Harry gick till min filmhylla och valde Love Actually. Jag var faktiskt förvånad.

- Love Actually? Isn't it what you guys call a chick flick? flinade jag.
- It's my favourite movie. Don't judge! sa han med ett flin.
- Promise I won't.

Han satte i den i dvd:n och satte sig ner bredvid mig. Efter 30 minuter kände jag hur mina ögonlock började bli tyngre. Jag lutade mig mot Harrys bröstkorg och jag kände han lägga sin arm runt mina axlar. Tillslut blev ögonen tunga som bly och jag kände hur jag stängde ute världen.

---

Cherelles perspektiv:

Solen strimmade in genom det stora fönstret. Jag lyfte på huvudet och såg med en suddig syn ett par lockar ligga några centimeter från mitt ansikte. Genast förstod jag att det var Harry. Hade vi somnat igår?
Somnade jag verkligen på honom?

- Harry, viskade jag. Harry!
- Mmm, mumlade han och flimrade med sina ögon. Cherry? Is that you?
- Yeah. What's the clock?
- It's 7.45.
- Oh, wait... What?! I'm late!
- Late? Late for what?
- School! School, Harry! What if they'll expell me? I have to go there NOW!
- First, calm down.
- But-
- No, calm down.

Han satte sig upp med mig i sitt knä och med en varm hand smekte han min rygg. Jag tog ett djupt andetag och kollade försiktigt på honom.

- Sorry... As I said yesterday, I'm not quite myself.
- I really don't understand what you mean by that, sa Harry.
- I... have to get to school. Can you drive me?
- Uh, sure. Let's go.
- Thanks.

Jag bytte om snabbt, tog min väska och vi gick ner till Harrys bil som stod på parkeringen. Vi hoppade in och Harry körde iväg. Jag berättade hur han skulle köra, men annars så pratade vi inte. Det var inte en jobbig och spänd tystnad utan en skön och avslappnad.
Vi kom fram och han stannade bilen. Våra blickar möttes och han log.

- When's school's finished for the day? frågade Harry.
- At 3 p.m, svarade jag.
- Great, I'll pick you up then. Bye Cherry.
- Bye Harry.

Jag log smått och hoppade ur bilen. Jag gav Harry en sista blick innan han körde iväg och ut sikt.

Harrys perspektiv:

Cherry. Cherry. Cherry. Det enda namnet i Harrys hjärna. Han hade bara känt henne i en vecka eller två, men hon betydde ändå otroligt mycket för honom. Hon var perfekt, men han kunde fortfarande inte hjälpa att tänka att något var fel. Ibland är hon snäll och rolig, men i andra sekunden är hon skärrad och orolig. Nästan som om hon har två personligheter. 
Jag suckade när jag parkerade bilen i den bekanta parkeringen utanför vår byggnad.

Cherelles perspektiv:



Skoldagen passerade långsamt. Om man vill att skolan ska gå fort så går det dubbelt så långsamt. Sanningen var att jag faktiskt längtade till att få se Harry igen. Jag var lite besviken på mig själv innerst inne eftersom jag hade lovat mig själv att inte släppa in någon. Speciellt inte efter att min familj inklusive Oliver, hade lämnat mig.
Men det var något om Harrys sätt att vara som fick mig att dras till honom.

Klockan ringde ut och jag log för mig själv. Tash var snabbt vid min sida när vi stod vid skåpen. Hon var den enda man skulle kunna kalla vän. Jag hade märkt att eleverna på skolan inte var så gästvänliga.

- Hi Cherry! log hon. 
- Tash, sa jag.
- I've been thinking, and I wondered if you maybe wanted to hang after school? Which is like, now?
- I would love to, but unfortunately I already have plans.
- Oh, well some other day maybe?
- Yeah! I've got to go, see you tomorrow?
- Sure.

Jag log och gick igenom korridorerna och ut på skolgården. Jag skyndade mig till parkeringen och skymtade Harrys bil stå längst bort. Mina läppar sprack upp i ett leende och jag hoppade in i hans bil.

- Cherry, log Harry.
- Harry.
- Let's go then.

Han körde iväg och satte på radion på låg volym.

- How's your day been? frågade han.
- Really good actually! Well, I'm kind of far behind. The others are halfway through their year, but Tash's helping me the best she can.
- Tash?
- Well, her real name's Tasha but everyone calls her Tash.
- Okay, flinade han.
- What've you been up to?
- Oh, nothing special. Had an interview and a photoshoot earlier.
- Cool.
- Not really, no.

Han flinade när jag höjde mitt ena ögonbryn. En bekväm tystnad föll över oss och vi bytte blickar då och då.
Efter tio minuter stannade han och vi hoppade ur bilen.

- Where are we? frågade jag.
- In Griffith Park. We're gonna have a mini picnic! log han och tog fram en subway påse.
- I love picnics!
- Great! This way mi'lady.

Han tog min hand och ledde mig till en fin klippa.

- Wow, the view's amazing! utbrast jag. How did you find this place?
- Our other manager Will brought us here. I have no idea how he found it, but since then I've come here many times just to clear my head from stuff.
- How do you do it?
- Do what?
- Handle your fame, screaming fans, everything.
- I just won't let it get to me you know. I'm still just Harry from Holmes Chapel, just with a tad more exciting life.
- Isn't that difficult?
- Very, but I don't want to embarrass my family or the boys. So I guess that's what keeping me from doing things that's to stupid.
- That's very sweet of you.

Harry log och han räckte mig en Subway smörgås.

- Tell me about you, sa han.
- I trust you not to tell anyone about this.
- Promise.
- Well, the reason why I moved to live with Ellen, is because my parents and my littlesister died in a car accident six months ago.
- Oh my God! I'm so sorry!

Jag skakade på axlarna och tog en tugga.

- You don't seem very sad about it though. If I lost my family, I'd gone mental, sa Harry.
- You can't stay sad forever, sa jag oberört.

Han kollade på mig med höjda ögonbryn och jag kollade ut på utsikten. En del av mig ville att jag skulle öppna mig och berätta om min sjukdom, men den andra delen sa åt mig att inte göra det. Jag skulle få skuldkänslor senare när jag inte var medicinerad, men just nu kändes det som det bästa som jag kunde göra.

Några vindpustar flög förbi och gåshuden spred sig nerför min rygg, och jag huttrade till. Harry märkte det och drog mig in i hans famn. Hans starka armar slog runt om hennes bara armar och hon lutade sig in i hans bröstkorg.