SORRY
Who Owns My Heart? Kapitel 31
Istället för ett svar så landade hans läppar på mina. Jag svarade chockat och hans händer la sig i min svank.
- Jag älskar dig, sa han lågt.
Mitt hjärta gjorde en trippelvolt (och några kullerbyttor) och jag andades ojämnt. Jag hade inte fjärilar i min mage, snarare stora mammutar. Jag tappade hakan och kollade på honom.
Men jag ljög inte. Det kom direkt från hjärtat. Jag älskade verkligen honom... Han log och kramade mig hårt. Jag la mina armar om hans hals.
- Så vad fick dig att ändra dig? frågade jag försiktigt.
Han suckade.
- Jag tycker att följa hjärtat är bättre än min hjärna, flinade han.
Jag ville säga bra val, men höll munnen tyst och läpparna klistrade mot Justins.
- Just det! Vi ska på Grammy's ikväll! Planet åker om en timme, sa han och log.
Vi rusade upp till mitt rum och jag slängde ned kläder, necessär och liknande i min Elle-väska och stängde den. Justin log mot mig och jag gick till baksidan där mamma och pappa satt med Angel's föräldrar.
- Hej, jag åker till Los Angeles! sa jag fort.
Sen tog Justin min väska och la in den i bakluckan på hans Range Rover och körde iväg. Allting kändes som en saga. Som om jag skulle vakna upp och vara tillbaka i skolan och han aldrig skulle ha valt mig.
Vi var på flygplatsen och paparazzi's svärmade över oss som en svärm jobbiga flugor! Han tog min hand i hans.
Jag hade saknat hans varma och lena hand i min hand. Han var äntligen min... Min bara min, min Justin.
*
- Vakna... hördes Justins röst. Vi ska snart landa.
Jag drog upp mössan och öppnade försiktigt ögonen. Justins läppar mötte mina och jag log, jag tror han märkte det. Awkward...
- Har jag sovit hela resan? frågade jag.
Jag var tydligen trött? Planet landade och vi gick av. Vi möttes, som vanligt, av paparazzi's som skrek saker som "Vad hände med Angel?" och liknande. Justin log bara och tog min hand. Kenny gick bakom oss och vi hämtade våra väskor.
Mitt och Justins.
Va tycks? Lite kort, men jag är trött! :(
Kommentera det bästa ni kan nu!! :D
/Madde
#31 info!
Who Owns My Heart? Kapitel 30
Jag var tillbaks i skolan, jag hade högar av läxor och saker jag behövde ta igen. Jag och Miranda hade kommit bra överens och vi tre hade kommit varandra nära.
Chasity's perspektiv:
Sen jag kom hem från sjukhuset för varken jag eller Angel hört något från Justin. Han var säkert för feg att välja någon av oss! Jag var frustrerad. Jag hatade mig själv för att jag var kär i honom, och jag hatade att Angel var kär i honom också... Men mest av allt att han gillade båda lika mycket!
Jag och Angel hade kommit överens om att vem som än fick honom, så skulle vi ändå alltid vara systrar.
Min kropp var mager efter att inte ha ätit på flera månader. Jag kunde nästan inte äta längre, och inte hjälpte min anorexia till med det! Så mycket dåligt i mitt liv just nu...
Jag hade tagit upp kontakten med Taylor igen, men han var inte samma kille längre... Lily hade gjort slut, jag gillade henne verkligen så jag blev lite småledsen.
Men tillbaka till Taylor! Han var inte samma glada spralliga kille som jag hade träffat. Nu var han allvarlig och vuxen... Som jag sa, mycket dåligt i mitt liv just nu...
- Miss. Williams? Är du närvarande? hördes Mrs. Survey's röst.
- Ja, sa jag snabbt och kollade ned i min historiebok.
Justin's perspektiv:
- Är det okej att gilla två tjejer samtidigt? frågade jag Ryan nervöst.
- Har Biebs tjejproblem! flinade Ryan.
- Håll käften, suckade jag.
- Nej, det är inte okej. Men vilka handlar det om? Angel och Chasity kanske...? sa han långsamt.
