Jag reste mig snabbt upp och skyndade mig ut ur byggnaden. Ilskan bubblade inom mig. Varför slutade alla mina förhållanden i hjärtesorg? Som med Caroline, jag gillade verkligen henne, men tillslut behandlade hon mig som ett barn.

Jag rivstartade motorn i min bil och körde iväg. Förhoppningsvis bort från allting. Egentligen önskade jag att jag aldrig hade hamnat i denna position från början. Jag önskade att någon kunde nypa mig, och jag vaknade upp från denna mardröm där jag och Cherry aldrig hade fejkdejtat. Utan att vi var ihop, inga lögner, bara kärlek.

Cherry. Hon hade varit igenom nog med saker. Inte behövde hon ännu en börda. Det var nog med hennes mormor som just dött, att hennes familj var borta förevigt och allt hat hon fick från våra överbeskyddande fans.

Det var sällan man såg henne lycklig. Att se få hennes bruna ögon glittra, se hennes underbara leende, höra hennes underbara skratt. I mina ögon, var hon vacker i alla sätt som finns. Det var synd att hon inte trodde på det själv bara.

---

Cherelles perspektiv:

Min mobil plingade plötsligt till och jag vaknade med ett ryck. Sömndrucket tog jag min mobil som låg på nattduksbordet. Jag hade fått sms från Simon. Jag kisade med ögonen och urskiljde texten.

"Be at my office in twenty minutes /Simon"

Jag muttrade och fumlade mig ur sängen. Utanför fönstret var det molningt, skulle säkert börja regna snart. Jag suckade, typiskt Engelskt väder. Väldigt deprimerande faktiskt.

Jag drog snabbt på mig ett par håliga jeans, Harrys alldeles för stora Ramones tröja och en skinnjacka. På fötterna snörade jag på ett par vita converse. Jag rufsade till håret och tog ett äpple.

Jag låste min lägenhet och skyndade mig ner till busshållsplatsen. Ja, jag åker fortfarande buss. Bussen kom efter fem minuter och jag hoppade snabbt på den.

Jag hade inte pratat med Harry sen konserten. Ärligt talat vågade jag inte prata med honom. Jag visste att vi snart skulle gå skilda vägar, så jag ville ta så mycket avstånd från honom som möjligt. Men det var nästan omöjligt att inte vara runt honom. Det var som om han hade ett osynligt rep lindat runt mig, och drog mig närmare och närmare tills jag inte kunde släppa honom. Men tanken om att jag var tvungen att göra det, orsakade att mitt hjärta skrek efter honom så mycket att jag blev utmattad.

Bussen stannade utanför den stora kontorsbyggnaden och jag klev av. Mitt hjärta dunkade dubbelt så snabbt och jag skyndade mig in i receptionen.

- Ah, right on time Ms. Chambers! sa Janet. Follow me.

Jag himlade med ögonen när jag fick syn på henne. Hennes röst fick mig att vilja spy. Vi åkte upp med hissen till sjunde våningen och hon ledde mig genom korridor efter korridor tills vi kom fram till en bekant dörr. Hon öppnade den och vi gick in.

Där inne satt Simon själv och två andra män. Jag frös till och kollade förvirrat på Simon.

- Ms Chambers! sa han glatt. Please, take a seat.

Jag satte mig långsamt ner och kände hur paniken steg inom mig. Simon måste ha märkt det, eftersom han kollade lugnande på mig. 

- So, Cherry. I've heard you're a good singer, började han. I would like you to sing something for me. 
- Sing? For you? frågade jag långsamt. No way. 
- I'm afraid you have no choice, it's a part of our dating plan.  

Jag suckade ljudligt och tog emot gitarren Janet räckte mig.

- I'm gonna sing an own song, muttrade jag. It's called "When the music dies"

Jag spelade på strängarna och svalde ner nervositeten som vällde över mig.

- You, you are my best friend
You are my everything
So don't leave me now

You, you are the best of me
The reason why I believe
So don't leave me now

And I try to keep us alive
But you're cold, cold, cold
Now very second that my heart skips, it ends
But I still wanna keep us alive
But it's cold, cold, cold
When the music dies

Jag avslutade och kollade upp. Simon kollade imponerat på mig. Han hade tydligen inte väntat sig det här.

- Can you sing something with a bit more power? frågade den ena mannen.
- Um, yeah sure, mumlade jag.

**

En halvtimme senare hade jag skrivit på ett kontrakt med SYCO music. Simon sa att jag skulle börja skriva på mitt nya album snart. Detta hade alltid varit min dröm, men nu när den slagit in var det inte lika underbart som jag väntat mig.
Jag hade blivit signerad av en anledning. En anledning jag inte var speciellt förtjust i. Jag skulle släppa min singel och bli lite småkänd över Storbritannien. Sen skulle jag och Harry "göra slut" när jag var populär nog att släppa ett album.

Vi kan lugnt säga att jag inte skulle vinna över några One Direction fans, eftersom de skulle vara fastsvetsade vid tanken av att jag bara hade varit ihop med Harry för att få publicitet. Något som delvist var sant...

Tre veckor senare:

- Welcome to The Hits Radio Cherry Chambers! sa intervjuaren.
- Thanks for having me here, log jag.
- You're about to release your first single here any minute. Can you tell us something about it?
- Well, it's called La La Love, and it's a dance track. It's about love, obviously.
- Can it possibly be your and Mr Harry Styles's love?
- Maybe...

Vi skrattade och jag log. Tre veckor senare och Simon hade bokat in mig på flera intervjuer för att släppa min singel. Även om jag ville skratta mig lycklig, kunde jag inte hindra mig själv från att gråta mig olycklig.
Harry visste också om Simons och Janets planer, man kan säga att han inte gillade den speciellt mycket. Simon hade sagt att det var max en vecka kvar som ett par. Tidningarna höll fortfarande igång rykten om oss. Förra veckan var jag tydligen gravid en dag, och förlovad nästa.

Jag och Harry träffades så ofta som möjligt. Vi sa ofta ingenting, utan satt helt tysta och bara njöt av varandras närhet. Jag hade insett att hur mycket jag än försökte, skulle Harry aldrig kunna försvinna ut ur mitt liv. Han var min första, samt största kärlek.

Ellen hade sagt att hon och Jim gjorde vad de kunde för att hindra Simon från att bryta mellan oss. Men även jag förstod att det var lönlöst. Min vanligtvis ljusa vardag hade snabbt vänts upp och ner. Tillsammans med all sorg inom mig, hade den fort blivit grå.

Det kanske alltid hade varit mitt öde att ha ett deprimerande liv. Eller så var det bara en fas, och allting skulle bli bra igen. Men det tvivlade jag på starkt på. Ifall allting skulle bli bättre, skulle jag få fortsätta ha Harry som pojkvän. Det var min enda, stora önskan just nu. Att inte behöva oroa sig för när vi ska gå skilda vägar, att inte känna sorg för att inte få träffa honom igen.

Men det kanske aldrig var menat för mig att få ett lyckligt slut. Det kanske var meningen att jag skulle få ett oändligt lidande.

Jag kollade ut genom fönstret och såg hur morgonsolen lös på min bleka hud. Varför just jag? Det var frågan jag ställde innan jag vände tillbaks mitt intresse till intervjuaren.

---

Någon annan än jag som bara vill ge Cherry en stor bamsekram? Stackars flicka lilla :(

Jag vet att resten av killarna inte är med speciellt mycket, men det handlar ju mest om Harry och Cherry. Såå... I nästa chapter kommer ALOT hända! Kommentera :D