Jag flinade för mig själv. Efterblivna åsna... tack för den Justin, tänkte jag och började gå tillbaks. Jag hörde snabba steg och en dörr som stängdes, men brydde mig inte så mycket om det utan gick in till de andra.
Jag stod och småpratade lite med Geneva Lane från Belle Amie när Liam avbröt oss.

- Ehum, Abigail. Kan jag få låna din mobil. Min är urladdad och jag måste ringa... mamma, sa han.
- Okej, sa jag och fiskade upp min iPhone ur fickan och gav den till honom.
- Tack, sa han och gick ut i korridoren.

Han ville antagligen prata enskilt och inte ha en massa musik och prat i bakgrunden. Men en dålig känsla gnagde långt bak i huvudet ändå. Efter fem minuter kom han tillbaks.

- Abigail... Vi måste prata, sa han.

---

Abigails perspektiv:

Han greppade min hand och ledde mig ur rummet och ut till korridoren.

- Vad är det? frågade jag oroligt.
- När har du tänkt berätta att Justin Bieber är din bror? viskade han.

Mina ögon spärrades upp och jag svalde.

- Vad pratar du om? viskade jag innan alla bitar föll på plats. Det var du som lyssnade på skype samtalet utanför mitt rum och du lyssnade nu i korridoren också!
- Ja, ehum, jag är inte oftast en tjuvlyssnare men jag var tvungen att få veta, sa han och kollade skamset ner i govlet.
- Men hur...?
- Jag kollade igenom Harrys mobil för några dagar sen, och jag såg några bilder på han och Justin. Datumet var från när han var hemma hos dig i Oxford. Sen hörde jag erat samtal och sen förstod jag.
- Men min mobil...? Du ville inte ringa din mamma, du ville leta efter bilder på mig och Justin!

Hans kinder blev genast röda.

- Förlåt... Jag är nyfiken av mig, sa han och skakade på axlarna.
- Det gör inget så länge du inte berättar för någon, sa jag allvarligt.
- Jag lovar Bieber, flinade han.

Jag suckade.

- Om du kallar mig det en gång till kommer jag raka av ditt Bieber hår när du sover, morrade jag och han skrattade lågt.
- Du sa det till Harry också, eller hur? frågade han.
- Jag har underskattat dig Payne. Du är smartare än vad jag trodde, sa jag och flinade.

Han skrattade och vi gick tillsammans in till festen igen.

Nästa dag:

Jag hoppade till. Någon höll på att skramla i köket Jag suckade och tänkte att jag inte kunde somna om. Solen strömmade in genom gardinerna, vilket menar att Katie är uppe... Jag suckade och slängde täcket åt sidan och gick ner till köket där de andra satt.
Det fanns bara en ledig plats, den bredvid Zayn... Såklart. Jag satte mig ner honom och han kollade på mig.
Jag kan inte säga att jag inte saknar honom, för det göra jag. Varje dag, varje minut.
Det gjorde ont att veta att jag var skälet att vi hade gjort slut. Han ville bli ihop med mig igen, men det kände inte rätt. Jag började undra om jag mådde speciellt bra.

Jag suckade och drack Harrys juice glas som stod bredvid mig. En gammal ovana som jag hade; att äta och dricka andras mat. Jag norpade åt mig en av Katies mackor och började äta.

- Hey! utbrast hon.

Jag sa förlåt med munnen full av mat och började prata med Cher.

- Abi, kan du skicka juicen? frågade Zayn mig och resten av personerna runt bordet blev genast tysta eftersom de visste att vi hade grälat, och att stämningen mellan oss fortfarande var lite spänd.
- Visst, sa jag och räckte honom juicen.

Hans hand mötte min, och ett pirr for genom min kropp som det alltid gjorde när jag rörde honom. Hans blick mötte min och jag drunknade i hans choklad bruna hundvapls ögon. Gud vad jag saknade honom!
Vi fortsatte att äta vår frukost, jag och Zayn utbytte blickar då och då tills han lämnade köket och gick iväg.  

- Abi, gå och prata med honom. Man ser hur mycket du vill det, viskade Cher.
- Det finns inget att prata om, viskade jag tillbaks.
- Abi, sa hon och gav mig en menande blick. Sluta dölja det! Om du verkligen gillar honom så går du och pratar med honom! mumlade hon i en låg ton.

Jag suckade och reste mig upp.

- Jag hatar att du alltid har så rätt, morrade jag.
- Älskar dig med babe, flinade hon.

Jag himlade med ögonen och gick efter Zayn. Han hade gått ut till trädgården och kollade på morgonsolen. Jag öpnade köksdörren och gick ut. Jag huttrade till när kylan träffade mina bara ben. Mina shorts och min stora sov t-shirt (som var Zayns gamla. Vet inte varför jag har behållt den) räckte inte till en september morgon. Zayn satt ute i gräset och kollade på sol uppgången. Klockan var ju bara sju.

Jag satte mig ner bredvid honom.

- Hej, sa jag.
- Hej, mumlade han utan att möta min blick.
- Zayn, började jag. Jag ljög.

Han lyfte sin blick och mötte min med ett förvirrat uttryck.

- Vad menar du? frågade han.
- Jag ljög. När du frågade om det skulle bli vi två igen, jag ljög. Jag vet inte varför jag sa så. Men jag vill verkligen ge oss en andra chans!

Hans läppar började forma sig till ett leénde och han kysste mig. Fyverkerierna exploderade i min mage sekunden som hans läppar mötte mina.