlände fort och jag klev på den snabbt. Min plan om att ingen skulle känna igen mig sprack snabbt när några tonårstjejer fick syn på mig. 

- Oh my God! It's Cherry Chambers! flämtade en av dem.
- Omg! It really is!

Jag drog ett andetag och klistrade på ett falskt leende när de kom fram till mig. Jag skrev autografer och tog kort. Det var fortfarande en ovanlig process som jag inte hade haft tid att tänka på, eftersom allt drama med Harry gjorde att jag inte kunde tänka på något annat. 

Tjejerna satte sig ner igen och jag kröp ihop. 

**

Bussen körde iväg bakom mig och jag kollade på den familjära, dock obekanta byggnaden. Jag kollade upp på min balkong, där vi träffades för första gången. När han hörde mig sjunga en av mina låtar. En av mina låtar som betydde mest för mig. 

Jag gick snabbt in i huset och skyndade mig upp till vår korridor. Men stannade genast mina steg när jag såg en bekant gestalt stå och luta sig mot min dörr.

Hans gröna ögon kollade upp på mig och han gick genast mot mig.

- You left Simon speechless! sa han roat. I've never seen someone intimidate him like that. You're the best!
- I don't get how you think this is funny, mumlade jag. I'm about to lose the one person that I love the most, and somehow you think all of this is funny?
- I don't, but... we shouldn't let Simon get in the way of us baby girl, sa Harry och greppade tag om mina händer. - But it means you'll lose your job!
- I don't care.

Jag suckade och såg direkt att han ljög.

- You do care, sa jag. You can't just leave your fans.
- So you'd choose me to still be in the band, and let you slip away. Rather than choosing you to stay as my girlfriend?
- You have so many fans who adores you out there. Choosing me won't be an easier choice! Either way you're giving people up! I don't want to be responsible for that! 
- True love is worth fighting for!
- If the fight ends up in blood and tears, it's not worth it.
- If it means I get you in the end it does! Why won't you fight for us? For me?!

Mina bruna ögon kollade upp i hans gröna. Besvikelse tyngde hans ögon och det träffade mig som ett pistolskott i magen. Jag var skälet bakom varje liten känsla i hans ögon. Nu såg jag hur en liten tår letade sig nedför hans kind och jag tittade genast bort.  
Skulden som tyngde min bröstkorg, blev större och större för varje minut som gick.

- Answer me! Are you going to fight, or will you stand back like a coward?! röt han genom sina tårar.
- Harry, mumlade jag med tårar som hotade att falla. I want to fight, trust me I do! But if faith wants us together, we will meet again. Just, not today. I'll regret this my whole life but... I can't do this anymore. I'm sorry.

Med det rusade jag in i min lägenhet och låste dörrarna med tårarna rinnandes nerför mina kinder. Snabbt gick jag ut på balkongen och kollade upp på kvällssolen.

- Mom? Dad? Lacee? mumlade jag genom tårarna. I miss you guys. Why did you three have to go, and not me? It's so unfair. Why would God let me live, and let you give your lives up? My life's crumbling underneath my feet and I just want you here with me again.

Solens sista strålar träffade mitt ansikte och jag blundade.

---

Whaaaaaat?! Har skrivit om den här pizz många gånger! Blev aldrig riktigt nöjd, men nu så! Kommentera :)