- Ja, de är varandras motsatser men det gör dem så unika!
- Bilder? frågade han.
Jag drog fram min iPhone och visade en bild på Angel och en på Chasity.
- Damn..., sa han långsamt med öppen mun.
- Fattar du mitt dilemma?! stönade jag.
- Justin! De är... dösnygga, men du måste välja EN! Okej, jag kommer låta som en tjej nu men, vem gör dig lyckligast?
- Det är det jag inte vet! Jag är så glad när jag är med båda, kan de inte bara vara samma person!
- Tjejfråga igen. Justin, vad säger ditt hjärta? flinade Ryan.
Jag kollade på bilden på Angel och Chasity och suckade. Just i det ögonblicket så kom jag på det!
- Jag måste till Australien! utbrast jag.
Chasity's perspektiv/Två dagar senare:
En vanlig dag efter skolan, vilket betyder högar med läxor och uppsatser. Jag visste inte hur jag skulle hinna med allt. Ikväll var det dansträning och imorgon ska jag följa med Angel till studion. Hon vill att jag ska provsjunga eller nåt sånt.
Jag suckade och började med historieuppsatsen på Franska Revoultionen. Men mitt huvud hängde inte med, mina tankar var på annat håll. Jag satte mig vid mitt piano och tog fram mitt sångblock och började nynna och sjunga på en ny låt jag hade i huvudet. 
Skies are crying
I am watching
Catching teardrops in my hands
Only silence as it's ending, like we never had a chance
Do you have to, make me feel like there is nothing left of me?
You can take everything I have
You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper!
Like a skyscraper!
As the smoke clears
I awaken, and untangle you from me
Would it make you, feel better to watch me while I bleed?
All my windows, still are broken
But I'm standing on my feet
You can take everything I have
You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper!
Like a skyscraper!
Go run, run, run
I'm gonna stay right here
Watch you disappear, yeah
Go run, run, run
Yeah it's a long way down
But I am closer to the clouds up here
You can take everything I have
You can break everything I am
Like i'm made of glass
Like i'm made of paper, Ohhh woaah
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper!
Like a skyscraper!
Like a skyscraper!
Like a skyscraper!
Jag hade kommit på den låten när jag låg i koma.
- Chassie, den underbar! flämtade mamma från dörröppningen, alldeles tårögd.
- Det var inte meningen att du skulle höra, sa jag tyst.
- Du har talang älskling, precis som din syster Lilly! sa hon och kramade om mig. Varför har du inte berättat att du kan sjunga?!
- Jag har inte haft modet, sa jag blygt.
- Chasity Williams. Jag är din mamma, sa hon strängt.
- Jo, jag vet, sa jag och log lite.
- Jag har saknat dig min lilla Chassie, sa hon och kramade mig hårt.
- Aj, jag är omtålig! flinade jag.
Hon skrattade.
- Jag måste förbereda middagen nu, sa hon och reste på sig och gick ned till köket.
Jag fortsatte spela lite på mitt piano tills jag hörde när det plingade på dörren nere i hallen. Jag hörde hur mammas glada röst sa hallå. Men mer hörde jag inte, jag fortsatte spela piano. En melodi av Bethoven tills jag blev avbruten av ett harkel.
Jag vände mig om och flämtade till.
- Justin...
Tycks?! :D
Inte det bästa jag har gjort, men något i alla fall!
Kommentera det bästa ni kan nu så får ni del 31 ikväll också!
Who Owns My Heart? Kapitel 29
- Aaajjaj, flämtade hon.
- Förlåt! utbrast jag. Chasity, jag har saknat dig så! Förlåt för allt, jag har varit hemsk mot dig! Att ta din låt, att ta Justin ifrån dig... började hon.
- Nej! Det är okej, väste jag med min mansröst.
Hon fnissade.
- Förlåt! sa hon och slutade tvärt.
Jag slog till henne löst på hjässan och hon skrattade lite. Dörren flög upp ännu en gång och denna gång kom Justin in...
Chasity's perspektiv:
- Jag kom så fort jag kunde, mumlade han och rörde sig inte en millimeter från dörröppningen.
