15th of May, 2019:

Mr. Smith iakttog en 26 årig Zayn Malik med en skeptisk blick. Zayn blängde till svar. Han visste egentligen inte varför han var här. Han kände sig extremt obekväm på grund av Mr. Smith’s genomträngande blick. Det kändes som om han kunde läsa varenda liten tanke, när han satt framför denna man som skulle försöka hjälpa honom. Hur skulle Mr. Smith kunna göra det?! Han visste inte var Zayn hade gått igenom de senaste åren!

”It would help if you atleast tried, Zayn” började Mr. Smith igen. “Your mum wanted you to come here. Why?”

“Because she thinks I need help” muttrade Zayn.

“Why do you need help Zayn?” frågade Mr. Smith.

Zayn kollade ut genom fönstret. Utanför höll regnet i sig och han önskade att han var där ute. Canada älskade regn. Det var hennes favorit väder. Bara eftersom alla andra älskade när det var sol ute. Då skulle alla se hur blek hon var, men om det var regnväder skulle

Canada. Hans hjärta sjönk när han tänkte på henne.

”Do you want to come back later?” frågade Mr. Smith lugnt.

Istället för att svara stormade Zayn ut ur rummet.  

 

**

 

”Let me go Cole! röt Canada ilsket och försökte rycka åt sig sin arm som han höll i ett stenhårt grepp.

”Make me Cann” flinade han hotfullt och örfilade henne rakt över hennes kinden.

Med ett skri och tårar som brände skyndade hon mig iväg från honom. Han var snabb med att ta tag i hennes hand och dra henne till honom. Han greppade tag och fällde henne snabbt.  

Tårarna rann nedför kinderna medan Canada gjorde tafatta försök för att stoppa honom. Men förgäves, han var dubbelt så stark som henne.

Ett, två, tre sparkar

Hon kände hur hennes syn började flimra till när syresomsättningen inte fungerade som den skulle.

Det sista hon mindes var svart, vått, ont.

**

5th of march, 2014:

Canada Serrano vaknade med ett ryck. Svetten låg tvärs över hennes panna. Det tog henne några minuter för henne att förstå vart hon befann sig. Flyttkartongerna låg staplade på högar i den nya lägenhet. Fönstret stod på full gavel och Canada huttrade till. Det var andra gången det hände. Jävla hyresvärd som inte nämnde det. På skakiga ben ställde hon sig upp och drog irriterat igen fönstret. Varför kan jag inte bara glömma? Tänkte hon ilsket.

För första gången sedan hon kom hit, funderade hon över sitt beslut. Varför flyttade just hon till London av alla platser?

För att du ville få en ny start, intalade hon sig själv och andades flera andetag.

För att du ville glömma honom.

Snabbt skakade Canada bort tankarna och drog sitt vita hår ur ansiktet. Hon fortsatte in i hallen, satte på sig sin militärfärgade jacka och drog på sig sina svarta converse. Håret satte hon upp i en slarvig knut och tänkte på mammas ord dagen innan hon flög hit.

”Are you sure you want to move to London in England? You’ve never been outside of Irland before.”

Just den meningen lät så fel. 23 år gammal och hade aldrig lämnat sitt tråkiga hemland.

Canada betraktade sin spegelbild noggrant. De numera svagt rosa ärren över handlederna var ett minne blott. Med darriga fingrar lyfte hon på sin tröja och såg de stora jacken som låg precis under hennes bröst. Hon släppte ned tröjan och tittade på sin spegelbild. Hennes blåa ögon tittade tillbaks på henne och de vandrade ned till hennes ljusrosa läppar.

Hon drog en djup suck innan hon tog mina nycklar och gick ut genom dörren. Snabbt låste hon bakom sig och kom tillslut ut i den kyliga mars natten. Canada huttrade till och la armarna i kors för att hindra värmen att försvinna. Även fast klockan var ett var det fortfarande folk i massor överallt; ett av skälen varför hon älskade London. Att man kunde smälta in. Ingen lade märke till henne, tillskillnad från Eoghan där alla kände alla.

Men även fast Canada bara var Canada, kändes det som om fler och fler iakttog henne.

