- I'm never going to that movie night! I made a total arse of myself, stönade hon surt.
- No, they're completely used to that kind of reaction by now. I mean, it's nothing new, sa jag.
- But now I'll never get married to Zayn and have beautiful babies!
- Yeah. 'Cause your first impression knocked him off his feet... Haha, get it? skrattade Nellie.
- Oh, shut it old cow!

Jag skrattade tillsammans med Nellie och tillslut kunde inte Tash hålla sig heller.
För en stund glömde jag min dumma sjukdom, och bara tänkte framåt och på hur Tash gjorde bort sig.

---

Cherelles perspektiv:

- Curly! Move your arse, or I'll shave your hair off! fräste Nellie.
- No, this position is very comfortable, sa Harry.
- You're laying on me.
- Harry! Just move to your lovergirl over there already, flinade Liam och kollade på mig.
- Shut up, mumlade jag och kollade ner med röda kinder.

Harry reste sig upp och slog sig ner på mig. Ja, på mig.

- Harryyy! sa jag irriterat och puttade ner honom på golvet.
- Ouch! That wasn't necessary! sa han och kollade surt på mig.
- Oh, very necessary indeed!
- Will you two shut up? sa Niall och kastade popcorn på oss.
- Hey! Niall, don't stain the couch! klagade Liam.
- Nialler, what were you thinking?! retade Louis.
- Oh shut up! sa Niall och kastade på Louis och Liam.

Alla förstår ju hur det slutade... En halvtimme senare så stod vi i det popcorn fyllda vardagsrummet och kollade osäkert på Liam som såg onormalt lila ut i ansiktet.

- I think I have popcorn in my bra, sa Tash. Oh, you want to know why? Harry put 'em there!
- You pervert! skrattade Zayn.
- I have popcorn everywhere, mumlade jag.
- So does my living room! I'm getting the vaccum cleaner, sa Liam och försvann.
- Let's go! sa Louis tyst och vi smög ut i hallen och stängde dörren sakta bakom oss.
- Isn't this a very mean thing to do? frågade jag.
- Yeah, but it's fun, sa Louis och flinade.
- No, we should go back, sa jag långsamt.

Louis suckade.

- I'm not going back, he's going to kill us! He's going to beat me up and then torture me to death, sa Louis.
- But it's mean! Don't you have feelings at all? frågade jag argt.
- Oh my God, chill out Cherry. It's for fun.
- It's not for FUN! skrek jag argt.
- Cherry! sa Harry och drog bort mig till Liams lägenhet. Deep breaths.
- Don't tell me what to do! I can handle myself!
- Well, probably not.
- Know what? Screw you Harry! Screw everyone!

Jag sprang nerför trapporna och ut på gatan. Den svala kvällsluften trängde sig in under min hud och jag drog min tunna kofta hårdare runt om mig. Regndropparna föll och de borrade sig in genom mina kläder likt skruvar.
Harry var en idiot! Louis med. Hur kunde dem göra så mot Liam? Han förtjänade det verkligen inte.

Jag gick på de folktomma gatorna och drog några djupa andetag. Min mobil vibrerade i min ficka. Jag tog upp den och såg Harrys namn på skärmen. Jag suckade och stängde av den.


De brydde sig ändå inte. Harry spelade bara orolig eftersom vi fejkdejtade. Ingen skulle bry sig om jag dog, inte ens Ellen. Om jag dog skulle jag återförenas med min familj igen. Jag skulle få se min syster le mot mig igen, mina föräldrar skulle krama mig och de skulle aldrig kunna lämna mig igen.

Jag märkte knappt att tårar hade börjat glida nerför mina kinder. Jag torkade snabbt bort dem och stannade upp. Att ta självmord skulle vara den enkla vägen ut, mamma sa alltid att hennes mamma var feg som valde att lämna istället för att ta itu med sina problem.

Hon sa alltid att tiden läkte mina sår, men varje gång jag såg en mamma gå på gatan med sitt barn så revs alla plåster upp igen. Ärren från deras död hade inte läkt än och jag minns det som om det var igår polisen kom till mitt hus.

....

"Oliver, I'm getting worried. They're not answering their phones" sa jag till Oliver.
"Relax Cherry. They'll probably be here any minute now" sa han med en lugnande röst.

Jag reste mig snabbt upp och kollade ut genom fönstret. Regnet föll och jag knappade in mammas mobil nummer. Den kopplades direkt till hennes telefonsvarare.

"They should've been here one hour ago! Do you think we should call the cops?"
"No, they'll be here"
"You promise?"
"Um... Promise"

Han var aldrig speciellt övertygande, utan det lät som om han försökte övertala sig själv mer. Oliver omfamnade mig i en tät kram och jag vilade mitt huvud på hans axel.

Plötsligt knackade det på dörren. Jag öppnade och såg att det stod två poliser utanför.

"Hi, are you Cherelle Chambers?" frågade en av dem.
"Yeah, why? Has something happened?" frågade jag osäkert.
"Can we come in?" frågade den andra.
"Sure"

De slog sig ner vid köksbordet och mitt hjärta slog fort. Jag svalde och de började prata.

"It's about your parents, Liza and Victor, and also your little sister. They've been in a carcrash"
"What? A ca- carcrash?!" utbrast jag.
"Yeah, and..."
"No! Don't say it! I don't want to hear!"
"You have to Miss Chambers. They lost control over the car, and they... they drove into a big old oak. They died straight away"

Just i det ögonblicket hade jag förlorat min familj och allt blev svart.

***

När jag hade vaknat igen på sjukhuset så stod Ellen vid min sida, med rödgråtna ögon. Den bilden hade jag fastsvetsad i mitt minne.

Jag sjönk ihop på trottoarkanten och la ansiktet i mina händer. Under ett fyra månader hade jag hållt allt inom mig, alla känslor, allt.

Nu grät jag om allt. Om min familj, om Oliver, om Harry. Jag skymtade en bil långt borta, som kom allt närmare. Jag gick långsamt mitt ut på den blöta vägen och ställde mig i mitten.

- Förlåt mamma, viskade jag innan jag blundade.
- CHERRY! WATCH OUT! var det sista jag hörde innan bilen träffade mig och allt blev svart 

---

Dramaaaa!

Är fortfarande arg, just sayin.... ;(