Det var spänt mellan han och Angel. Hon visste att han hade känslor för mig, och jag likaså.
- Jag ska lämna er ensamma, mumlade Angel och reste sig upp.
Hon gick ut ur rummet utan att ens blicka mot Justin. Angel kände sig obekväm. Chasity kände hennes vän alltför väl. Justin kollade efter Angel och vred sen blicken till mig. Jag kollade in i hans nötbruna ögon och hand gick emot sängen och satte sig ned på stolen brevid.
- Chasity, jag har inte varit den bästa vännen precis... sa han och kollade ned på sina händer.
- Justin, började jag.
- Jag sa saker som jag inte har följt. En av dem var att göra slut med Angel när du vaknade men... jag kunde inte förmå mig det, sa han och kollade ned på sina händer.
Mitt hjärta gjorde ont av att se denna pojke som jag älskar, säga att han ville fortsätta vara ihop med Angel.
- Efter allt du har sagt, att jag var vacker, underar. Det var bara en lögn va? frågade jag med kall röst.
- Nej! Jag vet att det är fel av mig att gilla er två samtidigt, men just nu så har jag ingen koll på mig själv! suckade han. Jag måste hitta mig själv först...
- Justin! avbröt jag honom. Jag kan inte tvinga dig att göra något, men du måste sluta! Sluta att vara så osäker. Man kan inte riktigt älska två personer samtidigt. Känn efter, vad säger ditt hjärta?
Jag tog hans hand i min och kollade in i hans bruna ögon. Han kollade motvilligt tillbaks.
- Jag vet inte Chasity. Jag vet inte, sa han och gick ut ur rummet.
- Då får du ta reda på det, för jag kommer inte sitta och vänta på dig! skrek jag efter honom.
Angel's perspektiv:
Justin kom ut ur rummet och jag gick fram och kramade honom.
- Vad har hänt? frågade jag tyst.
- Jag vet inte vem jag älskar mest, mumlade han och drog sig ur min famn.
- Vad menar du?
- Inget, du skulle ändå inte förstå, suckade han och gick iväg.
Jag gick efter honom och tog tag i hans arm.
- Justin, man löser inga problem genom att bara fly! röt jag. Jag har fattat att du är kär i Chasity, du behöver inte vara så hemlighetsfull om det!
- Det är just det! Jag vet inte vem av er! För vem jag än väljer kommer det krossa någons hjärta. Jag måste göra slut med dig Angel... Om jag inte kan välja en, så förtjänar jag ingen av er..
Med dem orden cirkulerande i min hjärna såg jag hur han gick ut genom entrén och ur synhåll.
*
Jag var inte den som grät. Men tårarna kunde inte hållas tillbaks. Jag gick in i Chasity's rum och hon förstod direkt var som hade hänt. Hon gjorde plats så att jag kunde lägga mig bredvid henne i sjukhussängen.
Med suddig syn kastade jag mig över henne i en kram.
Jag kände hennes söta doft för första gången på flera månader.
- Jag har saknat dig, viskade jag.
- Jag har saknat dig med, viskade hon tillbaks.
- Förlåt, sa jag.
Men inte bara för att jag tog ut mina känslor på henne, det var för allt jag gjort. Hon måste ha känt innebörden i det mest känslosamma förlåt jag någonsin sagt.
- Ursäkten godtas, sa hon och jag frös till.
- Va?
- Jag har legat i koma i nästan fem månader! Jag har hört ett och ett annat. Som att du vägrade dra ut pluggen, att du berättade alla dina problem för mig. Jag tog min tid att fundera ut att du alltid kommer vara min syster, systrar bråkar. Men de blir sams i slutändan, sa hon och log.
Vi möttes i en kram, allting var precis som förut, nästan...
En vecka senare/Chasity's perspektiv:
Jag var tillbaks i skolan, jag hade högar av läxor och saker jag behövde ta igen. Jag och Miranda hade kommit bra överens och vi tre hade kommit varandra nära.