Varför skulle de se dig? Du är bara Canada. Allt du vill vara.

Hon lutade huvudet framåt så hon inte skulle möta någons blick. De lätta brisarna gjorde hennes kinder rosiga och plötsligt kände hon sig naken i ansiktet. Som en make-up artist var hon van vid att sminka på en mask varje morgon, nu när hon inte ens hade lite puder, kändes det extremt fel.

30 minuter senare var hon tillbaks i sin lägenhet. Hon hittade knappt tillbaka. Hon höll nästan på att gripas av panik innan den familjära byggnaden reste sig bakom hörnet hon hade gått förbi.

Hon la sig ner på kudden och stirrade upp i taket. Imorgon var en ny dag med nya utmaningar. Hon skulle glömma allt om honom. Allt om hennes bakgrund. Därför slöt hon ögonen och somnade snabbt.

 

Redan nästa dag insåg hon hur annorlunda London var. Redan klockan sju var hon uppe och traskade runt i den kyliga storstaden. Canada hade ingen aning om var hon skulle göra, men hon förstod att hon snabbt skulle behöva skaffa ett jobb. Något som inte var helt enkelt om man hette Canada Serrano. Hon tappade alla sina sociala förmågor när hon låste in sig i sin bubbla för två år sedan.

Tur var inte direkt ett ess hon hade i kortärmen, så därför var hon smått överraskad när hon kollade in i ett skyltfönster i Soho. Det var en liten sminkbutik, nyfiket öppnade hon dörren och det plingade till när hon klev in.

Inuti doftade det starkt av instängt. Det knarrade till när hon gick över parketten fram till kassan. En expidit kom gåendes. Det var en äldre dam med glasögon som vilade på hennes kotiga näsben. Hon tittade på mig med en blick som ej gick att förklara. Canada visste inte om hon skulle skratta eller gråta.

"Ehm" harklade Canada när hon funnit sin talförmåga som svek henne undan för undan. "I saw the poster outside. The one about recreuiting? Um, I would... um."

"Would you like to apply?" frågade damen med en vänlig ton.

"Uh. Yes."

"Do you have any experience in make-up and such?"

"Yeah. I um, finished beauty school last autumn."

"Did you? Well, you have really good timing dear. I was just about to close the shop because I have a conference I need to attend. Do you think you can take over the shop for a few hours? I suspect I can trust you because I have this feeling you're totally serious regarding the make-up you're wearing at the moment."

Canada nickade ivrigt på huvudet. Hon hoppade över disken och lyssnade noga på damens genomgångar. Hennes tankar driftade snabbt iväg. Något som drabbade henne som vanligt. För första gången på två år kände hon att hennes liv kanske skulle ändras till det bättre. Hon kanske till och med skulle lyckas slippa alla mardrömmar som hemsökte henne om nätterna. Dock vågade hon inte tänka såna tankar då de aldrig gått i uppfyllelse. Hon hade hoppats länge och väl. År efter år. Dag efter dag. Hon hade nästan gett upp den kampen helt och hållet.

"I'm suspecting my grandchild Jamaica will arrive soon, sa hon. And by the way. You can call me Dawn though. What's your name love?"

"Canada" svarade jag.

Dawn märkte fort att denna unga tjej framför henne inte var så bekant med långa konversationer. Inombords kämde hon sympati med den vackra flickan som stod framför henne. Den äldre damen tittade på henne med ett litet leende. Hon antog att det var privat så hon varken frågade eller nämnde det. Det plingade till i dörröppningen och in kom Jamaica.

"Fucks sake! I hate the bloody fucking traffic!" muttrade hon för sig själv.

"Jam, no swearing in my shop!" röt Dawn till och satte händerna i sidorna.

Canada studerade den unga tjejen som just kommit instörtande i butiken. Hon hade en mörkare hudtyp, svarta ögon och stort svart krulligt hår; exotiskt vacker. Deras blickar möttes; Jamaica's var inbjudande och hon log mot Canada. Hon själv tittade generat ner i golvet och satte sig ned bakom disken.

Hon lyssnade inte på deras konversation då hon inte ville tränga sig in för nära. Hon hade precis bara träffat dem.