Förlåt för tråkig del!!! Jag (Madde) har skrivit, hade tyvärr ingen inspiration till denna... Men hoppas ni gillar't ;)
KOMMENTERA!!!! :D
Woooow...
Who Owns My Heart? Kapitel 28
En utav de många sakerna som jag avundades hos henne.... Hennes lägenhet var en enkel tvåa, med en egen ateljé och balkong med utsikt över Sydney. Hennes jobb var välbetalt alltså...
Under timmen som vi spenderade tillsammans så läste vi i tidningar och pratade om allting.
Miranda var mitt uppe i en mening när min mobil signal hördes och jag drog upp min mobil ut fickan.
- Det är Angel, sa jag och bläddrade i en gammal Elle tidning.
- Det är mamma! hördes mammas röst.
- Jaa...? frågade jag osäkert.
- Du måste komma till sjukhuset nu! Någon vill träffa dig!
Angel's perspektiv:
- Jag måste gå! utbrast jag. Det är något med Chasity!
- Gå, vi ses imorgon. Om det är något, ring! sa hon och gav mig en hastig kram. Seså, ge dig iväg! skrattade hon.
Jag rusade ut till hallen, drog på mig mina skor och stapplade ut i hallen och sprang nedför alla trappor och ut till min bil och körde det fortaste jag kunde till sjukhuset. Paparazzi's var hack i häl på mig. Jag parkerade utanför sjukhuset och rusade in i sjukhuset, eller det gick ju sådär eftersom jag hade mina nya klackar från Louboutin.
Jag kom fram till receptionen.
- Chasty Williams?! flämtade jag till receptionisten.
Hon knappade in något på datorn.
- Rum 560, sa hon och log.
Jag svarade inte utan sprang raka vägen till rum 560. Jag öppnade dörren och mötte mina och Chasitys föräldrars glada ansikten. Tillslut såg jag det ansikte som jag hade längtat efter i månader...
Chasity's perspektiv/25 minuter tidigare:
Jag tänkte och tänkte... Men på vad egentligen? Barriären låg stadigt och fast, obrytbar. Pluggen satt fast i monitorn och Angel hade nämligen sovit över här flera gånger för att se till att mina föräldrar inte drog ut den.
Det värmde inom mig att hon inte gav upp hoppet. Hoppet om att jag skulle vakna.
Men jag hade förlorat det för länge sen. Jag höll på att ge upp kampen.
Jag domnade bort för varje minut som gick och tillslut såg jag ett ljus. Det sken starkt och jag såg några.
Det var min döda syster Lilly.
Hon såg likadan som jag mindes henne och hon stod där glatt och kollade på mig.
- Chasity, ge inte upp som jag gjorde! Du är stark nog! sa hon och greppade min hand.
- Jag saknar dig Lils! sa jag och kramade henne.
- Jag finns alltid med dig, Wherever you go. I'll be with you. Jag finns alltid i ditt hjärta, men din tid är inte kommen än, sa hon med ett leénde.
Jag kände hur jag slets ifrån henne och bort från ljuset och jag var läskigt nära barriären. Jag kämpade som ett djur för att slutligen trycka mig igenom och öppna ögonen.
Det första jag såg var ett tiotal doktorer som kollade på mig med glada ögon.
- Hon har vaknat! utbrast de och de började krama varandra.
Ljuset bländade mig och jag lyfte försiktigt en arm och satte den framför ögonen.
- Nu tar vi det lugnt! Hon behöver lugn och ro, hördes en bekant röst. Det var min doktor. Det första man gör när en koma-patient vaknar är att släcka ljuset, eftersom de inte har kollat på länge. De andra sakerna kommer vi ta senare.
Ljuset stängdes av och doktorerna gick ut och lämnade mig ensam med Mr. Blake som han hette.
- Så, kan du prata? frågade han.
Jag öppnade munnen och lät ut ett ljud som lät mer som ett krax än en ton.
- Du ska få något att dricka, sa han och gav mig ett glas vatten.
Jag tog emot glaset och förde det mot munnen och kollade skrämt på mina utmärglade armar. De var så smala! Nästan bara skinn och ben!