"I'm off then girls" sa Dawn. "Oh and Jam. Try to not molest or completely destroy the shop would you darling?"

"Yes nana", muttrade Jamaica irriterat.

Dawn vinkade glatt och lämnade butiken. Dem två tjejerna satt kvar och spanade efter damen tills hon inte var i synhåll längre. Då vände sig Jamaica mot Canada och log stort. Canada lade genast märke till hennes sminkning som gjorde henne imponerad.

Jamaica Flore tittade med ett leende på tjejen framför henne. Hon visste inte namnet på den blonda skönheten, men förstod att hon inte var speciellt pratglad av sig. Hennes stora blåa ögon tittade blygt men samtidigt nyfiket på Jamaica.

"Hi", började Jamaica och log. "I'm Jamaica, but you can call me Jam if you so please."

 

"I'm Canada" svarade tjejen med en irländsk stämma. "Nice to meet you."

"Well, isn't that a coincidence? We're both named after two countries! That's fun. So you're from Ireland, huh? I could tell by your broad accent. But does that make you a leprechaun?"

Canada skrattade högt åt Jamaica's sista kommentar och nickade smått.

"That's how everyone addresses me" flinade Canada.

Det var faktiskt sant. Canadas moster kallade henne för en "irländsk pyssling" hela tiden när de träffades. Lou hade till och med förkortat det till "my little I.L". Något som Lou ansåg vara hur kul som helst. Något som Canada själv tyckte hade blivit extremt irriterande eftersom hennes dotter hade börjat skrika I.L hela tiden.

Jamaica satte sig ovanpå disken och fortsatte prata oavbrutet med några kommentarer från Canada då och då.

Tre månader senare:

"Jamaica!" utbrast Canada och sträckte sig efter puderburken som hon tagit från hyllan. Dawn hade spenderat två hela arbetsdagar för att sortera upp dem. "Can you please give me the can? Please, with sugar ontop?"

Jamaica gav henne ett slugt leende och hon kollade på Jam med en bestämd blick. Hon ställde långsamt tillbaks den på hyllan och tittade på Canada med en barnslig blick.

"Good girl" log hon.

Tiden i London hade gått fort. De första månaderna hade redan flygit förbi snabbt. Canada hade precis börjat vänja sig med sin nya hektiska livstid. Hon jobbade nu fulltid i den lilla sminkbutiken tillsammans med Dawn. Dawn hade blivit något av en mamma för henne. Något hennes egen aldrig hade varit. Karen och Isaac hade aldrig varit särskilt närvarande i Canadas liv. Dock skulle de nog aldrig vara det heller. Fram tills hon skulle flytta till London brydde sig de inte ett smack, det var just varför hon var så snabb med att dra ifrån Irland.

Hon tyckte hon inte var speciellt onormal, därför tyckte hon det var konstigt när män med kameror följde tog kort och ropade "Perrie" efter henne. Hon kanske var med på Punk'd?

Konstig var det också att hon blev bästa vän med en halvkänd sångerska. Jo, ni läste rätt. Jamaica var nämligen en blivande sångerska som dejtade någon kille inom branschen. Jamaica förstod snabbt att Canada var en väldigt sluten människa. Hon släppte inte gärna in människor. Hon var för rädd. Rädd för att de skulle ändras till det värre. Därför tog det flera veckor för Jamaica att bryta sig igenom Canadas barriärer. Jam var chockad över att få höra hennes hemska historia.

Därför var Jam övertygad om att hon skulle vara ljuset i Canadas liv. Hon skulle få henne på bättre tankar och bättre vägar. Hon skulle lyssna på alla problem och hjälpa henne genom hennes problem tillsammans med Dawn.

Efter bara tre månader var dem oskiljbara som systrar. Även fast de var så olika till sättet, smälte deras personligheter ihop så väl. Jamaica var den energetiska, glada och var inte rädd för att ta risker. Medan Canada var nästan den totala motsatsen. Dock hade hon hade börjat le mycket mer på sistone, blivit mer livlig, men var fortfarande väldigt nervös, osäker och försiktig. Hon höll sig hellre till saker hon visste om istället för sånt hon aldrig hört talas om.