Dörren for upp och jag drack lite vatten, in kom mina föräldrar och Angels föräldrar. Min mamma grät; glädjetårar för en gångs skull, och kramade om mig försiktigt som om jag var en porslinsdocka.
- Min söta Chasity! Jag är så ledsen för allt! Jag har varit en hemsk förälder, viskade hon i mitt öra.
- Nej, sa jag med en otroligt hes röst.
Dörrarna flög upp och in kom ett ansikte jag hade längtat efter...
Angel's perspektiv:
Chasity satt upp i sin säng och kollade på mig med glada ögon. Tårar rann nedför kinderna och jag kramade henne hårt.
- Aaajjaj, flämtade hon.
- Förlåt! utbrast jag. Chasity, jag har saknat dig så! Förlåt för allt, jag har varit hemsk mot dig! Att ta din låt, att ta Justin ifrån dig... började hon.
- Nej! Det är okej, väste jag med min mansröst.
Hon fnissade.
- Förlåt! sa hon och slutade tvärt.
Jag slog till henne löst på hjässan och hon skrattade lite. Dörren flög upp ännu en gång och denna gång kom Justin in...
Glada?! Chasity har vaknat! :D Vad kommer hända med Justin, Angel 6 Chasity?
Kommentera så mycket ni kan! ;)
Who Owns My Heart? Kapitel 27
Jag suckade och började berätta hela historian som började i Tyskland och om Justin och slutade på ett sjukhus, att Chasity låg i koma.
Jag drog ett djupt andetag och såg att Miranda kollade på mig med hakan nere vid knäna.
- Herregud... förlåt! Jag visste inte! utbrast hon och drog in mig i en hård kram.
Jag kramade tillbaka och gav en djup suck.
- Jag hade planerat att berätta, men jag visste inte var jag skulle börja, sa jag lågt.
- Jag skulle aldrig ha frågat, sa hon skamset.
- Det gör inget! Jag skulle ändå ha berättat, sa jag och log lite.
Hon log ett tröstande leénde.
- Så du och Bieber huh? flinade hon.
- Du är inget fan av honom eller?
- Nej, jag är lite efter. Jag spenderar all min tid att plugga, träna eller på min konst!
Har jag nämnt att hon är sjukt duktig på att måla?
*
Dagen var slut och vi var hemma hos Miranda. Hon var helt olik mig! Hon jobbade varje helg och några dagar efter skolan och hade en egen lägenhet och hon försörjde sig själv helt enkelt! När hennes föräldrar flyttade till London så vägrade hon att följa med och de lämnade henne själv kvar.
Fast de har ju fortfarande kontakt och de hälsar på och så, men annars är hon på egen hand.
En utav de många sakerna som jag avundades hos henne.... Hennes lägenhet var en enkel tvåa, med en egen ateljé och balkong med utsikt över Sydney. Hennes jobb var välbetalt alltså...
Under timmen som vi spenderade tillsammans så läste vi i tidningar och pratade om allting.
Miranda var mitt uppe i en mening när min mobil signal hördes och jag drog upp min mobil ut fickan.
- Det är Angel, sa jag och bläddrade i en gammal Elle tidning.
- Det är mamma! hördes mammas röst.
- Jaa...? frågade jag osäkert.
- Du måste komma till sjukhuset nu! Någon vill träffa dig!
Vad har hänt nu? o_O
6 kommentarer till nästa! Förlåt för den långa väntan! Hade ingen inspiration. Men nu är den tillbaka och jag har mer ideér än nånsin! ;)
/Madde
Let's goooo
Tack så otroligt mycket!
Who Owns My Heart? Kapitel 26, PART 2
- Hej?
Detta kan inte vara en bra nyhet...
Om oss; Madde & Clara
Designen...
Va tycks?
Who Owns My Heart? Kapitel 26, PART 1
Jag hade börjat lära känna en tjej som hette Miranda och som gick i min klass.
- Vi måste nog röra på oss, sa Miranda med sin ljusa stämma.
Jag suckade. Även fast jag hade förändrats, så hade inte min vinnarskalle försvunnit till min stora förtret...
- Jaja, vi måste nog gå. Jag vill INTE komma försent till första lektionen, sa jag och vi gick mot bildsalen.
*
- Det var hemskt! gnällde jag när vi stod vid skåpen.
Jag skrattade och vi gick till biologin. Jag hade inte haft såhär roligt på många månader nu, så jag njöt av tiden jag hade. Miranda visste inte om Chasity än, men jag skulle berätta snart.
*
Skolan var slut och jag hade precis kommit hem när min mobil ringde. Det var Taylor...? Min mage drog ihop sig och jag fick en hemsk känsla i hela kroppen. Jag svarade med en darrig röst.
- Hej?
Detta kan inte vara en bra nyhet...
Inte för att skryta eller nåt...
Update
Who Owns My Heart? Kapitel 25
"Seriously! This is patetic! @AngelMartinez is my gf and I love her! She's a human just like you, and I know for sure that u would be rly sad if someone said that to you! True Beliebers support! #Bieberfamily"
Jag klickade på tweet och loggade ut.
Jag följde med Justin på han turne. Jag fick bo på ett hotell eller på bussen. Den här gången fick jag bo i ett hotellrum. Jutstin och jag hade bestämt att vi skulle till en strand och promenera och mysa.
-Hej sötnos! Är du redo? Sa han med ett leende
Hela jag sjönk ihop, helt plötsligt var jag helt stel. Jag trodde han aldrig skulle nämna det namnet igen.
-J..a..ag, vet inte. Stammade jag
Han drog in mig närmare honom och jag slappnade av och han placerade en mjuk kyss på mina läppar.
- Kom vi går, sa han och log.
Vi gick igenom den trånga turnébussen och ut i den friska luften. Chauffören hade stannat i en liten stad i västra Queen's Land. Det var än så länge inga paparazzi's inom synhåll, men man visste aldrig. De kunde vara väldigt diskreta.
- Mår du bra shawty? frågade han mig.
- Bara bra, sa jag och log.
Angel's perspektiv/En månad senare:
-Angel, sa jag.
-Hej, det är Taylor. Du skulle ringt om Chasity för super längesedan. Sa han oroligt.
Jag fick genast en klump i magen kände hur paniken steg inom mig.
- Jag hade glömt...
- Hur kan du glömma att din bästa kompis ligger i koma på ett sjukhus och inte vaknar?!
Jag la på luren och gick och satte mig i soffan. Tårarna rann nedför kinderna, jaa hur kan jag ha glömt?
- Jag är värdelös, snyftade jag fram.
- Jag älskar dig med, sa jag och kurade ihop mig i hans famn.
Tänka sig! I allt det otrevliga så kom det upp något underbart. Men jag kunde inte tänka så utan att få skuldkänslor. Jag vet hur mycket han gillar Chasity, även fast han förnekar det. Jag förstod honom, hon var helt underbar och den vackraste jag kände.
Två veckor senare/Angel's perspektiv:
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen just nu. Allting var så svart. Justin var i Belgien, Taylor pratade inte med mig. Jag hade ingen att prata med, eller vara med.
- Gumman, det börjar bli sent. Du kanske ska gå och lägga dig? sa mamma i fönster öppningen.
Jag vände mig om och mumlade ett ja. För tillfället satt jag på taket utanför mitt fönster. Jag satt alltid här när jag behövde tänka, alltså så satt jag här nästan alltid nu för tiden.
*
Då var det dags igen. Skolan. Jag var nervös över hur jag skulle bli mottagen av alla elever nu när jag är känd.
Jag valde kläder, en tröja från Stella McCartney, skor från Guess, jeans från Zara och väskan som Justin köpte till mig. Jag drog på mitt pokerface och började gå till skolan, eftersom min bil var på lagning för min kusin hade förstört något i den och möttes direkt av paparazzi's.
Jag ignorerade dem och gick bara på.
- Ska du och Justin gifta er?
Jag kom fram till skolan och hade allas blickar på mig när jag gick över skolgården och in i skolan. Förstaårselever kollade chockat på mig och viskade saker som.
Heeelt random!