 

Jamaica satt såklart på disken och fläktade sig själv med en tidning. Den första hettan hade slagit till i London och alla gick runt med små elektroniska fläktar. Själv gillade Canada värmen, men inte solen eftersom hon bara brände sig och blev röd som en tomat. Hon skyller det på hennes irländska pigment... Jamaica blev lätt rastlös och började leka med olika puderburkar. Hon höll på att tappa dem i golvet flera gånger. Varje gång tog Canadas hjärta ett extra skutt. Dawn var på någon marknad och bad de två tjejerna att ta över i några timmar. Därför satt Canada på spänn hela perioden för hon visste att något skulle hända som involverade Jam.

"Relax, nothing's going to happen." sa Jam som om hon kunde läsa hennes tankar och tog av sig sin denimväst medan Canada fnös högt. "And if it does, I'll just fetch the dustpan."

"You'll never fetch it, we both know it." svarade Canada och rättade till sin Batman magtröja. "You'll end up convincing me to do it for you."

"You're making me sound horrible!" utbrast Jamaica och jag flinade stort. "Sounds like something nana would say though."

Dörren plingade till och in kom den äldre damen bärandes på en korg med olika grönsaker och frukter. Den lilla runda tanten var nog en av de hälsosammaste kvinnorna hon någonsin träffat. Canada hyste en djup respekt för Dawn då hon hade hjälpt henne den första månaden med ekonomin och jobb. Hon visste inte hur hon skulle kunna tacka henne för allting hon gjort.

"Speaking of the devil, hi nana!" log Jam och kramade om henne.

"Hello darlings" log Dawn. "I'm happy I didn't find the shop in pieces. Keep up your good work Canada. You'll maybe teach Jam a thing or another."

"Hey!" utbrast Jam. "I'm ridiculously disciplined!"

Både Canada och Dawn sneglade på Jam med skeptiska blickar. Jamaica himlade med ögonen och muttrade något om "hypocrites". Hon hoppade ner från disken och ögade Dawn med en ond blick. Jam älskade sin mormor, men var lite smått sur över hur Dawn såg henne som ett olydigt barn hela tiden.

Canada tittade på Jamaica en enda gång och såg att hon behövde komma härifrån eftersom hon skulle säga något om Dawn annars. Canada reste sig snabbt upp, tog Jam's hand och sa åt Dawn att de skulle ta en liten promenad runt kvarteret bara. Dawn nickade och fortsatte packa upp de nyanlända sminkvarorna.

Canada tog Jam's hand och de vandrade ut, hand i hand, i det varma vädret. Allt Canada ville var att få en ny start. En chans att kunna smälta in och inte längre vara "den tjejen som blev misshandlad" som hon blev i Irland. Därför var hon tacksam mot Jamaica som fick henne att glömma bort. Hon blickade på Jamaica och hon kramade åt extra hårt som svar.  

 

'Cause the flash lights and the good life

Keep calling out my  name

And I pray somehow

Something's gonna change

Bright lights and the sky light

Won't make me lose my way

'Cause  I know somehow

Something's gonna change

---

Men tjeina folket! Kapitel 1 uppe nu, det gillar vi även fast det inte var speciellt mycket 1D i detta. Bara för att ni ska få en inblick i Canadas liv och hur hon har haft det..

SNART JULAFTON. MEN.... VART TOG ÅRET VÄGEN?!?!?! ALLA HÅLLER MED MIG, JAG VET. NEJ MEN HOPPAS NI FÅR EN ASBRA JUL OCH HOPPAS ALLA FÅR EN BRA JUL OCH FÅR ATT DE VILL HA.

HOPPAS ÄVEN ALLA FICK BILJETTER. Okej, lite sent ute men har inte hunnit prata om det ännu. Men jag ska gå tsm med mina bebisar Emma, Clara och Claras Cajsa.

NEJ MEN. MEN. MEN. MEN. MEN. MEN

KOMMENTERA PÅ, SÅ KOMMER KAPITEL 2 SNABBARE. NEJ MEN NU SKA JAG SLUTA PRATA. HEJDÅ. :D